OCH ANDRA AVHANDLINGAR UR
TILL DAGLIGT BRUK FÖR LÄRJUNGAR
ÅTERGIVNA PÅ ENGELSKA OCH
FÖRSEDDA MED NOTER AV
H.P.B.
ÖVERSATTA TILL SVENSKA AV
CARIN SCHOLANDER
SJÄTTE UPPLAGAN
© Teosofiska Bokförlaget, Stockholm
INNEHÅLL
I. TYSTNADENS RÖST ...........5
II. DE TVÅ VÄGARNA ...........41
III. DE SJU PORTARNA .........66
(Alla de ord, som efterföljas av siffror inom parentes, få sin fulla förklaring under motsvarande siffror i de efter varje Fragment införda noterna.)
FÖRETAL
TILL FÖRSTA UPPLAGAN
Följande tre avhandlingar äro hämtade ur De Gyllene Föreskrifternas Bok, ett av de verk, som sättas i händerna på dem, vilka i Österlandet ägna sig åt ockulta studier. Kännedomen av detta verk är obligatorisk inom den skola, vars läror hyllas av de flesta teosofer. Då jag alltså lärt mig många av dessa föreskrifter utantill, har det varit mig jämförelsevis lätt att återgiva dem på engelska.
Det är en känd sak, att i Indien har nästan varje Guru (lärare eller mästare) sin särskilda metod för utvecklingen av psykiska förmögenheter, icke blott emedan dessa Guruer tillhöra olika filosofiska skolor, varav finnas sex, utan därför att varje Guru har sitt eget system, som han i allmänhet håller mycket hemligt. Men på andra sidan om Himalayabergen* begagnas en och samma metod i de Esoteriska Skolorna, såframt icke Gurun är endast en Lama**, blott föga mer kunnig än de lärjungar, som stå under hans ledning.
Det verk, ur vilket jag här meddelar en översättning, utgör en del av samma serie som den, varifrån »Sångerna» ur Dzyans Bok blivit tagna, vilka lagts till grund för Den Hemliga Läran. De Gyllene Föreskrifternas Bok åberopar samma upphov som det stora mystiska verket Paramartha, vilket, enligt legenden om Nagarjuna, överlämnades åt denne store Arhat av Nagaerna, dvs. »Ormarna» (i verkligheten en benämning för forntidens Initierade, Invigda Mästare). Emellertid återfinnas ofta dess höga och ursprungliga föreskrifter och idéer under olika former i skrifter på sanskrit, sådana som Dnyaneshvari, denna storartade, mystiska avhandling, i vilken Krishna med glödande färger för Arjuna beskriver en i det fulla ljuset inträdd Yogis tillstånd; ävenså i vissa av Upa-
* Från Indien räknat - alltså norr om HimaIaya.ö. a.
** Buddhistisk präst av Iägre ordning. ö. a.
s 7
nishaderna. Detta är helt naturligt, då ju de flesta, om icke alla, av de största Arhaterna, Gautama Buddhas första lärjungar och följeslagare, voro hinduer och arier, icke mongoler; särskilt gäller detta dem, som överflyttade till Tibet. Ensamt de av Aryasanga efterlämnade skrifterna äro ganska talrika.
De ursprungliga Föreskrifterna äro inristade på tunna, avlångt fyrkantiga plattor; avskrifter mycket ofta på tallriksformade skivor. Dessa skivor förvaras vanligen på altaret i de tempel, som uppförts invid huvudcentra för de s.k. »kontemplativa» eller Mahayana (Yogacharya) skolorna. De äro skrivna på olika sätt, ibland med tibetanska bokstäver, men för det mesta med bildskriftstecken. Prästspråket (Senzar) * har icke blott sitt eget alfabet, utan kan även återges på olika skrivsätt med chifferbokstäver, som mera likna bildskriftstecken än stavelsen. Ett annat sätt (lug, på tibetanska) är att använda siffror och färger, av vilka var
* Senzar-språket säges i Hemliga Läran vara ett hemligt, heligt universalspråk, sedan urminnes tider känt och begagnat av tempelföreståndare och invigda inom alla forntida stora religioner. ö. a.
s 8
och en motsvarar en bokstav i det tibetanska alfabetet (trettio enkla och sjuttiofyra sammansatta bokstäver), sålunda utgörande ett fullständigt chifferalfabet.
När bildskrift begagnas finns det ett givet sätt att läsa texten; i detta fall stå de inom astrologien brukliga symbolerna och tecknen - nämligen Zodiakens tolv djurtecken samt de sju enkla färgerna, var och en i tre nyanser, den ljusa, den egentliga och den mörka - för det enkla senzaralfabetets trettiotre bokstäver samt för ord och meningar. Ty enligt denna metod utgöra de tolv »djuren», fem gånger upprepade och sammanställda med de fem elementen och de sju färgerna, ett helt alfabet, bestående av sextio heliga bokstäver och tolv tecken. Ett vid skriftens början satt tecken anger huruvida den skall läsas enligt det i Indien brukliga sättet, då varje ord är helt enkelt en omskrivning till sanskrit, eller enligt den kinesiska metoden för bildskriftens tydande. Det lättaste sättet är emellertid det, som tillåter läsaren använda intet särskilt språk, eller vilket språk som helst, emedan tecknen och symbolerna, i likhet med de arabiska
s 9
siffrorna, vore en gemensam och internationell egendom bland invigda mästare och deras lärjungar. Samma egendomliga farhållande utmärker ett av de kinesiska skrivsätten, vilket kan tydas med samma lätthet av vem helst som känner till nyckeln; så kan t.ex. en japan läsa det på sitt eget språk lika lätt som en kines kan läsa det på sitt.
De Gyllene Föreskrifternas Bok - av vilken några delar äro förebuddhistiska, medan andra tillhöra en senare tid - innehåller omkring nittio särskilda små avhandlingar. Av dessa lärde jag mig för många år sedan trettionio utantill. Att översätta de övriga skulle varit en ingalunda lätt uppgift, enär jag då nödgats hålla mig till anteckningar, strödda här och var bland en alltför stor mängd papper och handlingar, samlade under de sista tjugu åren, men aldrig ordnade. Icke heller kunde de alla översättas och delgivas en värld, alldeles för självisk och fästad vid sinnliga ting för att i någon mån vara förberedd att i rätt anda mottaga sådana upphöjda sedeläror. Ty den människa, som icke allvarligt framhärdar i sitt strävande att ernå självkännedom, skall aldrig
s 10
komma att villigt lyssna till anvisningar och råd av detta slag.
Och dock fylla dessa och dylika sedebud massor av volymer inom Österlandets litteratur, särskilt i Upanishaderna.*
»Utrota begäret att leva», säger Krishna till Arjuna. Detta begär dväljes endast i kroppen, det förkroppsligade jagets vehikel eller bärare, icke i det JAG, som är »evigt, oförgängligt, som icke dödar och icke heller dödas» (Katha Upanishad). »Utrota sinnesförnimmelsen», läres i Sutta Nipatata; »låt njutning och smärta, vinst och förlust, seger och nederlag vara dig enahanda». Vidare: »Sök din tillflykt i det eviga allenast» (anf. st.). »Förgör känslan av avskildhet», upprepar Krishna i alla möjliga former. »Likasom den lilla farkosten går förlorad på det stormande havet, så går även den andliga kunskapen förlorad för den, som överlämnar sin själ åt de stormande begären» (Bhagavad Gita, s. al. sv. uppl.).
Därför har det ansetts bättre att endast göra
* Dessa äro förklaringar och kommentarier till Veda
böckerna, hinduernas äldsta heliga skrifter. Ö. a.
s 11
ett lämpligt urval utur de av dessa avhandlingar, som bäst passa för och säkrast motsvara behovet hos Teosofiska Samfundets få verkliga mystiker. Endast de skola rätt kunna uppskatta dessa ord av Krishna-Christos, det »Gudomliga Jaget»:
»De som äro visa i andliga ting, oroa sig varken för levande eller döda. Liksom den tid ej funnits, då jag icke var, så har icke heller du eller alla jordens furstar någonsin saknat tillvaro; icke heller skola vi någonsin hädanefter upphöra att vara» (Bhagavad Gita, s. 1 , sv. uppl.).
I denna översättning har jag gjort mitt bästa för att bibehålla den poetiska skönhet i språk och bilder, som utmärker originalet. Huruvida jag lyckats i detta mitt bemödande, överlämnar jag åt läsaren att bedöma.
1889.
H. P. B.
s 13
FRAGMENT I
-UR "DE GYLLENE FÖRESKRIFTERNAS BOK"
TYSTNADENS RÖST
Desssa anvisningar äro avsedda för dem, som äro
okunniga om farorna av de lägre IDDHI (1 )
Den som vill höra Nadas (2) röst, »det Ljudlösa Ljudet», och fatta dess mening, han måste lära känna vad Dharana är (3).
Sedan lärjungen gjort sig oemottaglig för sinnesintryck utifrån, måste han uppsöka sinnenas Rajah*, tankealstraren, han som väcker illusionen.
Sinnet (the mind)** är den store dråparen av det Verkliga.
* D.ä. konung eller herre.
** Det engelska »mind» - latin »mens» - betecknar det verktyg eller vehikel, varav själen betjänar sig vid utövandet av sina olika förmögenheter: tanke, vilja, känsla, minne m.fl. Det svenska ordet sinne har ansetts
bäst motsvara detta komplicerade begrepp. Ö. a.
s 14
Må lärjungen dräpa dråparen!
Förty -
När hans egen gestalt synes honom overklig, såsom vid uppvaknandet alla de bilder han skådar i drömmen.
När han upphört att höra de många, kan han förnimma den Enda - den inre rösten, som bringar de yttre till tystnad.
Då först, ej förrän då, skall han lämna de nejder, där Asat, det bedrägliga, härskar, för att komma till området för Sat, det sanna.
Innan själen kan se, måste invärtes harmoni vara vunnen och de lekamliga ögonen hava gjorts blinda för sinnenas bländverk.
Innan själen kan höra, måste belätet (människan) hava blivit lika dövt för rytanden som för viskningar, för skränet av ursinniga elefanter, som för den gyllene eldflugans silverklingande surr.
Innan själen förmår fatta och kan minnas, måste hon vara förenad med den Tysta Talaren, såsom den ur leran framställda formen ursprungligen är ett med krukomakarens skapande tanke.
s 15
Ty då skall själen höra, hon skall minnas,
Och då skall
TYSTNADENS RÖST
tala till den inre hörseln, och säga:
Om din själ ler, medan hon badar i ditt livs solsken; om din själ sjunger inom sin puppa av kött och materia; om din själ gråter inom sin borg av bländverk; om din själ ävlas att avslita silvertråden, som binder henne vid MÄSTAREN (4), - vet, o lärjunge, då är din själ av jorden.
När din knoppande själ (5) lånar sitt öra till världens brusande larm; när till det stora bländverkets dånande röst din själ ger återsvar (6); när, skrämd vid åsynen av smärtans heta tårar, fasande för ångestropen, din själ drar sig tillbaka inom sig själv, liksom den skygga sköldpaddan inom sitt skal - vet, o lärjunge, då är din själ ett ovärdigt tempel för din tysta »Gud».
När din själ, starkare vorden, glider ut från sin säkra tillflykt; när hon bryter sig lös från den skyddande helgedomen, tänjer ut sin silvertråd och hastar åstad; när hon, seende sin
s 16
motbild på Rummets vågor, viskar »Detta är jag» - erkänn, o lärjunge, att din själ då är fångad i det bedrägliga skenets villor (7).
Denna jord, lärjunge, är Sorgens Sal, där längs de hårda prövningarnas väg, fällor äro utsatta för att besnärja ditt EGO med den villa, som kallas den Stora Irrläran (8).
Denna jord, o du fåkunniga lärjunge, är ej annat än den dystra ingångsporten till den skymning, som föregår det sanna ljusets dal - det ljus, som ingen vind kan släcka, det ljus, som brinner utan veke Fler bränsle.
Så säger den Stora Lagen: »Vill du ernå kännedomen om ALLJAGET (9), måste du först lära känna ditt eget JAG.» För att vinna kunskap om detta JAG, skall du uppgiva Jaget för Icke-Jaget, Varandet för Icke-Varandet; sedan kan du vila trygg mellan den STORA FÅGELNS vingar. Javäl - juv är vilan mellan vingarna av det, som icke födes, icke heller dör, utan är AUM (10) alltigenom eviga tider (11).
Sitt upp på Livets Fågel, om du önskar veta (12).
Giv upp ditt liv, om du önskar leva (13).
s 17
Tre Salar, du trötta pilgrim, leda till mödornas slut. Tre Salar, o du Maras besegrare, skola bringa dig igenom tre tillstånd (14) in uti det fjärde (15), och därifrån över de sju världarna (16), den eviga vilans världar.
Vill du veta deras namn, så lyssna och göm dem i ditt minne.
Den Första Salens namn är OKUNNIGHET - Avidya.
Detta är den Sal, i vilken du sett dagen, vilken du lever och skall dö (17).
Den andra kallas LÄRANDETS Sal. I denna skall din själ finna livets blomster, men under varje blomma gömmer sig en ringlad orm (18).
Den tredje Salens namn är VISDOM, och bortom denna sträcker sig AKSHARAS strandlösa hav, Allvetandets outtömliga källa (I9).
Vill du oskadd komma igenom den Första Salen, låt då icke ditt sinne taga de lustans eldar, som brinna därinne, för livets solsken.
Vill du oskadd komma igenom den andra, stanna då icke för att inandas doften av dess bedövande blomster. Onskar du befria dig från de karmiska fjättrarna, sök då ej din Guru inom dessa bedrägliga områden.
s 18
DE VISE dröja icke i sinnenas lustgårdar, DE VISE akta icke på sinnesvillornas bedårande stämmor.
Sök honom, som skall giva dig det nya livets gåva (20), i Visdomens Sal, bortom de andra, i vilken alla skuggor äro okända och sanningens ljus lyser med städse oförminskad glans.
Inom dig, lärjunge, bor det oskapade, och desslikes i denna Sal. Vill du uppnå den och låta de två ljusen varda till ett, må du avkläda dig dina villors mörka klädebonad. Förkväv köttets stämma; låt ingen sinnenas gyckelbild tränga sig emellan det ljuset och ditt, på det att sålunda de tvenne må smälta samman till ett. Sedan du lärt känna din egen Agnyana (21), så fly från Lärandets Sal. Den är farlig i sin förrädiska skönhet, är behövlig endast för din prövotid. Tag dig i akt, lärjunge, att icke din själ, bländad av bedräglig glans, må dröja sig kvar och fångas i dess svekfulla Ijus.
Detta ljus skiner från den store förfararens (Maras) (22) ädelsten. Det förhäxar sinnena, förblindar förnuftet och lämnar den ovarsamme som ett övergivet vrak.
Malen, som lockas och bländas av lågan i
s 19
din nattlampa, är dömd att förgås i den klibbiga oljan. Den ovarsamma själ, som underlåter att brottas med sinnesvillans gäckande demon, skall återvända till jorden såsom Maras slav.
Skåda själarnas oräkneliga skaror. Märk huru de sväva över människolivets stormiga hav, och huru de, utmattade, blödande, vingbrutna, en efter annan tumla ned på de svallande vågorna. Kastade hit och dit av de rasande vindarna, jagade av stormilen, driva de in bland bränningarna och försvinna uti första stora strömvirvel.
Om du genom Visdomens Sal vill uppnå Lycksalighetens Dal, tillslut då, o lärjunge, noga dina sinnen emot avskildhetens stora, fruktansvärda irrlära, som bortvänder dig från de övriga.
Låt icke din »himlaborne» gå förlorad i Mayas hav och slita sig lös från den Universella Fadren-Modren (VÄRLDS-SJÄLEN), utan låt eld-kraften draga sig tillbaka uti den innersta kammaren, hjärtats kammare (23), världsmodrens boning (24).
Då skall denna kraft från hjärtat stiga upp
s 20
till den sjätte, den mellersta regionen, platsen mellan dina ögon, där den varder till ALL-SJÄLENS andedräkt, den röst, som fyller allt - din Mästares röst.
Först då kan du varda en »gångare i skyn» (25), som träder på vindarna ovan vågorna, och vars steg icke beröra vattnen.
Innan du sätter din fot på stegens övre spole, de mystiska ljudens stege, måste du kunna höra rösten av din inre GUD* på sju olika sätt.
Det första ljudet är likt näktergalens ljuva stämma, när han sjunger en avskedssång till sin maka.
Det andra kommer såsom klangen av en Dhyaniernas** silverscymbal, väckande de tindrande stjärnorna.
Det nästa är såsom den melodiskt klagande sången av en havets ande, innesluten i sitt snäckfängsel.
Efter detta följa toner, liknande dem som lockas ur Vinans (26) strängar.
Det femte, likt bambuflöjtens röst, Ijude gällt i ditt öra.
* Det Högre, Gudomliga JAGET.
** Höga andeväsen, »Ljusets Söner». Ö. a
s 21
Därnäst förändrar det sig till en trumpetstöt.
Det sista skakar luften såsom det dova mullrandet ur ett åskmoln.
Det sjunde uppslukar alla de andra ljuden. De dö bort och höras icke mer.
När de sex (27) blivit underkuvade och nedlagts vid Mästarens fötter, då har lärjungen uppgått uti ENHETEN (28), varder denna ENHET och lever däruti.
Innan den vägen beträdes, måste du förgöra din mån-kropp (29), luttra din tanke-kropp (30) och rena ditt hjärta.
Det eviga livets rena, kristallklara källsprång kan icke blanda sig med monsunstormens grumliga störtfloder.
Om himlens daggdroppe, glittrande i morgonsolens första stråle inom lotusblommans kalk, nedfaller på marken, bliver den till en jordklimp; si, pärlan är nu blott en liten våt fläck i mullen.
Kämpa emot dina orena tankar, innan de varda dig övermäktiga. Behandla dem såsom de vilja behandla dig, ty skonar du dem, och de rotfästa sig och växa, vet då, dessa tankar
s 22
skola övervinna och döda dig. Akta dig, lärjunge - tillåt icke, vore det även blott deras skugga, att komma dig när. Ty denna skall växa, tilltaga i storlek och välde, och så kan detta mörksens foster suga i sig hela sin varelse, innan du ens varsnat det svarta, vederstyggliga vidundrets närvaro.
Innan den »mystiska kraften» (31) förmår av dig, lärjunge, göra en gud, måste du hava vunnit förmåga att, när du för gott finner, förgöra din mån-kropp.
Det materiella Jaget och det andliga JAGET kunna aldrig förenas. Ett av de två måste försvinna; det finns icke rum för båda.
Innan din själs sinne kan förstå, måste personlighetens knopp förstöras, sinnlighetens mask så krossas, att den ej kan återkomma till liv.
Du kan icke färdas på Vägen förrän du är vorden Vägen själv (32).
Må din själ lyssna till varje rop av smärta, likasom lotusblomman blottar sitt hjärta för att dricka morgonsolens Ijus.
Låt icke solens heta glöd torka en enda smärtans tår, innan du själv hunnit borttorka den ur den lidandes öga.
s 23
Utan låt varje brännande mänsklig tår falla på ditt hjärta och där ligga kvar; icke heller må du stryka den bort förrän det lidande, som förorsakade den, blivit avhulpet.
Dessa tårar, o du av barmhärtighet genomträngde, äro de flöden, som vattna det eviga förbarmandets åkerfält. Det är på sådan mark Buddhas midnattsblomster (33) växer, mer svårt att finna, mer sällsynt att skåda än Vogayträdets blomma. Detta är sådden till befrielse från återfödelse. Det håller Arhaten skild såväl från strid som från begärelser, det leder honom genom Varandets ängder fram till den frid och den sällhet, som endast äro att finna i Tystnadens och Icke-Varandets land.
Döda begäret; men när du dödar det, se dig väl för, att det icke åter må uppstå från de döda.
Döda kärleken till livet; men när du dräper Tanha (34), se till att du ej gör det av åtrå efter evigt liv, utan för att utbyta det obeständiga mot det som evinnerligt består.
Begär intet. Knota ej på Karma, ej heller på naturens oföränderliga lagar, utan kämpa endast emot det personliga, det som har en övergång, det försvinnande och förgängliga.
s 24
Hjälp naturen och samarbeta med henne; naturen skall då i dig se en av sina skapare och bliva dig underdånig.
Hon skall då för dig öppna på vid gavel portarna till sina hemliga gemak och låta dina blickar skåda de skatter, som ligga fördolda i de innersta djupen av hennes rena, jungfruliga sköte. Oåtkomlig för materiens besudlande hand, visar hon sina skatter endast för Andens öga - det öga, som aldrig slutes, det öga, inför vilket i alla hennes kungariken intet är fördolt.
Hon skall då visa dig medlet och sättet, den första porten och den andra, och den tredje, ända till den sjunde. Och därefter målet - bortom vilket, badande i Andens solljus, ligga härligheter outsägliga, aldrig skådade av något annat öga än själens.
Det gives blott en stig, som leder fram till Vägen; först vid dess yttersta ända kan Tystnadens Röst förnimmas. Spolarna i stegen, med vars hjälp den sökande stiger uppåt, äro bildade av lidande och smärta; endast dygdens röst kan bringa dessa till tystnad. Ve dig alltså, lärjunge, om det finnes en enda last, som du ej
s 25
lämnat bakom dig. Ty då skall stegen brista och draga dig med i fallet. Dess fot vilar i dina synders och bristers djupa dy, och innan du ens kan försöka komma över detta breda svalg av materia, måste du två dina fötter i försakelsens vatten. Vakta dig, att du icke sätter en ännu oren fot på stegens lägsta spole. Ve den, som vågar förorena en enda av spolarna med besudlade fötter. Den vämjeliga, sega gyttjan skall bliva torr och klibbig, sålunda fasthållande hans fötter på stället, och lik en fågel, fångad på den förslagne jägarens fågellim, skall han hindras från vidare framåtgående. Hans laster skola taga gestalt och draga honom utföre. Hans synder skola höja sina röster, likt schakalens skratt och gråt efter solnedgången; hans tankar bliva till en här och draga honom bort med sig, en fången slav.
Döda dina begär, lärjunge, gör dina laster maktlösa, innan första steget tages på den högtidliga vandringen.
Stryp dina synder och gör dem för alltid stumma, innan du ens lyfter en fot för att gå uppgör stegen.
Tysta dina tankar och fäst hela din upp-
s 26
märksamhet på din Mästare, som du ännu icke ser, men vars närvaro du känner.
Låt dina sinnen flyta samman i ett sinne, såvida du vill vara säker för fienden. Endast med bistånd av detta sinne, som ligger gömt inom din hjärnskål, kan för din själs skumma syn uppenbara sig den branta stig, som leder fram till din Mästare.
Lång och mödosam är den framför dig liggande vägen, o lärjunge. En enda tanke på det förflutna, som du lämnat bakom dig, kan komma dig att falla, och du måste då om igen börja uppstigandet.
Döda inom dig all hågkomst av upplevda erfarenheter. Se dig ej tillbaka, ty då är du förlorad.
Tro icke, att begärelsen någonsin kan utrotas genom att villfaras eller mättas, ty detta en av Mara ingiven styggelse. Om lasten får näring, breder den ut sig och växer sig stark, likt masken, som göder sig av blommans hjärta.
Rosen måste ånyo varda den ur moderstammen födda knoppen, innan ännu den tärande snyltgästen ätit sig in i hennes hjärta och druckit hennes livs-sav.
s 27
Det vårljusa trädet skjuter ut sina späda, gyllene knoppar, innan dess stam härjas av ovädret.
Lärjungen måste återvinna det barnatillstand han förlorat, innan det första ljudet kan nå hans öra.
Ljuset från den ENDE MÄSTAREN, Andens aldrig förbleknande, gyllene ljus, kastar från begynnelsen sina klara strålar på lärjungen. Dess ljusstrimmor bana sig väg genom materiens täta, mörka töckenskyar.
Än här, än där upplyses materien av dessa strålar, liksom när solstrimmor falla på marken igenom urskogens täta lövmassor. Men, o lärjunge, om icke din köttsliga natur är passiv, huvudet svalt, själen lika fast och ren som den gnistrande diamanten, når icke glansen fram till kammaren (23), dess solsken skall ej värma hjärtat, och icke heller skola de akasiska höjdernas (35) mystiska ljud vid begynnelsestadiet nå örat, om än så ivrigt lyssnande.
Med mindre du hör, kan du icke se.
Med mindre du ser, kan du icke höra. Att höra och se - detta är andra stadiet.
* * * * * * *
s 28
När lärjungen ser och hör, när han känner lukt och smak, fastän ögon och öron, mun och näsa blivit stängda för varje sinnesintryck; när de fyra sinnena smälta samman och äro på väg att övergå uti det femte, det inre känselsinnet - då har han uppnått det fjärde stadiet.
Och i det femte, o du dina tankars baneman, måste alla dessa återigen dödas utan möjlighet att än en gång komma till liv (36).
Avhåll dig från all tanke på yttre föremål, yttre syner. Håll ifrån dig alla inre bilder, på det de icke må kasta en mörk skugga på din själs ljus.
Du är nu i DHARANA (37), det sjätte stadiet.
När du ingått i det sjunde, 0 du lycklige, skall du icke längre varsebliva de heliga tre (38), ty du är då själv vorden detta tretal - du och ditt sinne, likt tvillingar på samma plan, och stjärnan, som är ditt mål, brinnande därovan (39). De tre, som bo i outsäglig härlighet och salighet, hava nu i Mayas värld förlorat sina namn. De äro vordna till en stjärna, den eld, som brinner, men ej bränner, den eld, som är lågans Upadhi (40).
Och detta, o du framgångsrika Yogi, är vad
s 29
människor kalla Dhyana (41), den rätta föregångaren till Samadhi (42).
Och nu är ditt Jag uppgånget i JAGET, du själv är ingången i DIG SJÄLV, vorden ett med ALLJAGET, från vilket du i förstone utstrålade.
Var är din individualitet, lärjunge - var är lärjungen själv? Gnistan har nu uppgått i elden, droppen i havets sköte, den allnärvarande strålen är åter vorden alltet och den eviga glansen.
Och nu, lärjunge, är du både den handlande och vittnet, den utstrålande och utstrålningen, ljuset i ljudet, och ljudet i ljuset.
Du har lärt känna de fem hindren, o du välsignade. Du ar deras besegrare, herre över det sjätte, överbringare av de fyra sanningsformerna (43). Det på dem fallande ljuset skiner från dig själv, du som var lärjunge, men nu är lärare.
Och av dessa sanningsformer:
Har du icke gått den väg, som leder till kunskap om allt lidande - den första sanningen?
Har du icke övervunnit Mara-demonernas konung vid Tsi, samlingsporten, - den andra sanningen? (44).
s 30
Har du icke vid den tredje porten tillintetgjort synden och förvärvat den tredje sanningen?
Har du icke beträtt Tau, »Vägen» som leder till kunskap - den fjärde sanningen? (45).
Och nu - vila under Bodhiträdet, som är all kunskaps fullbordan, ty vet; du är nu herre över SAMADHI - det ofelbara skådandets tillstånd.
Si! Du är vorden ljuset, du är vorden ljudet, du är din egen Mästare och din egen Gud. Du är Du SJÄLV, föremålet för ditt sökande: RÖSTEN, den oavbrutna, som återljuder genom alla evigheter, oberörd av all förändring: oberörd av all synd, de sju ljuden i ett:
TYSTNADENS RÖST.
OM TAT SAT.
NOTER TILL FRAGMENT I
(1) Ordet Iddhi på Palispråket - en - av Indiens äldsta dialekter - är liktydigt med sanskrit-termen Siddhis, d.ä. psykiska eller abnorma förmögenheter hos människan. Det gives två slags Siddhier; en grupp, som omfattar själs- och tankelivets lägre, grövre energier och förmögenheter, och en annan, som däremot kräver den högsta utbildning av andliga krafter. I Shrimad Bhagavat (Bhagavad Gita) säger Krishna: »Den som är inbegripen i utövandet av Yoga, som kuvat sina sinnen och vänt alla sina tankar till mig (Krishna), en sådan yogi stå alla Siddhier redo att tjäna.»
(2) Den »ljudlösa rösten», d.ä. »Tystnadens Röst». Bokstavligen borde det kanske heta »Rösten i det Andliga Ljudet», emedan sanskritordet Nada motsvarar detta uttryck på senzarspråket.
(3) Dharana är sinnets skarpa och fullkomliga koncentrerande på något inre föremål, åtföljt av ett fullständigt bortvändande från allt, som tillhör det yttre världsalltet eller sinnenas värld.
(4) Den »store mästaren» är det uttryck, som av Lanuer eller lärjungar brukas för att beteckna det GUDOMLIGA JAGET. Det är liktydigt med Avalokitesvara, detsamma som Adi-Buddha hos de buddhistiska ockultisterna, ATMAN, »Jaget», hos brahminerna, och CIIRISTOS hos den gamla tidens gnostiker.
(5) Ordet »själ» betecknar här den mänskliga jag-principen, Manas, det som i vår ockulta sjuindelning kallas »den mänskliga själen» till åtskillnad från den andliga och den animala själen.
(6) Maha Maya, »den stora illusionen», det objektiva världsalltet.
(7) Sakkayaditthi: misstaget att tro personligheten vara den sanna verkligheten.
(8) Attavada: villfarelsen att tro på själen, eller rättare på själens, dvs, jagets avskildhet från det Enda, oändliga ALLJAGET.
(9) Tatwagnyani kallas den, som känner eller förmår skilja på principerna hos naturen och hos människan; Atmagnyani är den som känner ATMAN eller det universella ALLJAGET.
(10) Kala Hamsa, »Fågeln» eller Svanen (se not 12). I Nada- Vindu Upanishad (Rig Veda) står: »Bokstaven A betraktas såsom dess (fågeln Hamsas) högra vinge, U såsom dess vänstra, M dess stjärt, och Ardha-matra (halv-metern) säges vara dess huvud.»
(11) Ordet »evighet» har hos österländska folk en helt annan bemärkelse än hos oss. Vanligen betecknas därmed Brahmâs 100 år eller »ålder», tidslängden av en Maha-kalpa, en »stor cykel», utgörande 311 040 000 000 000 år.
(I2) I samma Nada- Vindu står: »En Yogi, som bestiger Hamsa» (alltså är försjunken i betraktelse över Aum) »beröres icke av karmiska inflytelser, ej heller ens av oräkneliga synder».
(13) Giv upp den fysiska personlighetens liv, om du vill leva i anden.
(I4) De tre medvetenhets-tillstånden, vilka äro: Jagrat, det vakande; Swapna, tillståndet i drömmen, och Sushupti, det drömfria tillståndet under djup sömn. Dessa tre yogitillstånd leda till det fjärde, nämligen:
(I5) Turiya, bortom det drömfria tillståndet, det högsta av alla, ett tillstånd av högt, andligt medvetande.
(16) Några sanskrit-mystiker förlägga sju tillvarelseplan, de sju andliga lokas eller världarna inom Kala Hamsas kropp - svanen, som ej finnes i tid och rum, men som kan förbytas till svanen i tiden, då den varder Brahmâ i st.f. Brahma (neutrum).
(I7) Endast sinnenas och det jordiska medvetandets fenomen-värld.
(18) Det Förberedande Lärandets Sal. Den astrala regionen, de översinnliga förnimmelsernas och de bedrägliga synernas psykiska värld - de spiritistiska mediernas värld. Den är vad Êliphas Lévy kallar »den stora astralormen». Ingen blomma, plockad på dessa områden, har ännu bringats ned till jorden, utan att den haft sin orm, ringlad kring stjälken. Den är det stora bländverkets värld.
(19) Området för det fulla, andliga medvetandet, bortom vilket ingen fara mer kan möta den, som uppnått det.
(20) Den invigde, som, genom den kunskap han giver lärjungen, leder denne till sin andliga eller nya födelse, kallas Fader, Guru eller Mästare.
(21) Agnyana är okunnighet, eller rättare icke-vetande, motsatsen till kunskap, Gnyana.
(22) Mara är i det hinduiska religionssystemet en demon, en Asura, men i den esoteriska filosofien den personifierade frestelsen, verkande genom människornas laster och orena begärelser. Mara betyder bokstavligen översatt: »det som dödar» själen. Framställes i bild såsom en konung (över Mara-demonerna), med en krona, vari en ädelsten lyser med sådan glans, att alla, som ser på den, förblindas - detta häntyder naturligtvis på den tilldragande makt, den förtrollning, som lasten utövar på vissa naturer.
(23) Hjärtats inre kammare, på sanskrit kallad Brahma -pura. »Eldkraften» är Kundalini.
(24) »Kraften» och »världsmodren» äro benämningar, som pläga givas Kundalini, en av de mystiska »yoga-krafterna». Den är Buddhi, fattad som aktiv i st.f. passiv princip, vilket senare den vanligen är, när den betraktas endast såsom Atmas, den Högsta Andens, vehikel eller bärare. Den är en elektrisk-andlig kraft, en skapande makt, som, när den väckes till verksamhet, kan lika lätt döda som skapa.
(25) Keshara, »en som går i skyn». I den sjätte Adhyayan i Dhyaneshvari, detta det yppersta bland alla mystiska verk, förklaras att en Yogis kropp varder såsom vore den bildad av luft - såsom »ett moln, från vilket lemmar hava skjutit ut», varefter - »han skådar saker och ting bortom haven och ovanom stjärnorna; han hör andarnas språk och förstår det, och han uppfattar vad myran tänker och vill.»
(26) Vina är ett indiskt stränginstrument, liknande en luta.
(27) De sex principerna - dvs. när den lägre personligheten är undertryckt och den inre individualiteten uppgått i och blivit ett med den sjunde principen, ren Ande.
(28) Lärjungen varder ett med Brahma, eller Atman.
(29) Den av den kamiska principen alstrade astral-gestalten, Kama Rupa, dvs. begärkroppen.
(30) Manasa Rupa. Den förra, Kama Rupa, har avseende på det astrala eller personliga jaget; den senare på individualiteten eller det reinkarnerande jaget, vars medvetande på vårt plan, dvs. lägre Manas, måste paralyseras.
(31) Kundalini kallas den »ormlika» eller ringlande kraften, på grund av dess spiralliknande verkan eller gång inom kroppen på den asket, som hos sig utbildar denna förmåga. Den är en elektrisk, eldartad, ockult eller Fohatisk kraft, den stora Urkraften, som ligger till grund för all såväl organisk som oorganisk materia.
(32) Denna »Väg» omtalas i alla mystiska verk. Såsom Krishna säger i Dhyaneshvari: »När denna Väg varseblives... vare sig färden ställes mot österns solljusa ängder eller mot västerns kamrar, sker vandringen på denna stig utan att du rör dig från stället, o du bågbärare. Vad man än vill bege sig på den vägen, den platsen varder ens eget jag.» »Du är Vägen», säges till Adepten-Gurun, och efter invigningen av denne till lärjungen. »Jag är Vägen», säger en annan MÄSTARE.
(33) Adeptskapet - »Bodhisattva-blomstret.»
(34) Tanha - »viljan att leva», fruktan för döden och kärleken till livet, den kraft eller energi, som är återfödelsernas orsak.
(35) De mystiska ljud eller den melodi asketen hör vid begynnelsen av sin meditationscykel, och som av yogierna kallas Anahad-shabd. Anahata är den fjärde av de inom människokroppen befintliga stora nervcentra.
(36) Härmed menas, att i det sjätte utvecklingsstadiet, som i det ockulta lärosystemet är Dharana, måste varje sinne, såsom en individuell förmåga, »dödas» (d.ä. paralyseras) på detta plan, övergående i och sammansmältande med det sjunde sinnet, det mest andliga.
(37) Se not 3, s. 32.
(38) Varje utvecklingsskede i Raja Yoga symboliseras av en geometrisk figur. Den här avsedda är den heliga Triangeln och föregår Dharana. är tecknet för långt hunna lärjungar, medan ett annat slags triangel betecknar höga Invigda. Den är symbolen »I», av Buddha omtalad och begagnad såsom en sinnebild för Tathagatas lekamliga gestalt, när han frigjort sig från de tre Pragnya-tillstånden. När en gång de förberedande och lägre stadierna äro genomgångna, ser lärjungen icke längre utan -, en förkortning av -, det fulla sjutalet. Tecknets verkliga form meddelas icke här, enär det är nästan säkert, att en eller annan »falsk profet» skulle slå ned därpå - för att vanhelga det och sedan bruka det till vanhederliga ändamål.
(39) Stjärnan, som brinner »därovan», är »invigningens stjärna». Det kastmärke, som bäres av dem som dyrka Shiva, alla yogiers store skyddsgud, är en rund svart fläck, måhända numera Solens sinnebild, men i forna tider betydde den inom ockultismen invigningens stjärna.
(40) Underlaget (Upadhi) till LÅGAN, som asketen aldrig kan nå, så länge han ännu befinner sig i detta livet.
(41) Dhyana är det näst sista stadiet på denna Jord, så framt man icke varder en fullfärdig Mahatma. Såsom redan blivit sagt, är en Raja Yogi i detta tillstånd ännu i andligt avseende medveten om sitt jag och sina högre principers verksamhet. Ett steg till, och han befinner sig på planet bortom det sjunde, eller fjärde, enligt andra skolor. I dessa skolor omtalas nämligen efter en förberedande träning, kallad Pratyehara, avsedd att bringa sinnet och tankarna under viljans kontroll - Dharana, Dhyana och Samadhi, och dessa tre innefattas i den allmänna benämningen Sannyama.
(42) Samadhi är det tillstånd, i vilket asketen förlorar medvetandet om varje individualitet, sin egen inbegripen. Han varder - ALLTET.
(43) »De fyra sanningarna» äro i Nord-buddhismen: Ku, »lidande eller olycka»; Tu, »församlingen av frestelser»; Mu, »deras utrotande», och Tau, »vägen». De »fem hindren» äro: kunskapen om olyckan, sanningen angående mänsklig skröplighet, tvingande inskränkningar, samt den absoluta nödvändigheten av frigörelse från alla de band, som påläggas av passioner, till och med av önskningar. »Frälsningens Väg» - är det sista »hindret».
(44) Vid »samlingsporten» står Mara-demonernas konung, Maha Mara, och söker förblinda den inträdessökande med glansen från sin »ädelsten».
(45) Detta är den fjärde »Vägen» av återfödelsens fem vägar, vilka leda och kasta in alla mänskliga varelser i ständigt omväxlande tillstånd av sorg och glädje. Dessa »vägar» äro endast underavdelningar av den Enda Vägen, den som Karma följer.