Utkast till den teosofiska tankens historia av John Algeo
Vi har ingen detaljerad, objektiv sammanställning över samfundets historia. Vi har flera utmärkta men ej kompletta sådana, t.ex. Josephine Ransoms Short History of the Theosophical Society, som slutar med 1950. Joy Mills One Hundred Years of Theosophy in America, som endast behandlar den amerikanska sektionen. Michael Gomes1 The Dawning of the Theosophical Movement, som behandlar de första åren och Bruce Campbell1s Ancient Wisdom Revised, som i stora drag ger en översikt över de moderna teosofiska aktivitetema. Det finns också böcker av andra enskilda organisationer inom den teosofiska rörelsen. Även om samfundets hela historia aldrig har blivit skriven på ett så noggrant och omsorgsfullt sätt som den förtjänar, så har vi dock några mycket bra framställningar, huvudsakligen i form av biografier och något avgränsade.
Vad vi nästan helt saknar är en komplett och insiktsfull redogörelse för den moderna teosofins historia, d.v.s. en redogörelse för den teosofiska idéläran, dess värderingar, praktiska tillämpningar och undervisning med detaljerade uppgifter om ursprung, utveckling och inverkan på omvärlden. Den teosofiska idéläran kan liknas vid ett vitt förgrenas banyanträd, vars utsträckning man aldrig utrett. En utförlig redogörelse över det trädet skulle behandla såväl den yttre historien, d.v.s. teosofins släktskap med andra idésystem i förfluten och nuvarande tid, som den interna historien, d.v.s. utvecklingen av de teosofiska tankarna inom den teosofiska rörelsen. En fullständig redogörelse skulle ta upp åtminstone fem aspekter: tre rörande de yttre och två rörande de inre sidorna.
Yttre historia
1. Rötterna
Den moderna teosofin sprang inte fullt färdig fram ur Helena Blavatsky år 1875. Den har historiska och förhistoriska föregångare, vilket Blavatsky själv var noga med att understryka. Dessa föregångare är av tre olika slag
a) Broderskapstanken, en esoterisk lära, som HPB var en ivrig förkunnare av, men som just därför att den är esoterisk inte är så lätt att studera rent historiskt. Vi kan alltså inte ge den en objektiv historik, men vi bör ändå vara uppmärksamma på den.
b) Den tidlösa visdomen inom världsreligionema. Den återfinns i hinduemas Purana, i några buddhistiska Mahayana-läror, i gnosticismen, kabbalismen och andra liknande rörelser som HPB ofta citerar i sina skrifter. Hon refererar ingalunda till alla visdomstraditioner, men hon visar sig känna till en anmärkningsvärt stor del av dem.
c) De intellektuella strömningarna i Europa, särskilt i början till mitten av 1800-talet. HPB, som var vittbeläst, försökte sätta sin tids tänkande i relation till visdomstraditionen och till den esoteriska undervisning hon erhållit. Således blev typiska 1800-talstankar införlivade med den moderna teosofin i enlighet med Den Hemliga Lärans (DHL) syfte att vara en syntes av religion, filosofi och vetenskap. HPB citerar t.ex. sådana personer inom 1800-talets ockulta väckelse som Papus och Eliphas Levi. Hon hänvisar ofta till Ralston Skinner's Sources of Measures, och hon stödjer sig i stor utsträckning på den tidens akademiker som t.ex. professor Max Muller, känd populär filolog i Oxford. Vi kan inte rätt uppskatta vad som är äkta inom teosofin, varken dess idéer eller en kombination av dem, om vi inte känner till de rötter från vilka dessa tankar vuxit fram.
2. Blommorna
Det inflytande som den moderna teosofin haft på vår tids intellektuella klimat har aldrig blivit riktigt utrett. Endast mycket ytliga försök har gjorts. De allmänna historieskrivarna har inte känt till teosofin eller också har de avfärdat den, därför att den inte passat in i deras förutfattade meningar eller därför att de inte förstått den. Hur som helst, de teosofiska idéernas inflytande vid slutet av 1800-talet och början på 1900-talet var genomgripande, både direkt och indirekt, och de har fortsatt att vara så även in på våra dagar, fastän på ett alltmer indirekt sätt.
"Blommorna" spåras i den moderna kulturen vid ett studium av några olika områden med en eller två ledande gestalter som var nyckelpersoner inom resp. område och vars verk påverkats av teosofiska tankegångar. Så är fallet inom t.ex. poesin med William Butler Yeats och T. S. Eliot; inom konsten med Piet Mondrian och Vassily Kandinsky; inom musiken med Alexander Scriabin och Gustav Holst; inom populärlitteraturen med Frank Baum och Jack London; inom vetenskapen: med David Bohm och Rupert Sheldrake och inom politisk och social verksamhet med Gandhi, Nehru och Henry Wallace.
Världen av idag skulle sett helt annorlunda ut om inte Teosofiska Samfundet hade bildats och modern teosofi vunnit spridning. Men det återstår ännu att skriva historien om teosofins samband med det moderna tänkandet.
3. Sidoskotten
Förutom den teosofi som man undervisar om i Teosofiska Samfundet (vilket i detta sammanhang inkluderar de självständiga organisationerna med internationella huvudkvarter i Adyar och Pasadena samt United Lodge) finns det flera andra varianter, som skulle kunna kallas "para-teosofi", d.v.s. idésystem, huvudsakligen eller till stor del hämtade från modern teosofi och vanligtvis förmedlad genom personer som en gång på något sätt varit knutna till Teosofiska Samfundet. Dessa para-teosofiska system är olika sidoskott på det teosofiska trädet. Hit räknas Rudolf Steiners antroposofi, Max Heindels rosenkreuzarlära (och mer diffust andra grupper av rosenkreuzare), Dion Fortunes läror om "the Inner Light", Alice Baileys läror i "Arcane-School", Krishnamurtis undervisning, P.D. Ouspenskys författarskap byggt på Gurdjeffs tankegångar, "I am"-rörelsen, Clare Prophets uppenbarelsen och mycket av det intellektuella innehållet i det som kallas New Age.
Sättet på vilket det teosofiska materialet utnyttjas av de olika sidoskotten varierar mycket, både med tanke på intellektuell hederlighet och respekten för ursprungstextens anda och bokstav. Några som t.ex. Krishnarnurti står mycket nära teosofins anda och är på en hög andlig och intellektuell nivå. Andra har förlorat själva kärnan och endast lånat teosofins döda bokstav för kommersiellt utnyttjande. Men i varje enskilt fall finns det en relation, inte bara mellan lärarna utan - vad som är än viktigare - mellan de olika idéläroma och det är historien om dessa samband som måste skrivas.
Inre historia
4. Stammen
Det teosofiska trädets stam består av det komplex av idéer som HPB lade fram i sina skrifter och i sin privata undervisning samt av Mästarna Kuthumis och Moryas brevväxling framför allt i de personliga brev de skrev till A. P. Sinnett. Detta är källan till den moderna teosofin, och det finns en del att säga om denna mäktiga teosofiska stam.
För det första är den teosofi som Blavatsky redogjorde för inte en enhetlig, oföränderlig lära. Den utvecklades kontinuerligt under hennes livstid. Som ett bra exempel på "tidig Blavatsky-teosofi" kan nämnas Isis Unveiled (Den obeslöjade Isis). Ett fullödigt uttryck för "mellan-Blavatsky-teosofi" har vi i Den Hemliga Läran. Och "sen-Blavatsky-teosofi" exemplifieras av Nyckel till Teosofin, Tystnadens Röst och hennes Esoteric Instructions (Esoterisk handledning). Här finns inte utrymme att gå in på detaljer men dessa tre perioder i HPBs undervisning skiljer sig märkbart till syfte och innehåll. Vår teosofiska stam har inte en utan flera årsringar. All senare teosofisk litteratur måste alltid jämföras med HPBs skrifter för att man skall kunna fä en uppfattning om den nya utvecklingen.
För det andra ger Blavatsky aldrig en allomfattande och sammanhängande framställning av teosofin i sina skrifter. Hon erkänner själv att hon inte var i stånd till detta, därför att systematik inte var hennes starka sida. Detta gäller även 'The Mahatma Letters". De senare är en rent personlig brevväxling mellan huvudsakligen A. P. Sinnett och Mästarna och inte ämnad för någon annans ögon. Breven behandlar ofta helt personliga frågor. Om vi läser dem idag, bör vi vara medvetna om att vi tar del av en annan människas post och detta borde göra oss försiktiga när vi tolkar dem, och även en smula tveksamma inför tanken om det vi gör är fair! Alltnog, vad vi finner i Blavatskys skrifter och i The Mahatma Letters är en mängd tankar som hör ihop men som inte utgör ett sammanhängande system.
För det tredje var den främsta drivkraften i Blavatskys författande att knyta samman och göra en syntes av tankar från flera källor: den esoteriska undervisning hon erhållit, världsreligionemas visdomstradition och samtida vetenskapliga, religiösa och filosofiska tankar. Blavatskys teosofi utgör en dynamisk harmonisering av många traditioner, forntida och nutida, runt kärnan av hennes esoteriska undervisning. Det ligger inget statiskt i detta. Hon tog intryck av sin tids tankar och uttryckte ofta sina egna idéer i dess ordalag, något som en historieskrivning rörande teosofin i ljuset av 1800-talets tänkande kommer att visa. Om Blavatsky hade levat idag hade hennes författarskap varit helt annorlunda. Hon skulle ha påverkats av och använts sig av det senare 1900-talets uttryckssätt, inte 1800-talets!
Blavatskys arbeten och Mahatmabreven är den stam som bär upp det teosofiska trädet. Utan dessa verk skulle modern teosofi inte ha existerat. Men dessa utgör inte ett enkelt, sammanhängande och oföränderligt system och att behandla dem som sådant är att våldföra sig på deras inneboende dynamiska växtkraft. Det är endast den nya cellvävnaden närmast barken som är levande på en trädstam, resten är torrt, dött!
5. Grenarna
Ett träd som endast består av en stam och inget mer, är en stubbe! Träd måste förgrena sig och så även det teosofiska trädet. Det som här åsyftas är emellertid inte ett mångfaldigande av teosofiska organisationer utan en utveckling av teosofiska idéer så att de svarar mot olika tidsperioders och kulturens behov. Liksom den teosofiska undervisningen utvecklades under Blavatskys egen livstid i hennes egna skrifter, så fortsatte de att utvecklas efter hennes död, genom andra som formulerade läran för nya generationer.
Den mest kända, mest uttömmande och mest enhetliga grenen av teosofisk undervisning är den som utvecklades av Annie Besant och C.W. Leadbeater, den andra generationens huvudpersoner i Adyar-samfundet. Deras undervisning skiljer sig på några punkter från varandra, men i stort sett kompletterar dc varandra och bildar en sammanhängande enhet. Besant-Leadbeater versionen av teosofin kom att bilda kärnan i Adyar-samfundets undervisning och gör det fortfarande i viss utsträckning, trots att med åren - helt oundvikligt - några av dess aspekter har tonats ner och nya formuleringar införts.
Besant-Leadbeater-grenen av teosofi skiljer sig
på ett antal sätt från tidigare formuleringar. Dessa
skillnader är av följande slag
a) Skillnader i terminologi . Den första generationen
använde ordet astral på olika sätt, men i
allmänhet menades därmed det som av andra generationen
kallades eterisk. Den andra generationen däremot avsåg med
termen astral vad den första kallade kama. Sådana
skillnader är av ringa betydelse men de kan skapa stor
förvirring.
b) Skillnader i betoning och inriktning. Den första generationen uttryckte sig mest genom abstraktioner och den andra genom mer konkreta bilder. Som exempel kan nämnas, att den mänskliga konstitutionen först beskrevs med ordet "principer" och senare med ordet 'kroppar". Det verkar som om den andra generationen har gjort sitt yttersta för att ersätta abstraktionema med konkreta, materiella former. Abstrakta principer är mer anpassningsbara än konkreta framställningar och dessutom mindre tidsbundna. Men de senare är lättare att förstå för de flesta och kanske därför att föredra. Av det skälet tillråds författare vanligen att vara konkreta snarare än abstrakta.
c) Skillnader i personlighet och stil. Detta slag av skillnader hör utan tvivel ihop med del föregående, men där gällde det innehållet i del som lärdes ut och här gäller det sättet på vilket innehållet förmedlas. Första gerierationens tcosofiska underlag (Blavatskys skrifter och The Mahatma Letters) är exempel på ett oordnat idéflöde. Andra generationen strävade efter en förenkling i uttryckssättet. Första generationens litteratur har ett rikare innehåll som dock är svårare att förstå, andra generationens däremot är mer populärt hållen.
d) Skillnader i tidsperioder. När det gäller första generationens skribenter var deras största intresse att försöka sammanbinda teosofin med den idévärld som rådde i mitten av 1800- talet. Andra generationens skriftställare försökte att sammanfläta teosofin med den tanke- värld som existerade på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Båda dessa riktningar är nu föråldrade. Teosofi är en tidlös visdom, men den behöver förankras språkligt och tanke-mässigt i rådande tidsperiod.
e) Skillnader vad gäller fakta. Skillnaderna i fakta mellan Blavatsky och Besant-Leadbeater är mindre än vad som ibland görs gällande. Men det finns några, t.ex. i beskrivningen av tillståndet efter döden. Många gånger är det dock mer en fråga om skillnader i accentuering och stil än om fakta.
Den största oenigheten gäller huruvida Mars och Merkurius tillhör eller inte tillhör jord-kedjan. Men ironiskt nog är detta mer en diskussion inom den första generationen (eftersom The Mahatma Letters och DHL ej överensstämmer här), än mellan den första och andra generationen.
Dessa skillnader är inte alls av så stor betydelse som ibland antyds av de personer som inte gillar Besant-Leadbeater-grenen av teosofi och som påstår att det finns en klyfta mellan å ena sidan en "verklig" teosofi, d.v.s. Blavatsky-teosofi, och å andra sidan Besant-Leadbeater-teosofi, som de skulle föredra att inte alls kalla för teosofi men som de mycket gärna benämner "neoteosofi".
Denna uppfattning är felaktig av två skäl. För det första var det inte Besant-Leadbeaterteosofin som avskilde sig från huvudstammen. Att idag kunna avgöra hur många större eller mindre grenar som finns, skulle innebära ett mödosamt arbete för en noggrann historiker. Men det finns säkert en hel del, bland dem Kashmiri Saivism-grenen, inympad på trädet av I. K. Taimni, vidare G. de Puruckers mycket genomarbetade gren och så varje ny version av eller urval ur Blavatsky-teosofi för aktuellt tidsskede. De som plockar ut valda delar från Blavatskys produktion eller The Mahatma Letters verkar inte vara medvetna om, att detta är ett sätt att tolka och ge en ny version eller ny gren av teosofi.
Det andra felet i påståendet att det finns en klyfta mellan Blavatsky och alla andra tolkningar är, att de som vill gå "tillbaka till Blavatsky" i verkligheten försöker att bilda sin egen teosofiska gren eller också försöker de att blåsa nytt liv i stammens döda trävirke. Det går inte! Om vi skulle vilja återvända till kärnan i Blavatskys budskap - vilket i och för sig vore lovvärt - så har vi endast två val. Vi kan t.ex. anpassa hennes idéer till nutida problem, situationer, omständigheter och tankegångar, vilka hon aldrig skulle, ha kunnat föreställa sig, men i så fall blir vi också tvungna att ändra ordvalet så att det passar till nya villkor eller åtminstone göra ett urval och således omtolka.
Att anse Blavatskys ord som heliga är att våldföra sig på vad hon själv syftade till med sitt liv. Det är som att hoppas på att saven skall stiga upp genom dött virke. Det går inte. Vad vi skulle uppnå är en 1800-tals-teosofi med en förstelnad, museal text utan inspiration. Att vara levande är att förändras, motsatsen är stillastående.
Om vi å andra sidan går tillbaka till Blavatsky för att tillämpa hennes principer på vår egen tid och uttrycka dem med våra egna ord, då skapar vi en ny livskraftig gren, utgående från huvudstammen. Det vore en bra uppgift och borde vara varje ny generations strävan. Men låt oss inte inbilla oss att vår nya lilla gren utgör huvudstammen!
En text har endast den mening som dess läsare ger den. Böcker är speglar. När vi tror att vi läser vad som står i dem, så ser vi i verkligheten vad som finns i oss själva. Vi har inte något val mellan "verklig" Blavatskyteosofi och någon form av "neo-teosofi". Vi har endast att välja mellan den döda bokstaven i påståenden som var levande för ett sekel sedan och en vital gren på det teosofiska trädet.
Vissa insekter för med sig vissa egenskaper från larvstadiet till vuxenlivet och begränsar sålunda sin utveckling. Detta kallas "neoteni". Vårt val ligger mellan "neotenisk" teosofi, begränsad till 1800-talets språk och föreställningar, och en gren bestående av levande teosofi, som försöker att meddela den tidlösa visdomen i våra dagars språkdräkt. Det finns inget annat val.
En helhetsbild
Vad vi behöver är en historiebeskrivning av det teosofiska idéflödet, en skildring av modern teosofi och dess rötter fram till det inflytande som teosofin utövat på vår samtid, vidare en skildring av de sidoskott som framsprungit ur den stora huvudstammen - Blavatskys tanke-gångar - och alla grenar av teosofisk ideologi som har vuxit fram för att anpassa den tidlösa visdomen till moderna behov. Denna historiebeskrivning borde vara rättvis, välinformerad, välvillig och kritisk, uttömmande och detaljerad. Att skriva den är en utmaning och en stor uppgift. Men modern teosofi, Blavatskys gåva till världen, är väl värd en sådan.
Ur The American Theosophist nov.-dec. 1990.
Översatt i Tidlös Visdom nr 2, 1991.
Till hemsidan
|
|
|
|