Sauli Siekkinen
Sommarveckans tema är i år "Verklighet och sanning". Man kan fråga sig hur mycket av vår verklighet som är sann. Den verklighet som vi lever i har skapats av iakttagelser och slutsatser. Vår världsbild stöder sig också på det vi tror på. Vi tror att jorden kretsar kring solen emedan vetenskapen har bevisat det. I annat fall skulle våra spontana iakttagelser av solens lopp leda till slutsatsen att solen roterar runt jorden. Före Kopernikus och Galileis tid trodde människorna allmänt (bortsett från vissa skarpsynta individer) på en världsbild där jorden var universums centrum. Denna bild av världsalltet var för dem lika verklig som vår vetenskapliga verklighet är nu för oss. Kort sagt, den kunskap ur vilken vi skapar vår bild av verklighet får vi ur tre källor: direkta iakttagelser, våra egna slutsatser och genom att tro på andra människors beskrivningar.
Vad är sedan sanningen? Ordet för sanning är på sanskrit satya och förekommer till exempel i teosofernas motto Satyam nasti paro dharma ó det finns ingen religion som är högre än sanningen. Man brukar i allmänhet översätta satya med ordet sanning. Detta är kanske den bästa översättningen men alla ord på sanskrit har ofta mycket mer flertydiga meningar, än vad man kan uttrycka med ett svenskt ord eller ett ord på något annat indoeuropeiskt språk. Satya har definierats på följande sätt: Sarvendriya´gamya satya ó Satya är det vari sat yppar sig helt. Ordet sat för sin del betyder det bestående, det som inte förändrar sig. Kort sagt betyder ordet sat det oföränderliga, det bestående bakom världens skiftande former. Alla de saker som vi kan nämna har kommit till stånd vid någon tidpunkt: människorna, djuren, vår planet och hela det synliga världsalltet. De har alla sin början, vilket betyder att de också har ett slut. Likaledes försvinner de lärobyggnader och slutsatser som människan skapat, då hon försvinner från universums scen (äännetään: seen = iaktta). Sålunda är ingenting som vi kan iaktta, tänka eller fantisera, sat. Satya, sanningen, existerar ändå, och människan fortsätter att försöka uttrycka denna oföränderliga och eviga verklighet genom sin begränsade förmåga att begripa det och uttrycka det i ord. (Sålunda är Buddhas svar till alla, som frågade honom om den högsta sanningen: "Neti, neti" ändå det slutgiltiga svaret.)
Kan människan genom sina sinneorgan få kunskap om sanningen? Det som är karaktäristiskt för sinnesorganen är att de kan ge kunskap blott och bart om materiella föremål. Materien är en av uppenbarelsens former, den grövsta delen av den manifesta verkligheten. Tanken till exempel är ett mycket finare instrument. Men genom sina sinneorgan kan människan inte få kunskap av andra människors tankar. Detta har lett till att många filosofer har tänkt djupt över begränsningarna av den kunskap som kan inhämtas via sinnesorganen. Platon trodde på en värld av fullkomliga idéer, av vilka den jordiska verklighetens objekt är blott bristfälliga kopior. Denna idéernas värld kan uppnås genom theoria, den klara tanken. Filosofen Immanuel Kant ansåg för sin del att Das Ding an sich ó tinget i sig självt, ó för att skilja mellan den bild av objekten som människan får genom sina sinnesintryck och det verkliga något "bakom" sinnesintrycket, ó alltid kommer att förbli okänt för människan. Den vetenskapliga forskningen har ingen annan möjlighet än att ödmjukt begränsa sig till den kunskap man kan uppnå genom empiriska studier, experiment och iakttagelser.
Den information vi får via sinnesorganen är begränsad inte bara i det hänseendet att de kan ge oss kunskap om materiella föremål. Den ger oss kunskap blott om en viss sektor av materiella fenomen. Det finns många materiella fenomen som människan aldrig kan uppleva. Människan kan till exempel inte se ultravioletta och infraröda strålar och inte heller röntgenstrålar. Vissa höga ljud uppfattar hon inte, sådana som till exempel fladdermössen hör. Atomernas och elementärpartiklarnas värld är stängd för människans syn.
Många österländska filosofiska skolor anser att sinnet ó här brukat i samma betydelse som ordet mind i engelskan ó är människans sjätte sinnesorgan. Sinnet har förutfattade meningar om vad det betyder att se, att höra eller att smaka. Dessa förhandsintryck grundar sig på en ackumulering av minnen från tidigare upplevelser av samma art. Samtidigt ger sinnet oss mera information om ett objekt än vad vi kan få genom sinnesorganen. Vi ser en yta. Vårt sinne berättar om den är mjuk eller hård. För att ta ett annat exempel, vi hör att någon talar till oss, vårt sinne ger ett förstahandsintryck, en känsla av att denna person är antingen välvillig eller hotande, samt ett antagande av denna persons trovärdighet. Sinnet bearbetar i själva verket den verklighet vi lever i.
Temat, att befria sig från minnenas och sinnets tyranni, var det centrala i Jiddu Krishnamurtis tal och verksamhet 1935 ó 1986. Krishnamurti uppfostrades ju av Annie Besant och andra teosofer till att bli en ny Buddha Maitreya, något de flesta närvarande säkert redan vet. Men det budskap han sedan kom med, blev anstötligt för många teosofer.
Filosofen och kvantfysikern David Bohm, som förresten var en långvarig god vän till Krishnamurti, har kommit med en intressant kunskapsteoretisk tankegång om kunskapens och förnimmelsernas tre element, den explicita delen, det implicita elementet och som tredje del det superimplicita elementet. Han jämför dem med en filmprojektor. Den explicita delen, den yttre, iakttagbara verkligheten, är liksom en film som projiceras på den vita duken. Den implicita delen motsvarar det superimplicita elementet och är individens eget medvetande. Medvetandet är likt ett ljus som gör det möjligt för människan att se hela filmen, att få ett intryck av en yttre värld. Det som är intressant är att Bohm antar att den yttre verkligheten är vårt sinnes projektion utåt, att det är sinnet som skapar vår bild av den yttre verkligheten. Detta betyder att världen inte är given, utan sådan som sinnet skapar den. Fast kroppen och sinnesorganen är närvarande, föds ingen perception, om medvetandet inte är "påkopplat". I stället för en perception blir minnet av den stunden kanske bara en tanke som personen just då koncentrerade sig på. På samma sätt sker när två personer uppgår helt i ett samtal på ett tåg, då kommer de inte ihåg hur naturen såg ut utanför tågets fönster.
Buddhisterna anser, att sinnet är verklighetens förstörare. (Jämför Tystnadens Röst: Sinnet är verklighetens förstörare. Må lärjungen döda förstöraren.) Världen visar sig inte så som den är i grund och botten, utan sådan som sinnet skapar den. Enligt yogafilosofin uppfattar människan en återspegling av föremålet. Den första återspeglingen äger rum då föremålet för sinnesintrycket bespeglar tanmatror, det vill säga grunddelar av perceptionen, såsom ljus- och ljudvågor. När dessa har nått sinneorganen och aktiverat de motsvarande nerverna som till slut de relevanta delarna av hjärnan tar sinnets substans, astralsubstansen, formen av sinnesintrycket. En del av sinnet blir subjekt för iakttagelsen och ser den andra delen, som tagit form av sinnesobjektet. Detta är den andra återspeglingen. Sinnesiakttagelserna är således beroende av tanmatrorna, samt sinnesorganen, nerverna, hjärnan och som sista instans, sinnet självt. Ett grovt sinne speglar lättare grova objekt och känner dragning till dem. Då ter sig hela världen och andra människor omkring dem grova och omoraliska. Ett subtilare och mera känsligt sinne, åter, ser hellre subtilare saker, får världen att visa sig känsligare och vackrare.
Få är verkligen medvetna om hur sinnet förvandlar sinnesintrycken och världsbilden. Detta därför att majoriteten är fångar i sitt sinne och ser inte den stora förvrängningen som sker i sinnet. Oregelbundenheter i fönsterglaset kan alltid slipas bort, så att de inte förvränger utsikten. Men om förvrängningen utvecklar sig inom ögat, i dess linser och mellanvävnad, då är det få som ens upptäcker den eftersom de alltid varit vana att se världen på ett annorlunda sätt, som till exempel de som är färgblinda. De har helt enkelt inte något att jämföra med och kan inte förstå vad det betyder att se rött och grönt, blått och gult, som komplementfärger.
Kan människan då få kunskap om Sanningen utan sinnesintryck? Enligt teosofin har människan förutom de yttre sinnena, eller på sanskrit bahyakaranan, dessutom ett inre sinne, antahkarana. Där sinnet och hjärnan upptäcker världen genom de fem yttre sinnena är människans hjärta i kontakt med antahkarana. Anthakarana är bron genom vilket hjärtat är i beröring med de subtila idéernas värld och känner genom det tingens begynnelseorsak.
För att låna H.P.B:s uttryck: "Hjärtat är den andliga medvetenhetens centrum, såsom hjärnan är centrum för förståndet. Men människan kan inte styra denna andliga medvetenhet och inte leda dess energi förrän hon fullständigt har förenats med buddhi-manas. Till dess leder det ó om möjligt ó henne, med andra ord försöker det nå henne, påverka den lägre medvetenheten. Människans tillväxt i renhet hjälper till i dessa strävanden. Det här är orsaken till samvetskvalen, ånger över orätta handlingar, klander över det onda och uppmaningar till att göra gott. Det här kommer från hjärtat, inte från huvudet. I hjärtat finns den manifesterade guden. De andra två är osynliga. Den manifesterade guden representerar trefaldigheten, athma-buddhi-manas." (H.P.B:s undervisning för den inre kretsen).
Hieroglyfen som symboliserar egyptierns hjärta är en vas på vars sidor det finns två öronformade handtag, "hjärtats öron". Den här symbolen är inte vald av en slump, utan pekar på människosinnets dolda, subtila sida som bor i hjärtat. Egyptiska mysterier visade vägen för lärjungen till den nya förandligade tillvaron som har sin grund i hjärtat. I denna kultur, som har sin grund i hjärtat, i verklig visdom vilket dessa mysterier förmedlar, förenar egyptierna hjärtat med alla andra dygder, såsom urskiljningsförmåga och förstånd.
Också Platons förståndssjäl betyder detsamma, verktyg för visdom och förening med den andliga väsenssidan.
Hjärnan och sinnet som är beroende av hjärnans verksamhet representerar människans yttre väsenssida, månnatur eller lägre personlighet, medan hjärtat representerar hennes solnatur och högre individualitet.
Människans högre verktyg eller atma-buddhi-manas-monaden är förenat med hjärtat och upplever världen genom ett inre sinne, som i en syntes. Den grekiska termen syntesis betyder förena. Dess motsats är analysis som visar helheten sönderdelad i sina delar, som de fem sinnena utför eftersom var och en förnimmer endast en del av helhetens våglängdsvibrationer.
Endast den kunskap som erhålles genom det andliga centrumet är verklig kunskap, och spegelbilden speglar sanningen i dess rätta betydelse.
"Den förgänglige kan inte förstå den oförgänglige. Ögat kan aldrig se solen, om det inte i sig har solens väsen." sa Plotinus. Sanningen kan förstås endast av den som har sanningen inom sig.
Ramana Maharishi har sagt: "Hjärtat är den enda verkligheten. Sinnet är endast ett övergående skede. Att bli kvar i det verkliga Självet betyder att återvända till hjärtat." (Talks with Sri Ramana Mahararishi)
Sauli Siekkinen, som är medlem i den finska teosofiska logen
Minerva i Lahtis, höll föredraget på svenska sektionens
sommarvecka på Kreivillä i juli 2005