John Algeo

Som J.R.R. Tolkien), en av de ledande representanterna för genren har påpekat, handlar sagor inte huvudsakligen om sagofigurer.  Sagor handlar snarare om en mänsklig huvudperson i Sagolandet, en märklig, förtrollad och ofta farlig plats.

Läsaren eller åhöraren är huvudpersonen i varje saga, och Sagolandet är den inre värld som var och en av oss omsider måste utforska. Sagor är guideböcker för de upplevelser vi har när vi undersöker de latenta krafterna inom oss. Som sådana är de enbart ytligt sett barnberättelser. Bröderna Grims sagor, den mest välkända sagosamlingen i världen (i vilken feer är sällsynta), kallades på tyska Kinder- und Hausmärchen vilket kunde översättas som "Berättelser för barn och familjen", det viII säga för alla.
H.P. Blavatsky (lsis 2:406) tog upp frågan om sagors läsekrets, ändamål och uttolkning:

Sagor hör inte enbart hemma i barnkammare; hela mänskligheten - utom de få som i alla tider har förstått deras dolda mening och försökt öppna de vidskepligas ögon - har lyssnat på sådana berättelser i en eller annan form och efter att ha omvandlat dem till heliga symboler har de kallat produkten RELIGION !

I den meningen identifierar Blavatsky tre läsekretsar för sagor och var och en av dem hittar olika ändamål och mening i sagorna. Den första läsekretsen är barnen ("barnkammaren") men i själva verket definieras den här gruppen inte så mycket av sin kronologiska ålder som av sin känsla av förundran och förtjusning över berättelsen; de är unga till sinnet oberoende av ålder.

Som Tolkien påpekar finner de som är unga till sinnet fyra användningsområden i sagor. För det första erbjuder sagor en flykt från det vanliga livets enahanda begränsningar till det obegränsade möjligheternas magiska land i övergivna sagovärldar.

För det andra låter de oss återfå den känsla av nyhet och fräschör med vilken vi betraktade världen när vi verkligen var små barn - en tid när hela världen var Sagolandet och vi just skulle påbörja ett  sökande för att hitta det som var förlorat.

För del tredje ger de oss den tröst som finns i ett lyckligt slut, löftet att vi, som huvudpersoner, och alla goda människor kommer att leva lyckliga i alla våra dagar. Sagor  erbjuder en slags jordisk, om ock tidsbegränsad, devachan mitt i livet.

Och för det fjärde erbjuder de en möjlighet för fantasi - det vill säga möjligheten att skapa en värld som aldrig har funnits och som aldrig kommer att finnnas, men som skulle kunna finnas. Om ett ändamål med utveckling är att, som teosofin framställer, att låta oss utvecklas till Dhyan Chohaner, världens skapare, så ger sagor oss lite förhandsträning i skapande.  För en saga skapas inte bara av dess författare eller berättare, men också av varje läsare eller  åhörare, som också är en medskapare till sagan. Berättelsen är olika varje gång någon läser eller hör den, därför att varje tillfälle någon läser eller hör en saga är en unikt ny handling som tillför intrigen ny innebörd.

Den andra läsekretsen består av präster. De är inte bara präster i kyrkor, och de omfattar inte alla kyrkliga präster - men de är snarare var och en som uttalar sig pompöst. Det är de som tolkar berättelserna som historia, som bokstavliga redogörelser, som stöd för de dogmer som de vill främja, vare sig dessa dogmer är religiösa, vetenskapliga, ekonomiska eller filosofiska. Naturligtvis är många av dem de religionspräster som tror att stjärnan över Betlehem måste ha varit ett astronomiskt faktum eller att Buddhas mamma måste ha blivit gravid av en vit elefant. Men dessutom finns det höga präster inom vetenskap och andra system, som har sina egna sagor.

Den tredje läsekretsen är de få riktiga sökarna i varje mänsklig generation - de som inser att sagor har en inre betydelse, en betydelse om vad som pågår inom oss, i våra sinnen och vårt psyke. De vet att sagor har många berättelser men två huvudsakliga intrigmönster. Ett av dem är ett sökande och det andra är ett äktenskap. Sagans sökande illlusterras av sådana traditionella berättelser som "Jack och bönstjälken" eller "Hans och Greta". Moderna exempel innefattar Frank Baums Trollkarlen från Oz, J.R.R. Tolkiens Bilbo - en hobbits äventyr och Sagan om ringen, och Ursula LeGuins Trollkarlen från Övärlden.  Bilbos undertitel sammanfattar sökandets intrig: "Dit och tillbaka".

Huvudpersonen beger sig iväg på ett sökande för att hitta en skatt eller för att fullfölja ett uppdrag. När skatten har hittats eller uppdraget slutförts, återvänder huvudpersonen hem efter att ha blivit förändrad av äventyret. Sökandet symboliserar den impuls som inspirerar och driver på oss i livet.

Ett äktenskap i sagorna är ett hieros gamos, ett heligt giftermål mellan det mänskliga och det gudomliga. Traditionella exempel innefattar "Snövit", "Törnrosa" och "Skönheten och odjuret". Några berättelser kombinerar sökande och äktenskap, till exempel "Psyche och Eros". Det heliga giftermålet är det mellan vår inkarnerade personlighet och vår inkarnerade individualitet, det giftermål som ger odödlighet åt de aspekter av personligheten som är prövade och befunna värdiga att införlivas med det bestående och tidlösa jaget inom oss.
 
 

Referenser
Blavatsky, Helena P. Isis unveiled: A Master-Key to the Mysteries of Ancient and Modern science and Theology. 2 vols. 1887, Wheaton, IL: Theosophical Publishing House, 1994 (Den obeslöjade Isis)
Tolkien, J.R.R. îOn Fairy Storiesî