John Algeo

Buddhas liv som det upptecknats i traditionella redogörelser är en slags saga med teman från många andra sagor, heliga och profana. Hans mor födde honom efter en magisk avelse och medan hon reste utomlands. Han uppfostrades som en prins som såg inget annat än hälsa och lycka men hade fyra uppenbarelsen som ändrade hans liv. Han blev en landsflykting från bekvämligheten och lyxen i faderns hus och genomgick stora prov och försakelser i vildmarken. Han attackerades av den stora frestaren, men han föll inte. Han uppnådde sin livskris under ett träd och trädde fram för att möta sina tidigare följeslagare och för att predika för världen. Buddhas liv var en blandning av sagomotiv.

Sagor är mycket gamla, men också mycket moderna. Populariteten för de två filmserierna Harry Potter och Sagan om Ringen belyser det faktum att dessa arbeten är samtida exempel på sagor i den genren. Idag kallas moderna sagor ofta fantasy romaner, men de är grunden samma sak. Harry Potter-böckerna och Sagan om Ringen är nutida sagor som innehåller alla de väsentliga kännetecknen i traditionella berättelser i genren.

En teori om fantasy litteratur framlades av J.R.R.Tolkien, filolog och författare till Sagan om Ringen, i ett föredrag som han höll 1938 i St Andrews universitet i Skottland och senare publicerade som en essä "Om sagor". I den essän påpekar Tolkien att sagorna inte handlar om sagofigurer utan snarare om en mänsklig hjälte under ett sökande i Sagornas land, en förtrollad och farlig plats - vacker, men inte vänskapligt inställd till dödliga. Den traditionella början på sagor "Det var en gång. . ." situerar berättelsen utanför vår tid och plats, i en annan verklighetsdimension, Sagans land.

I sin essä pekar Tolkien också på fyra värdefulla egenskaper i sagor. Dessa är flykt, återvinnande, tröst och fantasi. Och de återfinns i Harrv Potter och Sagan om Ringen såväl som i äldre traditionella exempel i genren.

Vad som också är anmärkningsvärt är att Tolkiens fyra värdeområden i sagorna kan ses som parallella till de fyra ädla sanningar som Buddha upptäckte under Bo-trädet och som är buddhismens grundval. Låt oss undersöka både Tolkiens värdeområden och Buddhas sanningar för att se vad de har gemensamt.

Flykt och frustration

Tolkien säger att en värdefull egenskap i sagor är att de erbjuder en flyktväg. Flykt bedöms ofta som något negativt, att man försummar sin plikt, och litteratur som innehåller verklighetsflykt anses vara psykologiskt skadlig. Men det omdömet överensstämmer inte med den verklighet som vi alla upplever. Som Tolkien påpekar är det ingen mening med att tala om för en fånge att det är fel att fly. Om vi är inspärrade letar vi efter att sätt att bli fria. Många både västerländska och österländska skrifter framställer vårt liv i den här världen som en slags fångenskap som kräver "frälsning" eller "frigörelse". Det vill säga flykt. Frälsning är en flykt från syndens sjukdom till helighetens hälsa. Frigörelse är flykt från karmas band till nirvanas frihet.

Buddhas första ädla sanning är att tillvaron innebär frustration, smärta och lidande. Och den beskrivningen av tillvaron härstammar från det faktum att vi tänker på oss Själva som att var och en är en varelse som är åtskild från alla andra , medan det i själva verket inte finns något väsenssärskiljande hos någon av oss. Om vi letar efter en särskild kärna i vårt väsen, upptäcker vi med den amerikanska diktaren Gertrude Steln att "det finns inget där", utan bara en tomhet. Dessutom förändras ständigt allt i tillvaron och är instabilt. Instabilitet, tomhet och plågsam frustration - dessa är tillstånd som vi gärna skulle vilja fly från. Vedantas store lärare Sankaracharya fastslog att den ultimata verkligheten är oföränderligt varande, medvetenhet och sällhet - och de är tillstånd som vi skulle vilja fly mot.

Buddhas liv är ett exempel på flykt från detta livs frustration, tomhet och instabilitet; och hans dharma pekar ut vägen också för andra att fly till närvaro, medvetenhet och sällhet.

Återvinnande och orsak
Den andra positiva faktorn i sagor är enligt Tolkien återvinnande. Återvinnande är återupptäckandet av ett barnsligt gensvar på det som är nytt snarare än den betingning som de flesta av oss förlitar oss på som vägledning i alla våra upplevelser. När vi är mycket unga reagerar vi friskt på alla nya erfarenheter för att vi har ingenting i det här livet att jämföra det med. Men i och med att vi blir äldre slutar vi med att svara på nya sätt på nya upplevelser, i stället börjar vi reagera vanemässigt eller genom betingning. I stället för att uppskatta det nya börjar vi associera det med det gamla och på det sättet inte reagera på själva upplevelsen utan på våra minnen av liknande tidigare upplevelser. Tolkien sa att sagor hjälper oss att återvinna ett barns friskhet i gensvaret på det som är nytt.

När Kristus sa att ingen kan komma in i himmelriket utan att vara som ett litet barn kan det mycket väl vara värdet av återvinnande som han menar. Vi behöver återfå den känsla av nyhet som är typisk för ett barn om vi skall uppnå himlens nyhet. På liknande sätt har Bhagavadgita ett mantra Om Tat Sat som kan översättas med "0, den varelsen" (i den mån det är möjligt att översätta det). Men en lingvist, Tom Mc Arthur, har översatt det till modernt språkbruk som "Nåväl, det är så det är". Vi måste återfå möjligheten att svara på nya saker på nytt sätt, att inse att "det är så det är".

Buddhas andra ädla sanning är att lidande, smärta och frustration har en orsak. Lidande, smärta och frustration är inte bara att det är så det är, de är inte oundvikliga tillstånd. De är framkallade tillstånd och vi kan identifiera orsaken. Den orsaken kan beskrivas på många sätt som bundenhet, girighet, hat eller själviskhet, men i grund och botten är det en okunnighet om hur saker och ting verkligen är. Tolkien säger i själva verket att orsaken är vår betingelse som vi vi måste övervinna genom att återfå vår känsla för det nya - vår medvetenhet om "hur det är".

Tröst och ett slut

Tolkiens tredje värdefulla egenskap i sagor är tröst. På en enbart litterär nivå hänvisar tröst till det faktum att alla riktiga sagor slutar med raden "och de levde lyckliga i alla sina dagar". På en mer allmän nivå hänvisar tröst till det faktum att det finns två grundläggande synsätt på livet. Ett är att livet är ett misstag som kommer att sluta illa och det mesta vi kan göra är att möta det dåliga slutet med tapperhet och värdighet. Det är den tragiska synen på livet. Det är åsikten i grekiska dramer som Oedipus och anglosaxiska dikter som Slaget vid Maldon. Det andra synsättet är att livet har en ordning och ett syfte och kommer att sluta bra förutsatt att vi går med livets ström och samarbetar med dess flöde. Det är sagornas synsätt. Varje tragedi har en katastrof (bokstavligen en "helomvändning"), när huvudpersonen förvandlas från segrare till offer; det är till exempel den punkt när kung Oedipus upptäcker att han omedvetet har dödat sin far och gift sig med sin mor. Varje saga har å andra sidan vad Tolkien kallar en "eukatastrof" (bokstavligen en "bra helomvändning") , när hjälten förvandlas från offer till segrare; det är till exempel den punkt när prinsen finner att glasskon passar Askungens fot. Tolkien som var en hängiven kristen kallade evangelierna den mest storartade saga som någonsin skrivits eftersom de innefattar återuppståndelsens eukatastrof, när Kristus uppstod från de döda med löftet att vi också kan göra det.

Buddhas tredje ädla sanning är att det finns ett slut på lidande, smärta och frustration. Det är inte tillräckligt att veta att dessa tillstånd har en orsak; man måste också inse att det finns en möjlighet att de upphör att finnas till. Slutet på lidande är nirvana, "utsläckandet" av bundenhet, girighet, hat, själviskhet och okunnighet. Tolkien säger på samma sätt att livets slut är en eukatastrof och ett lyckligt sluts tröst.

Fantasi och vägen

Sagornas fjärde positiva faktor är fantasi enligt Tolkien. I vanliga fall skulle vi inte tänka på fantasi som något värdefullt, men vi måste förstå vad Tolkien menar med det. Fantasi är den förmåga som vi alla har att föreställa oss något vi aldrig förut har sett eller hört eller upplevt. Vi har en mängd förmågor: genom minnet uppfattar vi det förflutna- genom varseblivning fattar vi nuet; genom förväntan uppfattar vi framtiden. Men det finns en tidlös sfär annorlunda dåtid, nutid och framtid; det är de oförverkligade möjligheternas värld. I den världen dväljs alla saker som inte existerar, men som skulle kunna existera. Det är alla de världar som är alternativ till vår verkliga värld. Genom fantasins förmåga kan vi föreställa oss och faktiskt skapa delar av den världen.

Ingen har någonsin verkligen sett en enhörning - utom toffelhjälten i en av James Thurbers fabler för vår tid. I den fabeln ser mannen en enhörning i trädgården och enhörningen äter rosor. Så han berättar det för sin dominerande fru som svarar: "Enhörningen är en sagofigur. Och du är en dåre så jag skall sätta dig på ett dårhus." Och hon ringer mentalsjukhuset som skickar en ambulans med män i vita rockar som kommer till mannen och säger: "Din fru berättar att du har sett en enhörning i trädgården och att den höll på att äta rosorna." Mannen svarar: "Enhörningen är en sagofigur. Stackars kvinna, jag är rädd att hon har blivit helt tokig."Så männen i de vita rockama för bort kvinnan och sätter in henne på dårhuset. Den här fabelns sensmoral är, räkna inte dina dårar förrän de är inspärrade.

Fast enhörningar kan vara sagofigurer har fantasin skapat dem - något nytt av gamla erfarenheter. Och det är nu svårt att föreställa sig en värld i vilken enhörningar inte existerar som möjliga varelser, vare sig de existerar i våra förnimmelsers grundläggande värld eller inte. Tolkien kallar skapelser som enhörningar - eller hans egen Midgård eller Hogwarts trollkarlsvärld hos J.K.Rowling - en sekundär värld vilken framkallar en sekundär tro i motsats till den primära världen på vilken vi har en primär tro.

Vi har alla förmågan att fantisera - att göra någonting nytt - därför att vi med Tolkiens kristna uttryckssätt är skapade till Guds avbild och likhet, och liksom Gud är en skapare så måste också vi som är gjorda till hans avbild vara skapare. Med teosofiska termer är alla människor Dhyan Chohaner under utbildning. Dhyan Chohaner är universums skapande intelligensen som är kosmos byggare. När vi blir färdiga Dhyan Chohaner kommer vi också att skapa nya primärvärldar, men under tiden kan vi använda vår fantasiförmåga för att skapa sekundärvärldar. På så sätt är fantasi vårt medel att lära del arbete som vi utbildas till.  Buddhas fjärde ädla sanning är att det finns ett sätt att göra slut på lidande, smärta och frustration. Det sättet är hans ädla åttafaldiga väg som sträcker sig från en "rätt syn" på saker (vilket är att känna igen "så är det") till "rätt samadhi". Samadhl är etymologiskt ett îsammansättande" eller en yoga. Tolkiens yoga är att använda fantasi. Genom att begagna fantasi kan vi alla bli skapare, skapare av vår egen saga. Den engelske dramatikern J.B. Priestley har sagt att vi alla lever sagor som vi själva skapar.

Vi kan inte alla skriva så rika och skickliga sagor som Harry Potter böckerna eller Sagan om Ringen. Men vi kan alla läsa sådana berättelser. Och att läsa en berättelse är att komponera den, att "sammanställa" den (vilket är vad ordet komponera betyder etymologiskt). Vilken berättelse som helst är i själva verket så många olika berättelser som den har läsare, för varje läsare för med sig en annorlunda bakgrund och olika förväntningar i läsningen av berättelsen, och gör den på det sättet till en annorlunda berättelse för var och en. När vi läser eller hör en berättelse återskapar vi den för oss själva. Och det är också en symbol.

Universums Enda Jag - Logos, Isvara, Gud eller vad vi än kallar det - har skrivit en saga, en fantasi, som är universum. Och detta Enda Jag läser berättelsen genom våra ögon, för vi är det Enda Jaget som spelar olika roller i berättelsen av och om dess Jag. Och för var och en av oss är berättelsen olika. Och för var och en av oss är berättelsen densamma. Berättelsen är samma för alla därför att den har samma intrig eller plan. Berättelsen är olika för var och en av oss därför att vi alla har en olika roll att spela i den.

Buddhas liv och läror är en berättelse om flykt från okunnighetens, hatets och girighetens frustrationer. De är berättelsen om återvinnandet av medvetenhet om sakernas orsak. De är en berättelse med förtröstan om en eukatastrof som leder till nirvanas upplysning. Om vi följer deras modell kan vi skapa en värld som vi annars inte har upplevt. I vår erfarenhets värld är den världen en fantasi. Men för universums Enda Jag är det den enda verkligheten.

The Theosophist, mars 2003
Övers. MO.