För Tänkarens utveckling behövs många liv.

Under det första stadiet som Tänkaren går igenom är alla erfarenheter sinnliga. Känslor av förnöjelse och smärta åtföljer beröringen av olika föremål i den fysiska världen.

Så småningom börjar föremålen framkalla tankebilder, och bilderna eggar till att söka sådana föremål som i Tänkarens föreställningsvärld är förbundna med förnöjelse — när föremålen i fråga inte är närvarande. De första ansatserna till minne och syfte visar sig.

Men än så länge är föreställningsbilderna mycket flyktiga, och Tänkare-barnets handlingar bestäms av intrycken från yttervärlden. För en omedelbar tillfredsställelse är det redo att kasta bort vad som helst, hur nödvändigt detta än är för det framtida välbefinnandet. Ögonblickets behov tar överhand över all annan hänsyn.

Den moraliska uppfattningen är inte mer utvecklad än den intellektuella. Föreställningen om gott och ont har ännu inte framträtt. Gott och angenämt är här uttryck som betyder samma sak.

Människan har gradvis kunnat höja sig från detta själsliga embryotillstånd genom att hon varit ledd och styrd av människor mer utvecklade än hon själv. Dessa "förnuftets söner" styrde de mindre utvecklade under de stora lärarnas ledning, och påskyndade i hög grad utvecklingen av de intellektuella och moraliska förmågorna.

De tidigaste intellektuella ansträngningarna sporrades av begäret. Det ledde människan till att så småningom göra upp enkla planer. Hon började upptäcka ett bestämt samband mellan vissa föreställningsbilder, och hon började dra slutsatser och handla i tillit till sina slutsatser.

Ibland tvekade hon att följa begärets lockelser, då hon gång på gång funnit, att det var förbundet med ett efterföljande lidande om hon tillfredsställde begären.

På så sätt uppstod en strid mellan minnet och begäret. Genom denna strid blev tankeförmågan mer aktiv och sporrades till livligare verksamhet.

I det andra huvudstadiet börjar det första fröet till vilja att visa sig.

Begär och vilja leder en människas handlingar. Begäret leds utifrån, av de yttre föremålens dragningskraft. Viljan leds inifrån av förståndets slutsatser eller av Tänkarens intuition.

I början av människans utveckling har begäret fullständig suveränitet. I mitten av hennes utveckling är begäret och viljan i ständig strid, och segern lutar än åt ena sidan, än åt den andra. Vid slutet av hennes utveckling har begäret dött, och viljan härskar utan motstånd.

Ända till dess att Tänkaren är tillräckligt utvecklad för att omedelbart "se", leds hennes vilja av förståndet. Förståndet kan bara dra sina slutsatser från sitt förråd av föreställningsbilder. Då detta förråd är begränsat, anbefaller viljan ibland oriktiga handlingar. Det lidande som följer av detta ökar förrådet av föreställningsbilder som förståndet kan dra sina slutsatser från. Därigenom sker framåtskridande, och visheten föds.

Begäret infiltrerar ofta viljan, så att det som kan verka vara bestämt inifrån i själva verket dikteras av den lägre naturen. Den lägre naturens begär efter ting som skänker tillfredsställelse smyger sig in i den högres strömfåra och drar kursen på sned.

Under hela detta andra huvudskede är striden det normala tillståndet — striden mellan sinnena och förnuftet om herraväldet.

Problemet som skall lösas inom mänskligheten är att få slut på striden men ändå bevara viljans frihet. Det bästa skall väljas, men genom en viljeakt på eget initiativ.

Lösningen av detta problem är att låta människan ha frihet att välja sina egna handlingar, men att låta varje handling medföra ett oundvikligt resultat. Snart skall hon då av fri vilja förkasta de ting och handlingar som medför smärta.

Så småningom självdör begäret efter föremål som för med sig lidande, och hon skall då avstå från det av fritt val. Det har förlorat sin makt och är inte längre önskvärt.

Människans rike är ett kaos av stridiga viljor som kämpar mot och uppreser sig mot lagen. Men till slut utvecklar sig ur denna kamp en ädlare enhet, ett harmoniskt val i frivillig lydnad. Ett val som är stadigvarande och inte kan lockas på avvägar av någon frestelse.

Viljan på det sedliga området brukar kallas för samvete. Så länge det är fråga om handlingar, vilkas följder är välbekanta för förståndet eller för Tänkaren själv, då talar samvetet skyndsamt och bestämt.

Men när okända problem uppstår kan samvetet inte uttala sig med säkerhet. Förståndet kan bara dra en tvivelaktig slutsats, och Tänkaren kan inte tala när hon inte har någon erfarenhet av de förhållanden som nu inträtt. Därför leder samvetet ibland vilse.

Själen påverkas av andra människors, samhällets och nationens tankeformer. Dessa omger och genomtränger själen med sin egen atmosfär och gör att allting ter sig förvridet och i oriktiga proportioner. Förståndet kan då dra felaktiga slutsatser, när det studerar sitt material genom ett vanställande medium. När viljan saknar klar ledning av förståndet och intuitionen, leder den till oriktiga handlingar.

De moraliska förmågornas utveckling påskyndas i stor utsträckning av kärlekskänslorna, hur djuriska och själviska de än är under Tänkarens barndom.

Sedligheten börjar hos den outvecklade Tänkaren, när han av kärlek till maka, barn eller vänner leds till att utföra en handling som tjänar det älskade föremålet — utan tanke på egen fördel. Detta är den första segern över den lägre naturen.

Därför är det av stor vikt att aldrig döda eller försvaga känslor av kärlek. Hur orena och grova dessa känslor än är, så erbjuder de möjligheter till sedlig utveckling. Det är lättare att rena kärleken än att skapa kärlek.

I det tredje medvetenhetsstadiet börjar utvecklingen av de högre intellektuella förmågorna.

Sedan Tänkaren lärt sig att klart skilja mellan föremålen genom att dröja vid deras olikheter, börjar hon utveckla förmågan att uppfatta likhet och olikhet. Hon klassificerar, hon utvecklar sin syntetiska förmåga och hon lär sig att sammanfatta och analysera.

Sedan tar hon ett nytt steg och fattar den gemensamma egenskapen som en idé, oberoende av alla de föremål i vilka den finns. Hon skapar ett högre slags föreställningsbild än bilden av ett konkret föremål, nämligen bilden av en idé som inte har någon tillvaro i formens världar, men som finns i det mentala planets högre regioner.

Lägre Manas kan genom förståndsresonemang höja sig till den abstrakta idén, och då hon gör det flyger hon så högt hon kan komma. Tänkaren däremot ser dessa idéer och lever alltid bland dem.

När det abstrakta tänkandets makt utvecklas och övas, blir Tänkaren arbetsduglig i sin egen värld.

En sådan människa frågar föga efter sinnenas liv eller yttre erfarenheter eller intelligensens sysslande med bilder av yttre föremål. Hennes krafter riktas inåt och strömmar inte längre ut för att söka tillfredsställelse. Hon sluter sig lugnt inom sig själv, helt upptagen av filosofins problem, av livets och tänkandets djupare sidor.

På medvetandets fjärde stadium skådas "det Enda", och medvetandet breder ut sig till att omfatta världen. Det ser alla ting i sig och såsom delar av sig. Det ser sig självt som en stråle av Logos, och därför såsom ett med honom.

Tänkaren har nu blivit medvetande, och den andliga själen kan efter behag bruka var och en av sina lägre kroppar. Hon är inte längre hänvisad enbart till deras bruk och behöver dem inte för sitt fulla och medvetna liv. Nu är reinkarnation inte längre nödvändig.

Klädnader av mental, astral, eterisk och tät fysisk materia är de medier i vilka Tänkarens liv vibrerar utåt. De utgör den medvetandebrygga, på vilken alla impulser från Tänkaren kan nå den täta fysiska kroppen, och på vilken alla intryck från den yttre världen kan nå henne.

Den täta fysiska kroppen är det första höljet som skall bringas i harmonisk verksamhet. Hjärnan och nervsystemet skall bearbetas och bringas till den finaste känslighet för varje intryck som ligger inom tonskalan av deras vibrationsförmåga.

På de första stadierna är den täta fysiska kroppen sammansatt av grov materia. Den kan därför bara reagera för de lägsta av de vibrationer som Tänkaren sänder ner. Den reagerar mycket lättare för intryck från den yttre världen.

När den lägre naturen efter många livsperioder börjar känna att den existerar för själens skull, då går utvecklingen framåt med jättesteg.

I början var livsändamålet att tillfredsställa den lägre naturen. Det var en nödvändig förberedelse för att framkalla Tänkarens inneboende krafter. Men det bidrog inte direkt till att göra kroppen till ett redskap för medvetandet.

Arbetet på detta börjar, när det mänskliga livets centrum förläggs i tankekroppen, och tanken börjar få herraväldet över känslan.

Övandet av de intellektuella förmågorna inverkar på hjärnan och nervsystemet, och det grövre materialet drivs så småningom ut för att lämna plats åt ett finare sådant. Hjärnan blir finare till sin konstitution, och nervsystemet blir bättre balanserat, känsligare och mer mottagligt för varje vibration av intellektuell verksamhet.

Personligheten börjar att medvetet uppfostra sig själv och sätta den odödliga individens intressen över sin egen, tillfälliga tillfredsställelse.

Hjärnan överlämnas villigt till att ta emot intryck inifrån i stället för utifrån och tränas till organ för ett sammanhängande tänkande. Den lärs att besvara, inte att framkalla vibrationer.

Bruket av grövre näringsämnen såsom kött, blod och alkohol läggs bort, och ren näring bygger upp en ren kropp.

Så småningom finner de lägre vibrationerna inte längre något material som kan reagera för dem. Den fysiska kroppen reagerar fint för alla tankens impulser och blir ytterst känslig för de vibrationer som Tänkaren sänder ut.

I tur att uppliva kommer sedan astralkroppen. När den är fullt organiserad, börjar medvetandet, som hittills verkat och varit fängslat inom denna, att förnimma astrala föremål genom sina egna sinnen när det i sömnen lämnat den fysiska kroppen.

Livet på astralplanet är nu lika naturligt och välbekant för Tänkaren som livet på det fysiska planet.

Den tredje kroppen, tankekroppen, väcks sällan till oberoende verksamhet utan den direkta undervisningen av en lärare.

Alla tre kropparna utvecklas, och deras förmåga att ta emot och besvara vibrationer växer till.

När astralkroppen och tankekroppen börjar att tjänstgöra såsom särskilda hjälpmedel för medvetandet, är de på ett mycket lågt stadium av mottaglighet. Bara fragment av den astrala och den mentala världen banar sig väg till medvetandet.

Men astralkroppen och tankekroppen utvecklar sig hastigt, uppfattar mer och mer, och överför till medvetandet en allt noggrannare återspegling av sin omgivning.

Sedan följer uppväckandet till liv av orsakskroppen som hjälpmedel för medvetandet. Därmed öppnas för människan ett ännu underbarare medvetandetillstånd, som sträcker sig bakåt i tiden till ett gränslöst förflutet och framåt in i det tillkommande.

Då minns Tänkaren sitt eget förflutna och kan följa sin utveckling genom den långa raden av liv på jorden och i Devakan.

Hon kan också efter behag gå igenom jordens förflutna historia och studera de dolda lagar som leder evolutionen. Hon kan se orsakerna till världens sorg och slutet på sorgen.

Styrka, lugn och vishet kommer till den som använder orsakskroppen som ett hjälpmedel för medvetandet och med öppna ögon ser den Goda Lagen i allt.

När den buddhiska kroppen väcks till liv såsom ett hjälpmedel för medvetandet, träder människan in i icke-avskildhetens sällhet och känner fullt och levande sin enhet med allt som är. Det härskande element i den buddhiska kroppen är sällhet och kärlek.

Vishetens fridfulla lugn sätter sin prägel på orsakskroppen, samtidigt som den ömmaste medkänsla oavbrutet strömmar fram från den buddhiska kroppen. När till detta kommer den lugna kraft, som kännetecknar Atmas funktioner, då kröns det mänskliga med gudomlighet, och gudamänniskan är manifesterad i hela sin visdom och kärlek.

Reinkarnationen är nödvändig

för att den väldiga utveckling som förutsätts i uttrycket "själens evolution" skall förverkligas.

Utan reinkarnationen finns bara ett alternativ — att varje själ är en ny skapelse, gjord när barnet föds, och av den skapande maktens godtycke blivit utrustad med goda eller dåliga tendenser, med intelligens eller dumhet.

Redan i födelsen har själen sitt öde hängt vid halsen, och en nyskapad, i världen inkastad, själ måste vara dömd till lycka eller elände allt efter de förhållanden som omger henne och den karaktär som har påtryckts henne.

Förutbestämmelse i sin mest upprörande form eller reinkarnation — det är alternativen.

Istället för att i världen se en med vishet planlagd och med vishet ledd utvecklingsprocess måste vi, om vi förkastar reinkarnationen, i världen se ett kaos av i högsta grad orättvist behandlade, kännande varelser. Bestämda till lycka eller elände, kunskap eller okunnighet, dygd eller last, rikedom eller fattigdom, snille eller efterblivenhet av en godtycklig yttre vilja.

Och detta kaos antas vara den högre delen av ett kosmos, vars lagar i sina lägre regioner fortfarande utvecklar allt högre och allt mer komplicerade former från de lägre och enklare. En lag som påtagligen arbetar för rättfärdighet, harmoni och skönhet.

De små olikheter som skiljer människor åt när det gäller deras fysiska kroppar står i stark kontrast till de ofantliga olikheter som skiljer de lägst och de högst utvecklade människorna när det gäller den intellektuella och moraliska kapaciteten. Detta tyder på att varje själ har en utveckling i det förflutna bakom sig.

På vilken annan grund än reinkarnationens kan man förklara "underbarnet"? Snillet som sådant har varken föräldrar eller barn. Det framträder plötsligt och inte såsom högsta spetsen i en familj som gradvis höjer sig. Ett barn som föds åt snillet är dess barn till kroppen men inte till själen.

Har man hört talas om några Bachs, Beethovens, eller Mozarts avkomlingar som gått upp mot deras stamfäder? Snillet övergår sannerligen inte från förälder till barn.

Ett undantag som bekräftar regeln är, att ett musikaliskt snille vanligen föds i en musikalisk familj. En sådan människa behöver ett särskilt slags organisation av nervsystemet, och nervsystemets organisation hör under ärftlighetens lag.

Familjelikheter förklaras i allmänhet bero av "ärftlighetslagen", men inom en och samma familj finns alltid olikheter i den intellektuella och moraliska karaktären.

Reinkarnationen förklarar de fysiska likheterna genom det faktum att en själ i födelsen förs till en familj, som genom sin fysiska ärftlighet förser den med en kropp lämpad att ge uttryck åt dess specialiteter. Den förklarar de intellektuella och moraliska olikheterna genom att binda dessa karaktärer vid individen själv.

En annan omständighet som talar för reinkarnationen är den olikhet i förmågan att tillägna sig vissa slag av vetande, som finns mellan personer av ungefär lika stor intellektuell begåvning. En sanning uppfattas genast av den ene, medan den andre inte ens kan fatta den efter en långvarig och omsorgsfull undersökning.

Säg t ex att två personer känner sig dragna till teosofin och börjar studera den. Efter ett år är den ene väl förtrogen med dess grundtankar och kan tillämpa dem, medan den andre känner sig invecklad i en härva av obegripligheter.

Den som tror på reinkarnationen förstår, att läran är gammal för den ene och ny för den andre. Den ene lär hastigt, därför att hon minns. Hon rekapitulerar bara en kunskap som hon haft i det förflutna.

Den andre lär långsamt, då hon mödosamt inhämtar kunskapen för första gången.

Den största svårigheten ifråga om att anta läran om reinkarnationen beror för många på, att de saknar varje hågkomst av det förflutna.

Svårigheten att minnas beror inte på att det förflutna är glömt, för det lägre höljet - den fysiska kroppen - har aldrig genomgått sin nuvarande ägares föregående liv.

Minnet av förflutna tilldragelser finns bara hos Tänkaren, men de i förmågor omsatta resultaten av dessa tilldragelser står till vår lägre människas förfogande.

Om alla händelser i det förflutna kastades in i den fysiska hjärnan som en ofantlig massa av erfarenheter utan någon klassifikation, utan att vara ordnade, skulle människan inte ha någon ledning av det förflutnas resultat.

Hon skulle ur sina föregående livs oordnade fakta behöva plocka ut händelser som till sin karaktär liknar varandra, utforska deras resultat och efter ett långt och tröttsamt studium komma till någon slutsats — en slutsats som hon skulle komma till först långt efter att behovet av ett avgörande beslut har upphört.

Alla tilldragelser under några hundra jordeliv skulle utgöra en alltför ohanterlig och kaotisk massa för att kunna användas i ett fall som krävde ett snabbt beslut.

Naturens vida mer ändamålsenliga plan låter Tänkaren behålla minnet av tilldragelserna. Sedan omsätts dessa resultat i förmågor som bildar Tänkarens nästa tankekropp. På så sätt blir de vidgade och förbättrade förmågorna användbara för omedelbart bruk, och ett avgörande kan vid behov ske utan dröjsmål.

Den klara, livliga intuitionen och det snabba omdömet är resultatet av det förflutnas erfarenheter — omsatta i en tjänlig form för praktisk användning. De är mer användbara verktyg än vad en massa osmälta erfarenheter skulle vara.

Med reinkarnationen är människan en värdig, odödlig varelse, som utvecklar sig mot ett gudomligt mål.

Utan reinkarnationen är hon ett halmstrå som flyter på tillfälligheternas ström, oansvarig för sin karaktär, för sina handlingar, för sitt öde.

Genom att låta reinkarnationen falla bort ur sina trosläror har den moderna världen berövat människan hennes trygghet. Hon är lämnad att hjälplöst och på måfå driva omkring på livets ocean.