Livet inom formen kallas för monaden, och mellan formen och monaden pågår ett ständigt utbyte av information.

Omgivningen inverkar på den levande varelsens form, och denna påverkan överförs till monaden och väcker där upp motsvarande vibrationer. Monadens vibrationer tränger utåt genom formen och sätter i sin tur dennas partiklar i vibration.

I denna växelverkan ligger evolutionens hemlighet.

Formens kontinuitet upprätthålls genom att den överför sina egenskaper på andra former som framgår ur den. Men det finns också en kontinuitet i livet. När formen går under har livet kvar behållningen av erfarenheterna i form av ökad förmåga, som det har med sig vid sin nästa inkarnation.

Ärftlighet spelar en allt mer avtagande roll i de högre varelsernas utveckling. Intellektuella och moraliska egenskaper fortplantas inte från föräldrarna till avkomman. Sonen av ett snille är ibland mindre intelligent, och av vanliga föräldrar föds ibland ett snille.

Om intellektuella och moraliska egenskaper skall kunna växa till, måste det finnas ett substrat som dessa egenskaper bor i. Detta substrat är monaden, förrådshuset där alla erfarenheter magasineras såsom allt mer aktiva krafter.

Monadiska gruppsjälar.

I början är varje enskild monad det besjälande livet i otaliga former och tar genom dessa emot vibrationer. Monaden inkarnerar sig oupphörligt i former, och lagrar inom sig, såsom uppväckta krafter, alla de resultat som uppnåtts via alla former som den ger liv åt. Antalet former i gruppen, som monaden besjälar, blir efterhand färre när de specialiserade egenskaperna hos formerna blir mer och mer utpräglade.

Den ständigt flödande livsströmmen från Logos skapar undan för undan nya formmonader, och efterhand som de mer utvecklade monaderna inkarnerar i de lägre världarna tar nyss emanerade monader deras plats i de högre världarna.

De monadiska gruppsjälarna börjar att inkarnera sig i tunna fysiska former — i de eteriska motbilderna till den fysiska världens blivande mineraler.

När monadens krafter en gång väckts upp, börjar de försöka att ge ett aktivt uttryck på de former som de är fängslade i och utöva ett bestämt, skapande inflytande på dem.

När monaderna blir alltför aktiva för ett liv i mineralerna, visar sig de första stadierna till växtrikets mer plastiska former.

Varje art i växtriket har sin egen monadiska gruppsjäl. Genom sina upprepade inkarnationer utvecklar sig dessa, och hos några av de mer långlivade medlemmarna i växtriket börjar så småningom element av personlighet att visa sig.

Till slut är de monader som besjälar de högsta medlemmarna av växtriket redo för nästa steg uppåt, och de träder nu in i djurriket.

I början besjälar monaden en grupp av djurformer. När en gruppmedlem dör, dras de samlade erfarenheterna från denna form in i gruppsjälen. Livserfarenheten hos gruppsjälen ökar, och den döda formens erfarenheter kommer alla kvarvarande former till del.

Hos nya former visar sig de samlade erfarenheterna som instinkter. Så helt behärskas formerna av den gemensamma själen, att en hel flock vilda djur handlar som om de leddes av en enda personlighet.

När djuren kommer under människans inflytande, utvecklar sig gruppsjälen med större hastighet. Personligheten utvecklar sig och blir allt starkare utpräglad.

Efterhand inkarneras gruppsjälen i ett allt mindre antal former, och övergår slutligen till enhet. Fullständig individualisering uppnås.

Denna enhet besjälar nu flera på varandra följande former. Bara frånvaron av manas med sina orsaks- och tankekroppar skiljer nu djuret från den mänskliga reinkarnationen.

Med tiden börjar den mentala materia som gruppsjälen fört med sig att bli mottaglig för påverkan från det mentala planet, och då är djuret färdigt att ta emot den tredje stora utgjutelsen av Logos' liv. Kroppshyddan är färdigt att ta emot den mänskliga monaden.

Från tillvarons högre plan steg det atmiska livet ned såsom en gyllene tråd, inhöljande sig i Buddhi. Embryot till orsakskroppen bildades.

Detta är andens individualisering, dess inkapslande i form. Denna ande, som är innesluten i orsakskroppen, är själen, den individuella, verkliga människan. Detta är hennes födelsestund. För trots att kärnan av hennes väsens är evig, är hon som individ född i tiden.

Detta utgjutna liv når inte direkt formerna som är under utveckling utan genom mellanlänkar.

Några höga väsen, kallade "Förnuftets Söner", som fullbordat sin egen intellektuella utveckling i andra världar, inkarnerade i människogestalt för att bli den nyfödda mänsklighetens ledare och lärare.

Andra intelligenser av en lägre grad, människor som utvecklats i tidigare cykler i en annan värld, inkarnerade också. "Barnsliga själar" skulle vi kunna kalla dem till skillnad från den mänskliga massans "embryoniska själar" och de stora lärarnas "mogna själar". Dessa barn-själar utgjorde de ledande klasserna i den gamla världen.

På så sätt uppstod i vår värld de ofantliga skillnaderna i intellektuell och moralisk förmåga hos olika människor. Olikheterna är bara en fråga om själens ålder eller utvecklingsstadium, och olikheterna har funnits under mänsklighetens hela historia på vår jord. Vi kan gå tillbaka hur långt som helst i historiska urkunder - överallt finner vi sida vid sida hög intelligens och låg okunnighet.

Men naturens vägar är lika för alla, och hon ger alla sina barn en spädbarnsålder, en barnaålder och en mannaålder. Också den yngsta själen skall stiga upp dit där våra mest utvecklade nu står, och ännu ofödda själar skall inta hennes plats i utvecklingen. Det är vår okunnighet som får oss att ropa "orättvisa" för att alla själar inte är på samma utvecklingsstadium vid samma tidpunkt.

Vi skall återvända till den punkt, då djurmänniskan erhöll den embryoniska själen — "Tänkaren".

Tänkaren, hade i början bara fröet till en tankekropp förenat med fröet till en orsakskropp. Men tankekroppen var ännu inte organiserad till någon möjlighet att fungera.

Under många inkarnationer drev begärnaturen sitt spel med själen. Ryckte henne hit och dit på sina egna drifters och lustars väg. Hur frånstötande detta själens första liv än kan verka, när vi betraktar det från det stadium vi nu har nått, så var det ändå nödvändigt för att förnuftets frön skulle gro.

Att upptäcka att en sak är olik en annan är en viktig förberedelse till allt slags tänkande. För att väcka upp denna förnimmelse i den ännu inte tänkande själen, behövde hon beröras av starka och våldsamma kontraster, som tvingade sina olikheter på henne.

Slag på slag av hejdlös njutning, slag på slag av våldsam smärta. Den yttre världen hamrade på själen genom begärnaturen, till dess att förnimmelser så småningom började göras hos Tänkaren.

Knappast någonting tänktes, och därför uträttades knappast något när det gällde att organisera tankekroppen.

Inte förrän många förnimmelser hade registrerats i tankekroppen som mentala bilder, fanns där något material som en inifrån ledd tankeverksamhet kunde grundas på.

Denna började när två eller flera av dessa mentala bilder sammanställdes, och då någon - om än så elementär - slutsats drogs från dem. Detta var början till förståndsverksamheten.

Under vårt släktes första barndomstid hade människan ingen kunskap om gott och ont. Rätt och orätt fanns inte för henne.

Rätt är det som stärker människans högre natur. Orätt är det som fördröjer utvecklingen; det som håller kvar själen på de lägre stadierna sedan hon redan lärt sig de läxor som dessa stadier kan ge.

Innan människan kunde veta vad som var rätt, måste hon lära sig att allt är lagbundet. Det kunde hon bara lära sig genom att följa allt som attraherade henne i den yttre världen och lära av erfarenheten. Lära om hennes lust stod i harmoni med eller i strid mot lagen.

Utvecklingen i dessa mänsklighetens första dagar var ganska långsam, för det var bara dagbräckningen av intellektuell verksamhet. Men alla de små mentala erfarenheterna förvarade hon i orsakskroppen, och överförde dessa för vidare utveckling till sitt nästa liv på jorden.

Utan orsakskroppen skulle det vara omöjligt att förvara de mentala och moraliska erfarenheterna. Utan kontinuitet i den fysiska plasman skulle inga fysiska olikheter kunna utvecklas. Utan kontinuitet i intelligensen finns ingen möjlighet att utveckla mentala och moraliska egenskaper. I båda fallen skulle utvecklingen stanna upp på sitt första stadium, och världen skulle vara ett kaos av otaliga och enstaka begynnelser.

I en grupp som besjälas av en enda monadisk gruppsjäl förvaras de gemensamma erfarenheterna i denna själ, och den ingjuter sitt liv i alla former som är beroende av den. Därför finner man samma instinkter hos alla former som är beroende av den.

Den mänskliga utvecklingen är individuell. Varje människa har sin egen fysiska kropp, och bara en i taget. Förvaringsrummet för alla erfarenheter är orsakskroppen, som gjuter sitt liv i detta enda fysiska hölje. Det kan inte påverka något annat hölje eftersom det inte står i förbindelse med något annat.

Därför är olikheterna mellan människor större än mellan djur av samma art. Därför kan utvecklingen av människors egenskaper bara studeras hos den enskilda individen, inte i massan.

Under passagen genom den fysiska döden, Kamaloka och Devakan, förlorar människan sina kroppar — en i taget. Den fysiska, den astrala och den mentala kroppen löses upp, och deras partiklar blandar sig på nytt med materian på de olika planen.

Människans förbindelse med det fysiska höljet bryts och upphör.

Den astrala och den mentala kroppen överför till Tänkaren de frön till förmågor och egenskaper, som härrör från jordelivets verksamhet. De förvaras i orsakskroppen som frön till hennes nästa astralkropp och tankekropp.

Det nya livet

börjar med att väcka de mentala fröna till liv. Fröna drar till sig näring från materialet på de lägre avdelningarna av mentalplanet, och en tankekropp utvecklas som noga motsvarar det mentala stadium som människan hunnit till. Hon får en tankekropp som noggrant ger uttryck åt alla hennes intellektuella förmågor.

Sedan går hon vidare och förser sig med en astralkropp genom att väcka de astrala fröna till liv. Denna astralkropp representerar i detalj hennes begärnatur, och reproducerar troget de egenskaper hon utvecklat i det förflutna, precis som fröet representerar sitt moderträd.

Så står människan fullt utrustad för sin nästa inkarnation.

Oberoende av henne själv dras försorg om att förse henne med en fysisk kropp, lämpad att uttrycka hennes egenskaper.

I sina föregående liv har hon ådragit sig skulder till andra människor, och några av dessa skulder bestämmer delvis hennes födelseort och hennes familj.

Om hennes begärnatur är otyglad eller behärskad har betydelse när det gäller den fysiska ärftligheten hos hennes nya kropp.

Har hon odlat vissa andliga förmågor, t ex de konstnärliga, måste hänsyn tas till detta. För i detta fall är den fysiska ärftligheten en viktig faktor, där det fordras ett fint organiserat nervsystem och en utbildad känslighet.

Människan kan ha många egenskaper som motsäger varandra, och bara en del av dem kan finna uttryck i en viss kropp som kan byggas upp. En grupp av sådana krafter, som samtidigt skall komma till uttryck, måste därför väljas ut hos henne.

Allt detta görs av vissa höga andliga intelligenser, som ofta kallas "Karmas Herrar". De håller trådarna av det öde, som varje människa har vävt, och leder den reinkarnerande människan till den omgivning som har bestämts av hennes förflutna.

När rasen, nationen och familjen är bestämda, skapas den fysiska kroppens nya eteriska motbild, eterkroppen, av Karmas Herrar, och en kopia av denna byggs i moderlivet. Den täta kroppen byggs sedan in i den eteriska motbilden, molekyl för molekyl, och följer den noggrant.

På ett mycket tidigt stadium träder den nya astralkroppen i förbindelse med den nya eterkroppen och utövar ett betydande inflytande på skapandet av den. Via eterkroppen verkar tankekroppen på nervsystemet och bereder det till att bli ett lämpligt verktyg i det kommande livet.

Detta byggande av hjärnan och nerverna och arbetet med att bringa astralkropp och tankekropp i växelverkan med hjärna och nerver pågår till det sjunde barnaåret. Först då är förbindelsen mellan människan och hennes fysiska omhölje fullständig.

Ända fram till denna ålder befinner sig Tänkarens medvetande mer på det astrala planet än på det fysiska.