Det här är tankar som är aktuella
för mig just nu: Personlig fokusering på truismer- självklarheter
som kanske ändå behöver påpekas och konstateras.
Livets paradoxer är ett fascinerande ämne som berör oss
alla. Mina inspirationskällor förutom teosofin är
Krishnamurtis filosofi, och holismen -upplevelsen
av att allt hänger ihop īvi kan känna när en fjäril
fladdrar med vingarna på andra sidan jordenī.
Jag har fastnat och inspirerats av två böcker: Bodil Jönsson Tio tankar om tid (en utmärkt bok som jag inte haft tid att läsa om) och Owe Wikström Långsamhetens lov. Bägge böckerna handlar om tid. Tid och tystnad är båda bristvaror i vårt samhälle.
Påfallande många skriver om likartade ämnen, t.ex konsten att göra ingenting. ķJu mindre du gör, desto mer får du gjortķ.Det är en glädjande motvikt och - motsvarar troligen ett behov hos människor - motvikt mot stress och överkrav. Ni känner säkert till många andra böcker. Det ligger i tiden att stanna upp, tänka till och se på tillvaron och skärskåda den på ett nytt sätt, men inte till varje pris ge några andliga pekpinnar.
Ordet paradox betyder motsägelse och livet har många paradoxer eller åtminstone (enligt ordboken) skenbara motsägelser - något skenbart orimligt men ändå djupare sett sant påstående. Men egentligen är det inte ett antingen - eller utan snarare ett både - och.
För att vi skall kunna inse det fordras som så ofta klarsyn och medvetenhet. Tillvaron rymmer en mängd motsatspar, dag och natt, ljus och mörker, svart och vitt, liv och död, ont och gott, sorg och glädje - listan kan göras nästan oändlig.
Våra liv är förunderliga och föränderliga
- livet är en källa som ständigt förändras.
För att få en överblick väljer
vi ofta förenkling - att fokusera på antingen det ena eller
det andra. Vi måste se livet som helhet- bejaka hela livet. Börja
hos oss själva med att se och inse våra egna säme sidor.
Acceptera dem och ändå gå vidare i utveckling.
Paradoxer i all ära men överskuggande och sublimerande allt, är livets orubbliga och ofrånkomliga enhet. Vi kan använda īlivets paradoxerī för att se djupare och klarare samtidigt som vi har kvar helhetssynen (är detta en paradox?)
Det är som om vi hoppar över flera led i tillvaron när vi inte både lever i nuet och har kvar helhetssynen. Vi funderar, planerar, oroas, ängslas och ältar i stället för att befinna oss här och nu. Som teosof eller sökare har man ett mål och en inriktning. Det är lätt att antingen förfäras över gapet mellan där man nu är och målet. Då kan man ge upp genast. Eller så kan man bara koncentrera sig på målet och glömma att leva nu.
Det gäller att bejaka och uppskatta nuet. Att se det och gå livet till mötes. Vänta inte på att du skall få mer tid eller råd.Se vardagen och vanligheten. Det är lätt att låta sig förblindas av vår stora kunskap och vårt medvetande om hela omvärlden och förlora fotfästet i verkligheten. Många kloka ord har sagts av många i alla tider. Någon har sagt īMan måste ta sig tid att levaī. Piet Hein īAlla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livetī.
Seneca sa 50 år e.kr. "Deras liv är ytterst kort som jämt äro i sysselsättning" (Ur livets korthet). Det är viktigt att hitta sin egen rytm, livet - att försöka leva i takt med sig själv, att uppnå en harmoni mellan arbete och vila, mellan kropp och själ. Inte det ena på bekostnad av det andra. Det fordas lyhördhet och perioder av tystnad - inte minst tystnad - ensamhet och meditation. Det finns en ökad allmän medvetenhet om kroppens betydelse i psykosomatiska sjukdomar.
Svårare är det att bejaka själen. Att inse att även den måste få utrymme och inte bara mer eller mindre medvetet īglömma bortī när vi inser att det är så svårt att få enkla slutgiltiga svar på de stora frågorna som īvadan och varthänī och vad livet egentligen går ut på.
Det är svårt att se på sig själv och sin egen situation i livet. Man står för nära och har ingen distans. Det är här meditation och stillhet hjälper. Ibland kan det behövas något så drastiskt som ett dödsfall i ens närhet för att man skall stanna upp, komma till insikt och få nya prioriteringar på vad som är viktigt i livet, ändra kurs och livsstil.
Kanske vi inte har gått på de vanliga schablonerna för utseende och livsstil. Det är svårare att inse att vi faktiskt inte behöver ställa onödiga krav på oss själva - ibland är man sin egen värsta fiende. Du behöver inte hinna med allt, läsa allt, eller tycka till om allt.
Vi begränsas av vår egen inställning. Samma företeelse kan tolkas både positivt och negativt. - Glaset kan vara halvfullt eller halvtomt. Här beror det på den egna inställningen - om man går livet till mötes eller om man är negativ och kritisk. Begränsningarna kommer fram ännu tydligare när det t.ex fastslås att tiden och tidsuppfattningen bara är en konstruktion - allt existerar egentligen här och nu, men våra begränsningar gör det svårt för oss att inse det.
Medvetenheten om våra begränsningar borde göra oss lite mer ödmjuka och öppna. Vi kanske inte avfärdar nya tankegångar så kategoriskt som när vi tror att vi sitter inne med svar och lösningar på allt. Det fordras ett öppet sinne om man inte skall låsa sig i gamla föreställningar.
Vi lever här och nu. Vi har vårt vanliga inrutade liv och vår plats i tillvaron. Allt är förnuftigt och mycket konkret. Samtidigt förändras allt hela tiden. Livet lever och förändras i oss och runt oss och det sker en ständig påverkan, växelverkan och utveckling. Det är för mig personligen en paradox som jag har svårt att greppa och fatta till fullo.
Låt oss avslutningsvis helt kort gå
tillbaka till några av motsatsparen: "positivt - negativt", "det
halvfulla - halvtomma glaset"
I det lilla personliga perspektivet fastnar många
i en negativ kritisk attityd. Ofta går samvaro ut på att kritisera
så mycket som möjligt inom alla områden. Ibland med "intellektuella"
förtecken. Man verkar intelligent om man är kritisk. Det är
nästan suspekt att vara positiv, optimist och förnöjsam.
Man blir lätt betraktad som mindre vetande.
Motsatsparet "livet - döden" skulle man kunna hålla ett helt föredrag om. Tibetanerna ser döden som något centralt. Lev varje dag som om du skulle dö när som helst. Det ger en djupare medvetenhet och livskvalitet.
För att belysa Ljus och mörker återger
jag dikten
"Var inte rädd för mörkret" (
av Erik Blomberg 1894-1965)
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
vi ser ju inga stjärnor,
där inte mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret
som ljusets hjärta bär.
Vissa motsatspar känns mer väsentliga och näraliggande än andra som "sorg och glädje". Vi höjer oss ofta med att bara konstatera motsatserna och de två polerna.
Men gå djupare, gå bakom och stanna inte bara på ytan. Upplev hela glädjen. Gläds åt den. Bejaka sorgen, Fylls av den men fastna inte i den. Undvik framför allt att älta den. Känn att du hela tiden är med "på riktigt " och att du inte bara flyter med livet. Upplev livets helhet.
En av våra nationalskalder Gustaf Fröding
är en motsägelsefull. diktare. Han har dels skrivit de kända
folkliga dikterna "Våran prost är rund som en ost" och "Det
var dans bort i vägen" . Men många av hans dikter är djupt
personliga och speglar ensamhet och utanförskap. I dikten "En ghazel"
beskriver Fröding hur han ser andra roa sig medan han är
utanför. Hindret ligger hos honom själv.Han har ett galler mellan
sig och andra. Jag citerar " i mig själv är smitt och nitat gallret".
Här följer början och slutet av dikten som ingår i
samlingen Gitar och dragharmonika.
EN GHASEL
Jag står och ser på världen genom
gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet
sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det
Ijuder,
när skratt och sånger komma genom
gallret.
- - -
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste
ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom
gallret!
Förgäves skall jag böja, skall
jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas,
krossas gallret.
Jag tror att om vi ser längre än till
livets paradoxer får vi bort det galler som vi har inom oss, blir
vi fria och upplever livets helhet.
Paradoxerna kanske inte försvinner men blir
en självklar del av helheten.
Ordet paradox betyder "skenbart orimlig sats" eller "en i tillspetsad form uttalad sanning". Det finns paradoxer i den objektiva verkligheten, den yttre och påtagliga, såväl som i den subjektiva. Den subjektiva är en inre verklighet i våra sinnen och hjärtan. När intryck och erfarenheter i visdom, filosofi och andlighet har fått den verkligheten att bli alltmera levande, klar och tydlig, då kan den innehålla paradoxer, som blir alltmera ovärderliga i våra liv.
En objektiv och naturvetenskaplig paradox är om vatten. Normalt ökar volymen, av en viss -massa av materia, vid ökande temperatur. Men en vattenmängd har sin minsta volym vid plus 4 grader. Det tyngsta vattnet längst ner håller därmed en högre temperatur än de övre vattenskikten. Detta motverkar att sjöar och vattendrag blir bottenfrusna, vilket har en oerhörd betydelse för livsmöjligheterna där.
En paradox i mikrofysiken sägs gälla atompartiklars rörelser i tiden, och naturvetenskapen tycks kunna leda till, att den kända och synbara verkligheten har delar eller aspekter som verkar avvika från naturliga och förnuftiga förväntningar, och detta på sätt, som kan vara avgörande för att liv över huvud taget skall kunna finnas här på jorden.
Men forskare är, som alla människor, olika. För en del kan paradoxer i den synbara verkligheten vara liksom inte någonting mera än några naturliga undantag, qqq som bara råkar finnas. För andra (såsom Albert Einstein) ingår de i en kännedom om verkligheten som kan fylla sinnet med en djup och vördnadsfull förundran inför själva livet.
Allmänt är det så, att i centrala ämnen om liv och död uppfattas och värderas de mest enkla och objektiva fakta gränslöst olika. De högsta begreppen, sådana som heder, hela livsvägar eller helighet, har totalt olika betydelser för olika människor.
Med vår tids friheter för åsikter, yttranden och för akademiska forskningar kan det till exempel anses fantastiskt paradoxalt, att erkända forskare och redaktörer i veckan talade i radion om bland annat en människa som utgör en absolut grundgestalt i den moderna teosofin och betecknade denne som kort och gott en "charlatan".
Var och en söker helhet och harmoni. Men
vad helhet och harmoni är kan vara mycket olika. Harmoni för
den ene kan vara en outhärdlig långtråkighet för
den andre. Helhet för vissa kan medföra ofrånkomliga krig
under årtionden mellan folk. Men en frånvaro av helhet och
harmoni i det yttre, kan förr eller senare leda en människa till
att söka helhet och harmoni någon annanstans, dvs. i det inre.
I den inre världen, den osynliga eller dolda
verkligheten, där är det som om alla ting, stora och små,
kan vidga och fördjupa sig. Och paradoxerna där har liksom ett
oändligt liv i sig. De betyder i sina sanningar inte någon som
helst frånvaro av helhet, utan en klar närvaro av en ofattbar
helhet, i ett oändligt spänningsfält mellan livets polariteter,
i den hemliga naturen.
I den yttre världen blir alla kunskaper gamla, förlegade och alltmer begränsade. Alla former av nöjen likaså. I den teosofiska världen är varje verklig kunskap paradoxalt nog fast knuten till en frånvaro av stolthet och en frånvaro av ett separat vetande. Ty där kan det inte finnas någon separation av betydelse. Och ändå strålar den moderna teosofin av bokstavliga uttryck för vetanden om fakta i själva livet.
Och själva Bibeln såsom Guds ord kan verka paradoxal, då den innehåller ord om faktiska händelser, som inte stämmer med varandra. Detta, skrev Annie Besant, är djupt meningsfullt. Den troende skulle föras vidare till en djupare mening med det bibliska ordet. Hennes bok Esoterisk kristendom kan få paradoxer i Bibeln att utstråla en mening som för till kontakt med en interreligiös verklighet bortom tid och rum. På samma sätt kan olikheter och motsättningar mellan delar av den teosofiska rörelsen föra en okuvligt hängiven sanningssökare till en djupare förnimmelse och förståelse av det bakomliggande och sanna, det som övergår allt förstånd, alla personer, alla tider och motsättningar.
Men sådana här allmänna ord kan
lätt säga en människa ingenting alls. Vi kan behöva
bli berörda av några speciella ord från visdomen för
att den skall kunna börja gro i oss. Kanske om paradoxala samband
mellan disciplin och frihet.
När det en gång sades "Den som följer
lagen är fri", då började i varje fall mitt intresse att
gro lite mera.
Att vara fri, obunden, inte behöva böja sig för andra, inte vara begränsad av vad andra tror eller tänker, det är tankar, som i vår tid framstår som nästan absolut självklara. Och Teosofiska Samfundets kanske främsta praktiska princip handlar om alla medlemmars tankefrihet. Inga dogmer eller auktoriteter skall kunna hindra ett fritt sökande av sanning. Och detta kan naturligtvis inte ifrågasättas. För att sanna insikter över huvud taget skall kunna uppkomma och föra vidare behövs ett visst oberoende av trossatser och en viss frånvaro av fruktan för auktoriteter. Och när vi inser detta, helt och hållet, rakt igenom, då kan inga som helst trosformer eller höga personer vara till några som helst hinder för oss på vår väg.
Men vad är egentligen tanken, sinnet som tänker, tankeverksamhet? För att kunna hålla helt fast vid själva idén om tankefrihet, då måste man kunna vara helt säker på att tanken kan vara fri, och kunna förbli säker på detta. Eller hur?
Om varje tanke och fundering måste vara präglad av minnen, formad ur minnen, och varje minne måste vara format av speciella händelser, i den förflutna tiden, och dessa i sin tur bestämda av ens egen personlighet, som absolut säkert måste vara ytterst begränsad, och om dessutom varje tankeriktning, varje särskilt håll som tanken strävar åt, måste vara bestämt av ens egna partiella önskningar eller behov, då kan det vara värt att lyssna till teosofer, som kanske närmare förklarar, hur det finns olika nivåer av mentala områden i människan. Att tanken, de mentala verksamheter som vi alla håller på med hela tiden, utgör en lägre nivå, och att det finns en högre, som är latent i varje människas medvetande, och som är som en oändlig rymd, utan tid. Kanske är det från en sådan rymd som en del uttrycker, inte minst i sina liv, att tanken aldrig kan vara fri.
En idé om tankefrihet blir med detta påtagligt
paradoxal; "en i tillspetsad form uttalad sanning" som det står i
ordboken.
Men vad spelar det för roll om tanken är
fri eller ej, om vi inte kan känna att någon tanke, det blott
intellektuella, kan fylla våra liv med verkliga värden? Jo,
det kan spela en oerhörd roll att förstå sanningar om mentala
riken, just för att kunna lämna dem, riktigt ordentligt. Att
fly från något, eller bara vända sig bort, det kan aldrig
i sanning vara att lämna det. För att någonting högre
skall kunna komma, uppkomma inom oss, och tillväxa i oss, utan att
vi därför kan riskera att få nya svårigheter och
problem, måste vi bli klara med det lägre, förstå
det lägre, helt och hållet, rakt igenom.
Men ó Ja, det finns en annan värld, än den mentala. Den är helt annorlunda. Den är som ett gudomligt rike, i och av och ur en Kärlek, som i och till sitt eget väsen sträcker sig över allt och alla. I den kärleken är man själv, det vanliga kända jaget, såsom ingenting.
Och vi känner till de bibliska orden om att först söka det gudomliga riket. En första och sista paradox kan vara såsom den allra största: Den stora kärleken som inte behöver eller begär någonting, men som omfattar allt, det gäller till sist en död, en död av ens lilla jag, alla ens kända sinnen.
Detta att var bunden av en lag, eller av några
som helst förhållanden med andra medmänniskor, det står
i kontrast mot idéer om att vara fri till sin person, att tänka
på sig själv, eller att först bli harmonisk själv,
för att sedan kunna bli harmonisk mot andra.
Och det finns en viss motsättning mellan
lagar, regler och bud å ena sidan och människans frälsning
från ondo å den andra. Den är klassisk, vi har inte minst
alla Jesu ord om det. Vi kan aldrig åstadkomma någon som helst
andlighet bara genom att uppfylla regler, ideal och bud för att vinna
någonting på det. Förr eller senare måste det till
en absolut frihet från motiv, alla tankar och känslor om att
vinna någonting för sig själv.
En grundsanning i allt esoteriskt är, att sanning, ett sant vetande, det vill säga rena och djupa insikter, som håller i livet, allt eftersom livet förändras och utvecklas vidare, det kan bara inte uppkomma, så länge det finns beroenden av vad andra tänker och känner, i någon motsats till en själv. Detta betyder, att det måste behövas en djup och stark individualitet, men i en enhet med livet, som förr eller senare betyder ett slags absolut samvaro med andra människor, i individens inre.
Det måste vara fråga om en enhetlig samvaro mellan individer, men som inte kan betyda att alla är lika, utan som tvärtom mycket väl kan betyda oerhörda olikheter i fråga om individernas personligheter.
Men hur uppstår förändring, utveckling, i människan? Genom att hon lär sig av sina egna erfarenheter? Erfarenheter kan vara oändliga i tiden, utan att förändring av någon betydelse uppkommer. Så länge erfarenheterna bara är rent personliga leder de inte uppåt eller inåt. Det måste till ett slags seende av ett annat slag. Ett mänskligt öga, som är fritt från tiden, dvs. från det förgångna, såväl som från framtiden.
Men hur kan det ögat uppkomma, här i världen, med all oro, alla krig, alla konflikter och allt våld? Alla oegentligheter, som pågår hela tiden, uppifrån och ner...?
Jo, några kan vittna om, hur skildringar av enorma tidsperioder, bakom och framför oss, informationer om väldiga tidsförlopp (som rikligen finns i den teosofiska rörelsens grundlitteratur) kan väcka en inre tillit till själva livet. I den tilliten kan sinnet vara mer och mer fritt från tiden, på ett sätt som kan bli alltmera stadigt.
Å ena sidan har vi tillitsgivande informationer om gångna och kommande tider. Å den andra sidan kan det finnas en insikt om, att inget förgånget eller kommande någonsin kan finnas till. Allt som har hänt är i sig självt borta. Det som kan eller skall komma är i sig självt bara en dröm, en plan, en tanke, eller en eventualitet.
Här i världen söker vi ting som vi känner till. Man kan lägga ner all sin energi på att söka uppnå något som man är förvissad om. Men samma fullständiga energi måste en sökare i det andliga ha, för att uppnå något, som han inte känner till, inte kan känna till. Detta är paradoxalt, men ändå så enkelt sant. Ty varje form av begär, och varje bild av ett mål, måste styra oss, så att det begränsar våra blickar och våra förnimmelser.
Förr eller senare måste det finnas ett sökande som innebär att vinna eller försvinna, och ändå utan att kunna veta vad det egentligen är, som skall vinnas. Att söka sanning är att söka det okända. Sanning kan inte förmedlas.
"De flesta, om inte alla, av våra hemligheter
kan inte meddelas" sägs det i The Mahatma Letters to A P Sinnett.
Den sökande måste vara mottaglig.
Att vara mottaglig är inte möjligt när det finns tankar
på en själv. Alla önskningar och begär kommer av det
personliga självet. Vägen måste därför gås
utan begär efter resultat.
Kanske kan vi ana ännu en paradox. Hur just
Den som vet naturligen inte alltid talar.
Men bara i sin korta titel talar en hel bok:"Tystnadens
röst".