Utan tvekan är Den underbara trollkarlen från Oz den mest kända och mest älskade av alla moderna sagor. Ÿven om den först publicerades år 1900, så är historien idag mera allmänt känd genom filmen med Judy Garland 1939. Det är få amerikaner som inte har sett filmen åtminstone en gång, och det är många som har sett den gång på gång. Genom filmen har historien trängt så djupt in i vår nationella folksjäl att det nästan varje vecka är anspelningar på den i tidningar och tidskrifter. Dessutom har genom filmen hela världen fått kännedom om Braums saga.

Trollkarlen från OZ är urtypen för en amerikansk saga, men som alla sagor, vänder den sig till en stor publik - människor av alla åldrar och med många kulturella bakgrunden. Den har en optimism och fascination med en gimmick som är amerikansk, men den handlar också om det människohjärtats sanningar som är eviga och gränslösa. Något amerikanskt är exakt vad Frank Baum bestämt sig för att skriva - en historia som skulle vara en modern saga för amerikanska barn - men han lyckades långt utöver vad han kunnat tänka sig.

Aven om Trollkarlen är en utomordentligt populär historia, både i Amerika och i andra länder, känner fä människor till att författaren, L.Frank Baum, var medlem av Teosofiska Samfundet och skrev om teosofi i den dagstidning han var redaktör för under ungefär sexton månader i Aberdeen, South Dakota. Och ännu färre har insett att den fantastiska sagan också är en teosofisk allegori.

En beskrivning av Trollkarlen, för den som inte har sett den på ett tag, är kort denna: Dorothy bor med sin faster Em och sin farbror Henry på en farm i Kansas. En dag kommer en cyklon; När hennes faster skyndsamt söker skydd i cyklon-källaren, letar Dorothy efter sin lilla hund, Toto, som har gömt sig under en säng. Följdriktigt sugs huset med Dorothy och Toto upp av cyklonen och bärs till en annan värld - landet Oz.

I Oz landar Dorothys hus i den Östligaste delen av landet, rakt på den elaka häxan från Östern, som alltså dör och Munchkin-invånarna i landet, som hon har förslavat, befrias, Dorothy, som förståeligt nog är upprörd av alla dessa hemska upplevelser, vill bara få komma hem till Kansas. Hon får rådet att söka upp en Trollkarl som bor i Emerald City (Smaragd Staden) i mitten av landet Oz. Hon får också rådet att bära ett par silverskor ( som i filmen ändras till rubinröda sandaler) som hade tillhört den elaka häxan, för alla vet att de, är magiska, även om ingen vet hur de fungerar.

Dorothy och Toto ger sig iväg på en gul tegelstensbelagd väg till Emerald City. På vägen möter hon tre följeslagare, som förenar sig med henne i hopp om att Trollkarlen från Oz ska kunna ge dem det som saknas var och en av dem. Först är det en Fågelskrämma vars huvud är stoppat med strån och som vill ha lite hjärna så att han kan tänka. Den andra är en skogvaktare gjord av plåt som en gång vant en vanlig människa av kött och blod, kär i en Munchkin-jungfru, Olyckligtvis blev han förtrollad av den elaka häxan, så att han högg bort delar av sig själv men lagades bit för bit av en plåtsmed tills han blev den första kompletta Plåtmänniskan. Samtidigt förlorade han sitt hjärta och kunde alltså inte längre känna kärlek till Munchkin-jungfrun, nu vill han ha ett hjärta så att han kan älska igen. Den tredje följeslagaren är ett fegt Lejon, som vill borde vara skogens konung men som är rädd för allting; han vill ha mod och vilja för att handla.

Efter många äventyr, når Dorothy och hennes tre vänner Emerald City, där var och en får audiens hos Trollkarlen. Trollkarlen säger att han ska uppfylla deras begäran, förutsatt att de först gör något som visar att de är värdiga. De måste gå till den västligaste delen av Oz och där döda den elaka häxan från Västern. Dorothy och hennes följeslagare är inte särskilt entusiastiska för att göra det, men eftersom det inte finns något alternativ ger de sig iväg västerut. Efter många äventyr, de lyckades nå sitt mål, när Dorothy slängde en hink vatten över häxan upplöstes hon. Elaka häxor precis som olydiga barn tål inte vatten. När de fyra följeslagarna återvänder till Emerald City för att kräva sina belöningar från Trollkarlen hittar han under en lång tid på undanflykter. Slutligen, erkänner den store och förskräckliga Trollkarlen från Oz att han i själva verket är en bluff. Han var ballongfarare i Nebraska och jobbade på en cirkus, han gick upp i sin ballong för att dra folk till uppträdandet. En dag tog en stark vind honom hela vägen till Oz och han landade i mitten av landet. När han föll ner från skyn, trodde innevånama att han måste vara en verkligt stor trollkarl, så de accepterade honom som sin härskare och han ledde deras uppbyggnad av Emerald City, där han kunde hålla sig gömd utan att hans bluff upptäcktes av häxoma i landet, för vilka han var mycket rädd.

Aven om han är en bluff, säger Trollkarlen att han kan hålla sina löften till de fyra vännerna. Han fyller Fågelskrämmans huvud med en blandning av kli, skruvar och nålar, så att han får en splitterny hjärna som är skarp som en knivsegg. Han sätter in ett hjärta helt gjort av siden, garanterat okrossbart, i Plåtmannen. Och han ger det fega Lejonet en liten grön flaska fylld med mod (falskt mod, förmodligen) av vilket Lejonet ska dricka när helst det känner att det behöver det.

För att hjälpa Dorothy att komma hem bygger Trollkarlen en varmluftsballong för att försöka flyga tillbaka med henne samma väg som han kom. Men just när han och Dorothy är reda att ge sig av springer Toto in i folkmassan och försvinner. När Dorothy springer iväg för att hitta sin hund, brister repen som håller ballongen och den seglar iväg med Trollkarlen, som inte kan kontrollera den. Så är Dorothy fortfarande fast i Oz.

Innevånarna i Emerald City föreslår att Dorothy skall söka hjälp hos Glinda, häxan i Söder. Så Dorothy och hennes följeslagare ger sig ut på sin tredje resa. Efter ännu mera äventyr når de den goda Glindas hov, och hon säger till Dorothy att hon hela tiden har haft kraft att, när helst hon vill, ta sig tillbaka till Kansas. De gyllene silverskorna som hon bär kan ta henne till vilken plats som helst i världen med tre korta steg. Dorothy behöver bara säga vart hon vill komma, slå ihop klackarna tre gånger och hon kommer att vara där. Dorothy tar nu farväl av sina vänner, säger att hon vill komma hem till Kansas, och i tre steg är hon där. Och så slutar historien.

Trollkarlen från Oz har allt det väsentliga för en äkta saga. Den utspelas i ett riskfyllt, förtrollat land, där den mänskliga huvudpersonen är engagerad i ett sökande. Huvudpersonen, en vanlig person som du och jag möter stora faror, prövningar och svårigheter, men får hjälp av någon ovanlig och magisk vän. Efter många farliga äventyr, återvänder huvudpersonen hem efter att ha fullföljt sitt sökande. Trollkarlen från Oz är också en anmärkningsvärt teosofisk saga. Det är verkligen en teosofisk allegori.

Tänk först på de två länderna Oz och Kansas. De är historiens inramning och förmedlar dess huvudtema: Dorothy söker i Oz med återvändandet till Kansas som mål. De två länderna är uppenbarligen av högsta vikt för historien och dess mening. Kansas beskrivs som ett grått, färglöst, platt, slätstruket landskap, och så kan det då och då tänkas att symbolisera den vardagliga, trista verkliga världen. Oz å andra sidan är vibrerande av färger och äventyr och intressanta människor och ting, så är det tänkt att symbolisera en värld av inbillning och fantasi.

En sådan tolkning passar emellertid inte helt in i alla delar av historien. Ÿven om Dorothy tycker om Oz, samtidigt som hon blir lite skrämd av det, är allt hon vill, från den stund hon kom dit till dess silverskoma bar iväg henne, att komma hem till Kansas. Oz är en vacker plats att besöka, men Dorothy vill bo i Kansas. I historien, är det Kansas, inte Oz, som är åtråvärd.

Vi kan se två viktiga ting med landet Oz om'vl tittar på en karta av landet, en sådan som publiceras av The International Wizard of Oz Club, Inc., internationella Trollkarlen från Oz-klubben (en organisation vars medlemmar tycker om Oz böcker och som delar sin entusiasm med varandra). En sak att uppmärksamma är att Oz har en central grön area, Emerald City, omgiven av fyra regioner, var och en med olika symboliska färger (blå, gul, röd och purpur) allt i form av en fyrsidig figur. Landet är begränsat på alla fyra sidorna av en oframkomlig öken, "en opasserbar ring" som isolerade Oz från andra länder. Dessa ingredienser i Oz' topografi - den opasserbara barriären, dess fyrsidighet, de symboliska färgerna, cirkeln och centret - är också ingredienser i en mandala.

Oz är en mandala. Mandalas symboliserar det mänskliga psyket och samsara-världen - mångfaldig, vacker, fullständig, men också skrämmande värld av differentieringar och tillblivelser. Och det är vad Oz är. Oz är samsara, den förföriska världen av världslig skönhet, som drar Själen till sig. Du och jag bor i Oz. Det är den här världen, den här varierande, brokiga världen, den här magiska världen av fläckig skönhet.

Kansas å andra sidan är den värld från vilken vi har kommit innan vi hittade oss själva i det separerade självets riskfyllda land. Kansas är landet där det inte finns några differentieringar - utan bara Enhet: inga färger som särskiljer, inte ens svart och vitt som är motsatser, utan bara den enande grå, inga skiftande berg och dalar, utan bara de stora slätternas likformiga jämna yta, inget vatten som är symbolen för liv och utveckling, utan bara torkan i värld av oföränderlig verklighet. Kansas är den beständiga Enhetens värld från vilken vi alla har kommit och till vilken vi, förutbestämt, ska återvända. Det är vår källa och vårt mål. Kansas är devachan eller nirvana. Precis som Dorothy, har vi bara ett syfte i världen Oz, detta samsara av föränderliga framträdanden, och det är att ta oss hem till Kansas, ett nirvana av beständig Sanning.

Att använda Kansas för att beskriva fullkomlighet, har utan tvekan roat Baum en del. Kansas rykte, på Baums tid eller i vår, lever inte upp till vad vi förväntar oss av devachan eller nirvana. Baum själv var helt säkert kluven när det gäller de stora slätterna, inklusive Dakotas, där han bott ett tag och Kansas, som förebild för en amerikansk stat, det sanna amerikanska hemlandet. Baum beskriver väl Kansas flata, grå, torra framträdande i det första kapitlet av Trollkarlen. Det är ingen attraktiv plats. Men varje sådant negativt särdrag kan också ses ur en positiv synvinkel - särskilt som karakteristisk för nirvana.

Delar av Baum's skämt är att saker aldrig är vad de ser ut att vara. Dorothy ser ut att vara en vanlig oskyldig liten flicka, men det är hon som dödar den elaka häxan både i Öster och i Väster. Fågetskrämman ser ut att vara utan hjärna, men han kommer med alla sällskapets idéer. Plåtmannen tycks sakna hjärta men han är så känslofull att han alltid gråter. Det fega Lejonet framstår som en ynkrygg men han tar modiga beslut när det krävs. Trollkarlen tycks vara stor och kraftfull men han är i själva verket en bluff. Oz ser ut att vara ett strålande och härligt land och Kansas torrt, grått och trist - men Oz är en värld av illusioner och Kansas är verkligen hemma. Saker är inte vad de ser ut att vara, i Oz eller i Kansas.

Om vi tittar på kartan över Oz igen, kan vi upptäcka ännu en viktig sak med den. Landet Oz' yttre gräns är rektangulär. Landet Oz har samma form som staten Kansas. De två platserna i sagan är till definitivt desamma, precis som nirvana och samsara är samma realitet, bara olika uppfattade. Dorothy kan ta sig hem så lätt, med bara tre korta steg, därför att hon i själva verket inte har någon annanstans att gå. Hon är redan hemma, och behöver bara inse detta faktum för att göra hemkomsten verklig.

Andra aspekter på historien är också symboliska. Dorothys namn (en synonym till Dorothea, ett annat namn för Theodora) vilket betyder "gåva från Gud". Som namnet antyder, är Dorothy själen sänd från Gud, ut från Kansas nirvana till Oz' samsara, har för att finna sin väg tillbaka igen till den odifferentierade enhet från vilken hon kom.

Väntande i Kansas är tant Em och farbror Henry, som representerar de ursprungliga feminina och maskulina krafterna, som H.P.Blavatsky kallade Mulaprakriti och det Obefästade Logos. Baums frus namn var Maud och hans svärmors (en stark kvinna och kraftfull influens i hans liv) namn var Matilda, initialerna i deras namn är också den första bokstaven i moder (mother). Sålunda för M, initialen i faster Ems namn, tanken till den feminina arketypen. Med liknande associationer, för Henry (som betyder "hemmets herre") tanken till den manliga arketypen.

Dorothy förs från Kansas till Oz av en cyklon. En cyklon är en stor cirkulärvind, en virvel. Det grekiska ordet från vilket cyklon kommer betyder en cirkel eller en hoprullad orm. Cyklonen är det oundvikliga kretsloppet, cykeln av liv och död som tar tag i oss och återkallar oss till livet, det vill säga till Oz.

Dorothy fångas i en cyklon därför att hon är distraherad av sin lilla hund Toto. Toto ger uttryck för arketypen för det okynniga djuret. Den arketypen representerar djurnaturen inom oss alla; när vi leds på avvägar av den, när vi tanklöst följer den, fångas vi upp av kravens lidelsefulla vind och blåser iväg till samsaravärlden. Toto är det lilla djuret i var och en av oss, vår specielle lille favorit från vilken vi är ovilliga att skiljas, och tillgivenheten för vår okynniga djurnatur för oss till födelsen.

I Oz, skaffar Dorothy sig 3 följeslagare, i tur och ordning (och ordningen är viktig): Fågelskrämman, Plåtmannen och det fega Lejonet. Dessa följeslagare tror att de saknar något och därför har behov av att utveckla (respektive) intelligens, kärlek och mod eller vilja att agera. Dorothys tre vänner är utan tvekan tänkande, kännande och agerande; manas, kama och sthula sharia: de mentala, emotionella och fysiska kropparna. Och hon förvärvar dem i den ordningen, från "högsta" till "lägsta", just så som vi gör när vi går in i en inkarnation.

En deklaration publicerad av Annie Besant, men kanske skriven av H.P. Blavatsky, beskriver de tre aspekterna av vår personlighet så som de måste utvecklas för att reagera på riskerna i livet: "Det finns ingen fara som inte det oförfärade modet kan besegra; det finns ingen prövning som inte den fläckfria renheten kan klara, det finns ingen svårighet som det starka intellektet övevinna." Oförfärat mod är vad Lejonet måste utveckla. Fläckfri renhet är vad Plåtmannen ska uppnå (han blir hela tiden putsad i historien, för att ta bort rosten som han är utsatt för). Starkt intellekt är vad Fågelskrämman vill ha mer än något annat.

Fågelskrämman och Plåtmannen debatterar också vad som är viktigast att ha: hjärna eller hjärta. Och deras debatt erinrar om den del av H.P.Blavatskys Voice of the Silence kallad "De två delarna" i vilken ögats intellektuella doktrin jämförs med hjärtats medlidsamma doktrin. Fågelskrämmans och Plåtmannens diskussion lämnas olöst med slutsatsen att båda är bra men att, som Dorothy bestämt, det spelar ingen roll vilken som är viktigast om man bara kommer tillbaka till Kansas-nirvana. Att uppnå målet är det'absolut viktigaste. Medlet att göra det är det inte.

Målet för Dorothys sökande i Oz är att finna vägen hem, tillbaka till Kansas, tillbaka till nirvana. Men det har tre faser. För det första, resan från öster, där hon landade i Oz, till Emerald City i centrum av landet. För det andra, från centrum till väst för att dräpa den elaka häxan, med ett återvändande till centrum. Och för det tredje från centrum till syd för att konsultera den goda Glinda av vilken Dorothy lär sig vägen hem. Färdvägen som Dorothy följer har formen av ett T, dess tre punkter definierar en inventerad triangel, materiens triangel. Vad antyder då de tre faserna?

I första fasen, följer Dorothy den gula tegelvägen för att hitta den underbara Trollkarlen i centrum av Oz. Den gula tegelvägen påminner starkt om Vägen, den mystiska väg som leder till upplysning. Dess gula är guldets gula - metallen som inte korrugerar eller rostar, den perfekta metallen. När Dorothy och hennes följeslagare följer Vägen, ställs de inför många farliga äventyr (av vilka många utelämnades i filmen). Besant-Blavatsky deklarationen nämnd tidigare börjar: "Det finns en Väg, brant och törnbeströdd, besatt av faror av varje slag, men ändå en Väg, och den leder till Hjärtat av universum. (universums innersta rum). Den gula tegelvägen är den Vägen, och Emerald City till vilken den leder är Oz' universums innersta rum eller hjärta.

Vid slutet av vägen finns Emerald City och Trollkarlen. Emerald (smaragd) eller grön är färgen för harmoni, för balans; den finns mitt i färgspektrum, det är den fjärde eller den harmoniserande strålen. Avsikten med att följa Vägen är att skapa den harmonin. Avsikten är också att finna en lärare, en guru, som kan visa oss vägen hem. Trollkarlen representerar, bland annat den läraren.

I den andra fasen av sökandet sänds Dorothy till väst, för att medvetet dräpa den elaka häxan i Väster som härskar där, på samma sätt som hon omedvetet dräpte den elaka häxan i Öster när hon landade i Oz. Öst och väst är punkter på kompassen med gammal symbolisk innebörd. Öster är platsen där solen går upp, det var tecken på någots begynnelse, det står för födelse. Väst är platsen för solens nedgång; tecken på att något avslutas, det står för död. I irländska myter och andra mytologier från hela världen är landet i väster dödens land. De elaka häxorna i Öst och Väst representerar var för sig, längtan efter att födas och rädslan för att dö vilket beledsagar vår ankomst till och bortgång från det jordelivet.

Dorothy söker efter frälsning, frihet, upplysning, befrielse från födelse och död. Och i denna mytiska saga, ska hon uppnå det. Historien är, som den var hennes sista inkarnation, hon är en av dem som aldrig återvänder igen. När hon landar i Oz, dräper hon den onda häxan i Öster, och övervinner därigenom längtan att återfödas. Det är en omedveten bedrift därför att den inte är ett resultat av hennes handlingar i det här livet, som just har börjat, utan snarare en frukt av vad hon gjort tidigare. Att det här är hennes sista jordeliv beror på karma från tidigare liv som hon inte minns. Tillintetgörandet av den elaka häxan från Öster är därför omedvetet vad Dorothy beträffar.

Under den andra fasen av hennes sökande, måste hon emellertid medvetet möta och dräpa den elaka häxan från Väster. Och det gör Dorothy. Hon likviderar häxan, hennes rädsla för att upphöra försvinner, hon utplånar de sista fläckarna av åtskillnad.

Vi kan övervinna död och villfarelse bara i en värld av död och villfarelse. Vi måste passera genom dödsskuggornas dal för att komma till det eviga ljusets land. Så Dorothy måste gå till det yttersta landet i Väster, möta dödens elaka häxa och besegra henne med vatten, symbolen för liv.

Hur ska vi då se på Dorothys återvändande till Emerald City efter att hon besegrat sin rädsla för döden, när hon upptäcker att Trollkarlen, läraren, gurun när allt kommer omkring är en bluff? Det här är kanske den mest teosofiska av alla detaljer i sagan. Trollkarlen är en bluff därför att alla lärare som finns utanför oss Själva är bluffar. En av kardinalbudskapen inom teosofin är att vi kan vara säkra på att ingen kan rädda oss utom vi själva. Som Tystnadens Röst säger "Förbered dig, för du måste göra resan ensam. Läraren kan bara peka ut vägen." Varje sökande måste gå vägen Själv. Beroende av en lärare, en guru, måste oundvikligen sluta i besvikelse. Alla lärare är bluffar, så när som på en - den inre läraren.

På sätt och vis, är bilden av Trollkarlen som gömmer sig i sin tronsal i Emerald City, där han desperat försöker dölja sin bluff, en satir över alla auktoriteter och särskilt religiösa auktoriteter. När besökare kommer till Emerald City, krävs det att de tar på sig ett par gröna glasögon, så att allting verkar vara grönt för dem. De gröna glasögonen är som dogmer som religiösa trollkarlar insisterar att deras anhängare ska acceptera så att deras kyrkliga städer ska se gröna och vitala ut.

Vitsen är att Emerald City (Smaragd Staden) verkligen är gjord av smaragder, den är i själva verket grön, helt naturligt. Religion är i själva verket vad det säger sig vara - en plats för skatter och underverk - Men bluff-trollkarlar som själva har gett sig in i det - präster och pastorer - har inget förtroende för det naturliga värdet i sina städer, utan de kräver onödiga och artificiella skådespel. De tror att smaragder behöver hjälp av gröna glasögon. Sett på ett annat sätt är läraren en bluff bara för att vi gör honom till en. Vi kräver att han ska tala om för oss vad vi ska göra. Vi vill att han ska rädda oss. När vi ber läraren att göra det för oss som vi bara kan göra själva, gör vi en bluff av honom. Slutligen måste läraren-trollkarlen fara iväg i sin ballong, som drivs av den hetluft som han och vi har pressat in i den. Och sedan lämnas vi åt oss själva för att finna vår egen väg.

Så ger sig Dorothy ut på den tredje fasen i sitt sökande. Den här gången far hon till landet i Söder för att söka hjälp av Glinda, den goda häxan. Att resa mot söder är att resa djupt in i sig själv. Mississippifloden, vattnens fader, precis som de flesta floder i USA, flyter söderut. Att färdas söderut är att färdas i en naturlig riktning mot enhetens ocean. Glinda representerar det intuitiva inom var och en av oss - en glimt av sanningens ljus, den enda sanna källan för vägledning. Vad Glinda säger till Dorothy är att hon alltid har haft kraften att ta sig tillbaka till Kansas, Dorothy behöver ingen guru, för hon är Själv sin egen vägledare. Hon behöver bara lita på sig själv, på sina egna fötter, klädda i silverskor som är hennes kontakt med marken i landet Oz, som också är marken i Kansas. För Oz är Kansas; samsara  är nirvana.

Om det finns någon sensmoral i Den underbara Trollkarlen från Oz, så är det den har: Vi måste lita på oss själva, för bara vi själva har kraft att rädda oss. Sensmoralen är också hela boken igenom med tanke på Dorothys tre följeslagare. Fågelskrämman tror att han behöver en hjärna, men när helst de tre följeslagarna befinner sig i en knipa, är det Fågelskrämman som lägger fram en smart plan för hur de ska klara sig. Plåtmannen tror att han behöver ett hjärta, men han är den som hela tiden oroar sig för att han ska trampa på en skalbagge och skada den och som hela tiden riskerar att rosta på grund av sina tårar där för att han känner ett sådant medlidande med andra att han öppet gråter. Det fega Lejonet tror att han behöver mod, men han är den som tappert agerar för att rädda kompanjonema när helst de hotas av fara. Dorothys kompanjoner, precis som Dorothy själv, bär inom sig de kvaliteter som de söker efter. Vi har alla, var och en, allt vi behöver; vi behöver bara den goda Glindas intuition som talar om det för oss.

Trollkarlen från Oz kom till Baum som en slags inspiration. Baum var en anmärkninsvärt moderlig man. Han tog han om sina barn - alla pojkar - när de var sjuka eller hade skadat sig., han tröstade dem i deras sorger. Han läste god-natt-sagor. Baums sagor blev så berömda att grannskapets barn brukade komma till Baums hus varje dag för att höra godnattsaga. En kväll kom en historia till Baum, vilken han förstod att den hade en stor potential; så efter att barnen hade gått till sängs, skrev han ner det väsentligaste i historien på en bit papper som han hade till hands. Resultatet var utkastet till Den underbara Trollkarlen från Oz. Långt senare när han tillfrågades om hur han hade skrivit boken sa Baum:

Det var en ren ingivelse. ... Den kom till mig från ingenstans. Jag tror att ibland har den Store Författaren ett budskap som han vill få igenom och att då måste Han använda det instrument som finns till hands. Jag råkade vara det mediet, och jag tror att jag fick den magiska nyckeln för att öppna dörrarna för sympati och förståelse, nöje, frid och lycka. (Citat ur Michael Patrick Hearn, ed., The Annotated Wizard of Oz, (New York:Clarkson N. Potter, 1973), 73).

Baum avsåg säkert inte att skriva en allegori, men han blev inspirerad till att skriva en historia som, som alla goda sagor, vars mening var så djup att författaren själv bara hade en dunkel aning om det. Baums medlemskap i Teosofiska Samfundet och hans bakgrund och tro var sådana att de gjorde honom lämplig för att skriva en saga fylld av uråldrig Visdom, en sådan som Den underbare Trollkarlen från Oz.

H.P. Blavatsky skrev en gång att de forntida teosoferna kallades analoger på grund av deras vana att tyda alla skrifter och symboler som metaforer för en inre verklighet. Det är just därför som sagor, traditionella eller moderna, är värdefulla. Sagor är sanningens motsvarigheter. När vi har "förstått dess dolda mening" (som H.P.B. sa) har vi sett in i oss själva och insett vår kraft och potential. Vi har lärt oss att på våra fötter bär vi silverskor som kan ta oss hem när helst vi vill använda dem. För hem är här, Kansas är Oz, himlen finns runt omkring oss, bara väntande på att vi ska förstå det. Sådan är den urgamla Visdomen i alla sagor.     Övers. I-B W