Offringens egentliga väsen är inte något som medför smärta. Snarare är det ett frivilligt och glädjefullt utgivande av livet för att andra skall få del i det.

Smärta uppstår bara hos den offrande när det råder oenighet mellan den högre naturen, vilkens fröjd det är att ge, och den lägre naturen, vars glädje ligger i att ta och besitta.

Logos' offer bestod i hans frivilliga begränsning av sitt oändliga liv för att han skulle kunna manifestera sig. Det gudomliga livets väsentliga verksamhet måste ligga i att ge, för det har ingenting högre än sig själv varifrån det skulle kunna ta emot. Att ge är därför andens kännetecken.

Materiens väsentliga verksamhet, däremot, är att ta emot. Genom att ta emot livsimpulser organiseras den till former, och när livet drar sig tillbaka upplöses formerna.

Bara genom att ta emot kan materien fortleva som form. Därför söker den alltid behålla vad den tagit. Formens glädje är att gripa och hålla fast. Att ge är för den detsamma som att söka döden. Från denna ståndpunkt är det lätt att inse hur föreställningen om att offer var detsamma som lidande uppkom. Lidandet kommer av slitningen, av friktionen, av de motstridiga rörelserna.

Först när människan identifierar sig med livet i stället för med formen kan smärtans element i offret försvinna.

Varje steg uppåt fullbordas genom offer. Livet utgjuter sig för att födas i en högre form, medan den form som innehöll livet går under.

I mineralriket utvecklar sig monaden genom att dess former löses upp för att ge näring åt växter. Formerna i mineralriket går under för att formerna i växtriket skall kunna utveckla sig.

Samma förhållande upprepas i växtriket. Överallt går gräs, frön och träd under till näring för djurkroppar. Växternas liv utvecklar sig medan dess former går under.

Hittills har offeridén knappast varit förbunden med tanken på smärta, för växternas astralkroppar är inte nog organiserade för att ge upphov åt vare sig lust eller olust.

Men när vi ser på offringens lag i verksamhet i djurriket, märker vi att formernas upplösning där är förenad med smärta. Otaliga djurarter lever — den ena av den andra — genom att former uppoffras för att uppehålla andra former.

Människans lägre natur utvecklades under samma offringens lag som råder i de lägre rikena. Men i och med den utgjutelse av gudomligt liv, som gav upphov åt den mänskliga monaden, inträdde en förändring i det sätt som offringens lag verkar på.

Hos människan utvecklades viljan och den av sig själv verkande energin. Det tvång som drev de lägre rikena framåt på utvecklingens väg kunde här inte användas utan att hämma utvecklingen av denna nya kraft. Inget mineral, ingen växt, inget djur uppmanades att acceptera offringens lag som en frivilligt vald lag för livet. Den lades på dem utifrån.

Människan skulle ha den valfrihet som var nödvändig för att utveckla en urskiljande och självmedveten intelligens.

Nu uppstod frågan: "Hur kan människan få frihet att välja och ändå välja att följa offringens lag, fast hon är en kännande varelse som ryggar tillbaka för smärta?"

I detta, som i så mycket annat, lämnades hon inte helt åt egna ansträngningar. Gudomliga lärare stod vid hennes sida i släktets barndom. De införlivade offringens lag i en ytterst elementär form med de religioner, genom vilka de uppfostrade människornas gryende förnuft.

De måste föras in på en väg som gradvis skulle leda till den frivilliga självuppoffringens höjder. För det ändamålet fick de först lära att de inte var isolerade enheter. Deras liv var sammanlänkade med andra liv både över och under dem.

Deras fysiska liv uppehölls av liv från de lägre naturrikena. De förtärde dessa, och när de gjorde så ådrog de sig en skuld som de var skyldiga att betala.

Eftersom de levde på andras offrade liv, så måste de i sin tur offra någonting som kunde uppehålla andras liv. Härav har uppkommit alla offer av lämpliga gåvor till de intelligenser, som leder den fysiska ordningen.

Offrandet av materiella ägodelar skulle tillförsäkra människorna materiellt välbefinnande.

Människan fick lära sig att hon ständigt ådrog sig skulder till naturen, vilka hon ständigt måste återgälda. På så sätt inplanterades och närdes i hennes inre känslan av förpliktelse, och i hennes tanke inpräglades den skuld som hon hade till naturen.

Ännu kunde hon inte känna den gudomliga glädjen i att ge. Offrandet kändes som att uppge något av värde, och formens motstånd mot att ge upp något som tjänade den till näring måste först övervinnas.

Nästa läxa sköt upp belöningen för offrandet till ett område bortom den fysiska världen. Nu skulle offret av materiella ägodelar medföra glädje i himlen, på andra sidan graven.

Den offrandes belöning var av en högre art, och hon fick lära sig att man kunde tillförsäkra sig det relativt bestående genom att offra det relativt övergående.

Detta var en viktig läxa, för den inledde utvecklingen av förmågan att urskilja olika tings verkliga värde.

Så småningom leddes människorna till att underkuva kroppen. De lärdes att övervinna kroppens tröghet genom att dagligen och regelbundet utöva religiösa ceremonier, som ofta var besvärliga.

De övades att i lydnad för andens krav ägna sig åt verk av barmhärtighet och människokärlek.

Nästa steg togs då känslan av plikt gjorde sig gällande. När man insåg att uppoffrandet av det lägre för det högre var "rätt" — oberoende av varje fråga om belöning.

Då började människan att fatta offringens lag såsom livets lag och började frivilligt att ställa sig i förbund med den. Hon började identifiera sig med livet i stället för med formen. Hon började betrakta alla formers funktioner bara som kanaler för den livsverksamhet hon är skyldig världen.

På så sätt uppnår hon den punkt där sådan karma som drar henne till de tre världarna upphör att skapas. Hon vänder nu tillvarons hjul därför att det bör vändas, inte för att dess kringvälvande medför något önskat resultat för henne själv.

När människan till fullo fattat och erkänt offringens lag lyfter hon till Buddhis plan, där alla själven känns som vore de ett. Där all verksamhet utövas till allas nytta och inte till förmån för ett isolerat själv.

Bara på detta plan känns offringens lag såsom ett privilegium. Här ser människan klart att livet är ett — att det ständigt strömmar ut såsom det fria utgjutandet av Logos' kärlek.

Där strävar hela hjärtat uppåt i en stark flodvåg av kärlek och tillbedjan och överlämnar sig till att bli en kanal till världen för Logos’ liv och kärlek.

Hon har blivit en andlig kraft, och världssystemets tillgängliga andliga energi ökas genom att hennes liv utgjuter sig i det.

Alla de krafter som hon vanligen förbrukade på de fysiska, astrala och mentala planen, när hon sökte föremål för sitt isolerade självs räkning, samlas nu i en enda akt av offer. Därmed omvandlas de till andlig energi och strömmar ned över världen som andligt liv.

Denna omvandling skapas genom motivet, som bestämmer på vilket plan energin skall frigöras.

Om en människas motiv är att tillfredsställa lustar och begär, frigör hon energi på det astrala planet. Söker hon intellektuella fröjder verkar hennes energi på det mentala planet. Men om hon offrar sig till att vara en kanal för Logos, frigör hon energi på det andliga planet.

En människa som bestämt sig för att börja tillämpa offringens lag i sitt liv måste frambära varje tanke, varje ord, varje handling i det dagliga livet som ett offer. Inte för dess frukt, inte ens som plikt, utan som det medel med vilket hon för tillfället tjänar sin herre.

Allt som sker tas emot som ett uttryck för Logos’ vilja. Varje kraft hon äger brukar hon med glädje till att tjäna, och när krafterna sviker henne, tar hon deras försvinnande med jämnmod. Eftersom de inte längre är tillgängliga, kan hon ju inte längre ge ut dem.

Varje människoliv erbjuder otaliga tillfällen att tillämpa offringens lag, och varje mänskligt liv blir en kraft då dessa tillfällen grips och tillgodogörs.

På inget annat sätt kan framåtskridande göras med sådan snabbhet som genom begripandet och utövandet av offringens lag.