Mentalvärlden eller tankevärlden är det plan där medvetandet utvecklar sin tänkande verksamhet. Den är den verkliga människans värld — Tänkarens värld.

Det finns en lång serie av vibrationer, som ögat bara kan uppfatta en liten del av, därför att nervelementen i näthinnan bara kan vibrera inom vissa gränser. På samma sätt kan den fysiska hjärnan och nervsystemet, bara tänka en bråkdel av de mentala vibrationer, som Tänkaren framkallar i sin egen värld.

Hos alla sänder Tänkaren ner miljoner tankevågor som hjärnan inte kan reagera för på grund av grovheten i sin materia. Graden av en människas begåvning är därför lika med hennes känslighet för högre vibrationer.

Särskilt mottagliga hjärnor återger Tänkarens vibrationer upp till den punkt vi kallar snille. Särskilt oemottagliga hjärnor når bara den punkt vi kallar mentalt handikapp.

Innan vi börjar studera Tänkaren själv, ska vi ta en titt på hans värld - mentalplanet.

Mentalplanet kommer närmast efter astralplanet, och skiljer sig från detta med hänsyn till materiens täthet, på samma sätt som det astrala skiljer sig från det fysiska.

Livet på mentalplanet är mer aktivt än på det astrala, och formen är mer plastisk. Materien är finare och högre vitaliserad än i astralvärlden. Den är i ständig rörelse, och fogar sig villigt efter varje skiftande impuls. Här är tanke och handling, vilja och gärning ett och samma, och materien blir här livets lydige tjänare.

Också här finns sju underavdelningar med materia i olika finhetsgrad, som utgör det mentala planets fasta kroppar, vätskor, gaser och etrar.

Ordet "fast kropp" kan tyckas orimligt när vi talar om tankestoffet, men då vi inte har några andra beteckningar än dem som är baserade på fysiska förhållanden, måste vi använda dem i brist på bättre.

Huvudsaken är att vi förstår, att detta plan följer naturens allmänna lag och ordning, som för vårt klot är baserat på sjutalet, och att de sju underavdelningarna utgör en skala av gradvis avtagande täthet.

Dessa underavdelningar grupperar sig i två regioner som fått de inte fullt riktiga och vid första anblicken obegripliga benämningarna "med form" och "formlös". De fyra lägre avdelningarna grupperas tillsammans såsom "havande form", medan de tre högre avdelningarna förs tillsammans såsom "formlösa".

I de fyra lägre avdelningarna skapar medvetandets vibrationer bilder, så att varje tanke framträder som en levande gestalt. I de tre högre avdelningarna sänder medvetandet snarare ut vibrationerna som en ström av levande energi, som inte förkroppsligar sig i några bestämda former, så länge som den är kvar i denna högre region.

En analogi, som kanske kan göra detta begripligt, är förhållandet mellan abstrakta och konkreta tankar. Som exempel kan vi ta ett enkelt föremål som en triangel.

En abstrakt idé om en triangel har ingen viss form, men den omfattar alla figurer som är begränsade av tre räta linjer. En sådan formlös idé kan, om den förs ner i den lägre mentalvärlden, ge upphov till oändligt många figurer, såsom rätvinkliga, likbenta, oliksidiga trianglar av alla färger och storlekar, men som alla uppfyller de givna villkoren.

I mentalvärldens högre regioner finns alla de urbilder som nu är inbegripna i konkret utveckling. I de lägre regionerna utarbetas dessa bilder undan för undan till former, som sedan i sin tur reproduceras i de astrala och fysiska världarna.

Tankeformerna på det mentala planet liknar de tankeformer vi redan gjort bekantskap med i den astrala världen, men de har en mäktigare strålglans och färgprakt. De har också större styrka, längre varaktighet och intensivare livsenergi. Efterhand som de högre intellektuella förmågorna blir mer och mer framträdande visar dessa former allt skarpare konturer, och en säregen renhet i lysande färg gör sig gällande.

All förbindelse mellan de väsen som verkar på detta plan sker med ögonblicklig snabbhet, med "tankens hastighet". Varje själ kan komma i beröring med en annan bara genom att rikta sin uppmärksamhet på den.

Detta sätt att meddela sig är inte bara snabbt utan också fullständigt, om själarna är på samma stadium i sin utveckling. Inga ord skymmer eller hämmar förståelsen, utan var och en ser tanken så som den andre tänker den.

Men mentalplanet har också sina illusioner, fast de är långt färre och lättare än illusionerna i de astrala och fysiska världarna. Varje själ har sin egen mentala atmosfär, och eftersom alla intryck måste passera genom denna atmosfär, blir de alla förvridna och färgade. Ju klarare och renare atmosfären är och ju mindre den är färgad av personligheten, desto mindre kan illusionerna få makt över själen.

På de tre högsta avdelningarna i mentalvärlden finns Tänkarens eget hem, och hon vistas på den ena eller andra av dem, allt efter sin utvecklingsgrad.

När Tänkaren nått den andra av dessa tre avdelningen, är hon fullt medveten om sina omgivningar och kan minnas sitt förflutna.

Det fåtal som nått en hög, intellektuell utvecklingsgrad finns på denna andra avdelning. Dit höjer sig Tänkaren när denna regions finare materia överväger i hennes kropp.

Naturligtvis sker inget "uppstigande", ingen förändring beträffande den geografiska platsen. Vårt framåtskridande i utveckling flyttar oss inte från ett ställe till ett annat, men gör oss mer och mer mottagliga för intryck. Alla världar omger oss. Vi behöver inte ta ett enda steg för att hitta dem, för de är i vår omedelbara närhet. Men vår bristande mottaglighet för högre vibrationer stänger av oss från dem.

Vi är bara medvetna om det som påverkar oss, det som uppväcker motsvarande vibrationer hos oss. I den mån vi blir mer och mer mottagliga, drar vi in i oss allt finare materia och kommer i beröring med allt högre världar. Att vi höjer oss från ett plan till ett annat betyder därför bara att vi väver våra kläder av allt finare material och genom dem kommer i beröring med allt högre världar.

Tänkarens ledning förnims ibland i det lägre medvetandet som en oemotståndligt bjudande röst.

Människor som utfört stora gärningar har då och då vittnat om, att de känt en inre upplyftande och betvingande kraft, som inte verkade ge dem något val att handla på annat sätt än de gjorde. Då handlade genom dem den verkliga människan, Tänkaren.

På den tredje och högsta avdelningen finns mästarnas själar. Härifrån inger de ädla ideal, inspirerande tankar och intellektuell hjälp åt människorna. De ädlaste och renaste själarna, de som har de renaste kropparna, uppfångar lättast dessa inflytelser.

Då Tänkaren är på väg att inkarneras, utstrålar hon först en del av sin energi i form av vibrationer. Dessa vibrationer samlar kring henne och kläder henne i materia hämtad från de fyra lägre avdelningarna av mentalplanet.

Allt efter vibrationernas natur attraheras olika slag av materia. Den tankekropp som Tänkaren på detta sätt bygger kring sig blir alltså sammansatt i noggrann överensstämmelse med de vibrationer hon sänder ut.

Denna kropp är det första av hennes fängelser under det inkarnerade livet. Hon begränsas av den, betingas av den och hämmas av den i sin verksamhet på detta plan.

Hennes energier samlar också kring henne den grövre materien på astralplanet och formar av den hennes astralkropp.

Vi ska nu studera tankekroppen hos tre olika människotyper:

a) En outvecklad människa b) En genomsnittsmänniska c) En andligt framåtskriden människa

a) Hos den outvecklade människan påverkas mentalkroppen nästan uteslutande från de lägre kropparna. Det sker genom att den sätts i svaga vibrationer av de astrala stormar som via sinnesorganen uppkallas vid beröringen av materiella föremål. Hårda slag från den yttre världen är nödvändiga för att framkalla något iakttagbart svar. Ju våldsammare slagen är, desto bättre för människans framåtskridande.

De bilder, som frambringas genom sinnenas beröring med yttervärlden, samlar den grövsta mentala materian kring sig. Medvetandet reproducerar dessa bilder, och på så sätt samlas ett förråd av dem. Detta förråd börjar ge impuls till handlingar framkallade inifrån, från begäret att på nytt få erfara de vibrationer som medförde njutning, och undvika dem som framkallade smärta.

Tankekroppen börjar på så sätt påverka astralkroppen. Därför ser vi hos den outvecklade människan ett ständigt jagande efter sinnenas tillfredsställande som vi aldrig ser hos djuren.

Tankens spirande krafter som kämpar under sinnenas krav gör människan till ett farligare rovdjur än de som bor i vildmarken.

Men just dessa överdrifter leder till sin egen tuktan, genom de lidanden som de orsakar. Genom konflikten mellan de vibrationer som orsakas av begärbilder och de vibrationer som uppkommer genom visualisering av tidigare erfarenheter, växer tankekroppen till. Den börjar mer och mer ta initiativ i fråga om yttre handlingar.

Medan jordeliven tillbringas med att samla erfarenheter, så används de mellanliggande livsperioderna till att smälta dem, så att Tänkaren vid varje återkomst till jordelivet har ett ökat förråd av förmågor i sin tankekropp.

På så sätt växer den outvecklade människan upp till genomsnittsmänniskan, vilkens själ är ett stridsfält, där begär och förstånd strider med växlande framgång.

b) Hos genomsnittsmänniskan är tankekroppen mycket större och har en viss grad av organisation.

Varje vibration som framkallas i tankekroppen orsakar en förändring i dess beståndsdelar. Ju mer en viss serie av vibrationer upprepas, desto mer utvecklas den del av tankekroppen som påverkas av dem.

På detta förhållande beror den skada som görs på tankekroppen genom en alltför stor specialisering i odlandet av de mentala krafterna. Den blir ensidigt utvecklad. Överutvecklad i de delar där de mentala krafterna verkar hela tiden; i andra kanske lika viktiga delar förblir den outvecklad. En harmonisk och allsidig utveckling är det mål som bör eftersträvas.

Då ett nytt stadium påbörjas eller en förändring till en högre moralisk åskådning börjar tillämpas, är de första stegen mycket svåra. Hela automatiken hos tankekroppen stretar emot. Mentalkroppen är van vid att vibrera på ett visst sätt, och kan inte anpassa sig efter de nya impulserna.

Men de nya vibrationerna utför det nödvändiga förarbetet genom att stöta bort gamla, oemottagliga material ur kroppen och dra in besläktad materia. Medan detta pågår är människan inte medveten om något framåtskridande. Hon känner bara ett segt motstånd och märker att hennes ansträngningar misslyckas.

Men till slut, när all gammal materia är avlägsnad och den nya är i verksamhet, märker hon att hon lyckas utan ansträngning.

Den kritiska tiden är under det första stadiet.

c) Från den andligt utvecklade människans tankekropp är all grov materia avlägsnad. Den är strålande och utomordentligt skön och innehåller bara de finare kombinationerna från var och en av de fyra undre avdelningarna av mentalvärlden.

Detta gör tankekroppen mottaglig för alla förståndets högre verksamheter. En sådan kropp nalkas med snabba steg den punkt, då den kan reproducera varje impuls från Tänkaren.

Vad är då Tänkaren?

Tänkaren är en stråle av det gudomliga Självet, begränsat av en fin kropp, som är byggd av material från den formlösa regionen av mentalplanet (de tre översta underplanen). Kroppens tekniska namn är "orsakskroppen", därför att Tänkaren inom den samlar resultaten av alla sina erfarenheter, och dessa erfarenheter verkar som orsaker, vilka formar kommande liv.

Denna kropp är den enda av Tänkarens kroppar som består liv efter liv.Tankekroppen, astralkroppen och den fysiska kroppen byggs upp på nytt för varje nytt liv.

Den materia som samlas kring strålen av Självet, avskiljer strålen från sin källa, så vitt den yttre världen angår. Materien innesluter den i ett eget skal och gör den på så sätt till en "individ".

Livet är Logo's liv, men alla detta livs krafter ligger här latenta. Allt finns här i möjlighet eller "i frö". Precis som eken är dold i grodden i ollonet. Detta frö läggs ner i det mänskliga livets jordmån, för att dess dolda krafter skall väckas till verksamhet.

Tillväxten av orsakskroppen, som tillsammans med det gudomliga medvetandet utgör Tänkaren, är ytterst långsam.

Människans utveckling är Tänkarens utveckling. Tänkaren ikläder sig kroppar på det lägre mentala, det astrala och det fysiska planet, och använder dem under det jordiska, det astrala och det lägre mentala livet.

Tänkaren kan bara arbeta in i sig de erfarenheter som kan återges av orsakskroppens vibrationer, och dessa måste höra till den mentala världen och vara av en hög intellektuell eller upphöjd moralisk karaktär. Den minsta eftertanke kan övertyga var och en om hur lite material, lämpligt för tillväxten av denna kropp, som Tänkaren anskaffar under sitt dagliga liv. Detta är orsaken till den långsamma utvecklingen och det ringa framåtskridande som görs.

Den eviga människan, Tänkaren, är den som handlar i varje kropp hon bär. Det är dennes närvaro som ger känslan av "jag".

För sinnenas människa är det den fysiska kroppen och begärnaturen som är "jaget". Hon njuter genom dem och betraktar dem som sig själv.

För den lärda människan är det förståndet som är "jaget", och i detta är hennes liv koncentrerat.

Få är de som kan höja sig till den andliga filosofins abstrakta höjder och känna den eviga människan såsom "jaget", med ett minne som sträcker sig tillbaka över förflutna liv.

Tänkaren (manas) är självet som verkar i orsakskroppen och är källan till otaliga krafter. Dessa sänder hon ut genom att stråla ut dem från sig själv. De högsta och finaste av dessa krafter tar form i orsakskroppens materia, som ensam är fin nog att reagera för dem. De bildar vad vi kallar det rena förnuftet, vars tankar är abstrakta och vars metod att vinna kunskap är intuitionen.

Mindre fina vibrationer attraherar den lägre mentala världens materia, och dessa bildar "lägre Manas". Detta kallar vi förståndet, som innefattar det logiska tänkandet, omdömet, visualiseringsförmågan, jämförelseförmågan och andra mentala förmågor. Förståndets tankar är konkreta, och dess metod är logiken, genom att det resonerar, diskuterar och drar slutsatser. Dessa vibrationer verkar via den astrala materien på eterhjärnan och genom den på den täta fysiska hjärnan.

Medvetandet är det enda medium varigenom Tänkaren kan samla in den skörd av erfarenheter, genom vilka hon växer till. Så länge som detta medvetande behärskas av passionerna, rusar det blint åstad. Tänkaren lämnas utan näring och har därför ingen möjlighet att utvecklas.

Så länge medvetandet helt och hållet är upptaget med mentala verksamheter i fråga om den yttre världen, kan det bara väcka Tänkarens lägre krafter. Bara när Tänkaren kan inprägla det verkliga ändamålet med sitt liv på medvetandet, börjar det uppfylla sin viktigaste uppgift - att samla in det som kan väcka och ge näring åt hennes högre krafter.

I den mån Tänkaren utvecklas, blir hon mer och mer medveten om de förmågor som bor i henne. Hon blir också medveten om sina krafters verksamhet på de lägre planen och om de kroppar som de byggt upp kring henne.

Hon börjar försöka att inverka på dem, genom att låta minnet av det förflutna leda sin vilja. Dessa impulser kallar vi "samvete" om de avser på moraliska förhållanden, och "glimtar av intuition" om de upplyser förståndet. Då dessa impulser förekommer nog ofta för att vara normala för personen ifråga, talar vi om "snille".

Lugnt, ihållande och logiskt tänkande, riktat på ting över denna världen, meditation och studier utvecklar tankekroppen och gör den till ett bättre verktyg.

Ansträngningarna att odla det abstrakta tänkandet är också nyttigt eftersom det lyfter det lägre Manas mot det högre och drar in det lägre mentalplanets finaste materia i det.

På detta och liknande sätt kan alla verksamt ta del i sin egen högre utveckling, och varje steg framåt gör de efterföljande lättare. Inte ens den obetydligaste ansträngning är förgäves, och varje bidrag, insamlat och överfört inåt, förvaras i orsakskroppen för framtida bruk.