INLEDNING
De flesta av oss tycker nog att själ och ande och karma och sådant
är
svårbegripligt och diffust. Den fysiska verkligheten och materien,
däremot,
är något reellt och påtagligt som alla känner
till och alla förstår sig på.
Men är det verkligen så,
om man går materien in på livet? Efterhand
som man tränger djupare och djupare in i materiens väsen,
verkar den bara
bli svårare och svårare att begripa.
Några som tidigt började studera materiens innersta
var Charles
Leadbeater och Annie Besant, och jag skall först säga några
ord om den metod
de använde sig av i arbetet.
METODEN
En särskild form av Yoga har varit känd av orientens yogis
i tusentals år.
Den går ut på att med viljan "göra sig själv
oändligt liten". Det innebär
inte att kroppen hos utövaren blir oändligt liten eller att
objekten han
studerar blir förstorade. Det är hans uppfattning av sig
själv som kan bli
så minimerad, att objekt som normalt är små verkar
stora för honom.
Han är vaken och inte i någon form av trans. Han använder
sina vanliga
förmågor för att registrera det han ser och hör,
och han kan tala med andra
och beskriva sina upplevelser.
Det han ser är inte en subjektiv skapelse av hans fantasi, utan
lika
objektivt som den bild man ser i ett mikroskop. Men han ser inte objekten
utifrån som man gör i ett mikroskop. Han upplever att han
själv finns mitt
bland partiklarna i mikrokosmos. Med viljan kan han bestämma
"förstoringsgraden", och det verkar inte finnas någon exakt
gräns för denna.
Hur lång tid i taget han kan studera ett objekt beror på
hur lång tid det
tar innan han blir mentalt trött.
Leadbeater och Besant genomgick en intensiv yogaträning under expertledning
och förvärvade denna förmåga i slutet på
1800-talet. De använde den i sina
studier av grundämnena, som de inledde i augusti 1895 och avslutade
i
oktober 1933.
De startade med de lätta ämnena väte, syre och kväve
och gick sedan vidare
mot de tyngre. Till slut hade de undersökt alla grundämnen
som var kända på
den tiden. De upptäckte till och med några som då
var okända av vetenskapen.
1913 upptäckte kemisterna varianter hos grundämnen, och kemisten
Frederick
Soddy döpte varianterna till "isotoper". Men redan fem år
tidigare hade
Leadbeater och Besant publicerat sina upptäckter av varianter
hos neon i
"The Theosophist (Vol. 30)".
De hade också 1907 hittat varianter av argon, xenon, krypton och
platina,
och 1909 såg de varianter av kvicksilver.
Den inre strukturen hos väte, syre, och kväve publicerades
första gången i
november 1895 i tidskriften "Lucifer". I Sverige fanns
en utförlig artikel
om undersökningarna i Teosofisk Tidskrift nr 1/1898. Den kom senare
ut som
särtryck.
Vissa grundämnen var svåra att hitta i ren form, men snart
fann de att det
gick lika bra med föreningar där grundämnet ingick.
Med viljekraft kunde de
neutralisera kraften som höll samman delarna i en förening,
och då
grupperade sig de "frigjorda" smådelarna genast till de atomer
de hade varit
innan de ingick i föreningen. När till exempel en saltmolekyl
"bröts upp" så
sammanslöt sig de delar som bildar natrium till atomen natrium,
och på samma
sätt förenade sig delarna som bildar klor till en kloratom.
Atomerna gav intrycket av bestämda yttre former, som hade mindre
beståndsdelar inom sig. Dessa i sin tur innehöll mycket
små partiklar, som
verkade vara de yttersta enheterna av fysisk materia.
Bild 1
Så här såg den första skissen av dessa partiklar
ut. (Den är kopierad
från novembernumret av "Lucifer" 1895).
I början
kallade de partiklarna för "ultimata fysiska enheter"
eller "fysiska uratomer", men snart gick de över till det enklare
ordet
"Anu". Anu är sanskrit, och det heter Anu i både singular-
och pluralform.
Anu fann de i två varianter - den ena spegelbilden
av den andra. Den ena
positiv, den andra negativ. Alla grundämnen består i sin
slutliga analys av
dessa byggstenar. Att grundämnen är olika beror på
att de två slagen av Anu
kombineras på olika sätt i dem.
En stor del av undersökningarna sammanställdes i de två
första upplagorna av
boken "Ockult kemi", som kom ut 1908 och 1919, och resten ingick i
en
omarbetad, tredje upplaga 1951. Boken, som är på engelska,
har 400 sidor och
finns inte på svenska.
EXTRA-SENSORY PERCEPTION OF QARKS
1980 utkom boken "Extra-Sensory Perception of Qarks". Den är
skriven av den
engelske fysikern Stephen Phillips, som är "Master of Arts" i
teoretisk
fysik; "Master of Science", och filosofie doktor i partikelfysik.
Phillips bekräftar de resultat som Leadbeater och Besant kom fram
till, och
han bemödar sig om att ge en vetenskaplig förklaring till
alla observationer
de gjorde.
Under tiden han skrev boken hade han många värdefulla diskussioner
med
Lester Smith, som var "Doctor of Science", och "Fellow of the Royal
Society". (Det var han som upptäckte B12-vitamin)
Smith skrev förordet till boken, och
konstaterar där bl. a. att
Leadbeater och Besant såg kvarkar och subkvarkar 80 år
innan fysikerna
upptäckte dem. Han avslutar förordet så här:
"Man kan konstatera, att Phillips har förenat
de två systemen - inte
bara i huvuddragen utan i de mest precisa och övertygande detaljer.
Vetenskapen fortsätter sin egen kurs, men det finns en tendens
till att söka
paralleller och kanske inspiration i österns uråldriga visdom".
OBSERVATIONERNA
Leadbeater och Besant började med att undersöka fyra
gaser i luften, och
det första problem de stötte på var att identifiera
gaserna. Den mest aktiva
gasen de såg trodde de var syre. En något trög gas
antogs vara kväve, och
den lättaste av de fyra trodde de var väte.
Atomer bär ju inga etiketter, och det var först efter mycket
noggranna
undersökningar som de kunde identifiera varje gas.
De såg att varje atom var sammansatt av mindre enheter. Väte
bestod av 18
sådana enheter, kväve av 261, syre av 290 och den fjärde
gasen av 54. Väte
gav de vikten 1, och sedan dividerade de antalet enheter i syre och
kväve
med 18. Resultatet stämde väl överens med atomvikterna
i dåtidens
läroböcker, och därför accepterade de gaserna som
väte, kväve och syre.
Den fjärde gasen trodde de
var helium, som var mycket omskriven i
tidningarna 1894. Det var först när atomvikten på helium
till slut
kungjordes vara 4, som de förstod att det var en annan, okänd
gas med
atomvikten 3 de hade sett. De gav den namnet "Ockultum".
Bild 2
Den första atomen de undersökte var väte. Den bestod
av sex små kroppar
inneslutna i en äggliknande form. Den roterade med stor hastighet
kring sin
egen axel, samtidigt som den vibrerade, och de inre kropparna hade
liknande
rörelser.
Bild 3
Längre fram, då de studerade hydrolys av vatten, såg
de några få exempel på
två väte-atomer som temporärt förenat sig till
ītungt väteī eller Deuterium.
De var förenade så som bild 3 visar.
De sex små kropparna var arrangerade i två grupper om tre,
och bildade två
trianglar. Linjerna här i diagrammet är inga kraftlinjer
utan visar de två
trianglarna. På bilden ser de ut att ligga i samma plan, men
i verkligheten
är de tredimensionellt orienterade. Likaså är avståndet
mellan de inre
småkropparna och īväggenī inte skalenligt. Väggen ligger
avsevärt mycket
längre från Anu än vad bilden visar. I naturlig skala
skulle de inre
kropparna inte synas på bilden.
De sex små kropparna är inte lika. Var och en innehåller
tre mindre kroppar,
som var och en är en Anu. I två av dem ligger Anu i rät
linje, i de fyra
andra i triangelform. Inom kropparna har Anu också olika riktning
och olika
laddning.
Bild 4
Bild 5
Det finns två varianter av den vanliga väteatomen.
Den ena innehåller 9
positiva och 9 negativa Anu, den andra 10 positiva och 8 negativa.
I en
vattenmolekyl, som består av en syreatom och två väteatomer,
finns en
väteatom av vardera slaget.
Precis som det fasta stadiet följs
av det flytande, så följs det
gasformiga stadiet av det eteriska.
Det eteriska tillståndet har fyra understadier,
som vi kan kalla E4,
E3, E2 och E1, där E4 är det tätaste. De är lika
klart skilda från varandra
som de fasta, flytande och gasformiga stadierna är, och tillsammans
ger de oss sju
underavdelningar av fysisk materia.
Den metod Leadbeater och Besant använde
för att studera eterstadierna
av ett ämne var att ta en atom och bryta upp den gång på
gång till dess de
nådde in till Anu.
När gasatomen av väte höjs
till E4-nivån försvinner den begränsande
yttre väggen och de sex kropparna blir fria. De verkar befrias
från ett
enormt tryck. De grupperar genast om sig till två trianglar,
var och en
innesluten i en begränsande sfär, och Anu grupperar också
om sig inom den
nya väggen. En grupp får positiv karaktär, en negativ.
Under höjningen från E4 till E3 förlorar atomerna sina
begränsande väggar.
De frigjorda kropparna omgrupperar sig, men blir inte kvar på
E3-nivån utan
passerar omedelbart till E2.
Om jag fattat saker och ting rätt, så är det de små
kropparna med 3 Anu i
sig som vi i dag kallar för kvarkar.
När kropparna på E2-nivån höjs ett steg till,
faller väggarna bort och Anu
blir fria.
Vi är nu framme vid den ultimata fysiska
atomen, och därmed har vi nått
gränsen för fysisk materia. Anu kan försvinna från
det fysiska planet, men
inte lösas upp ytterligare här.
Bild 6
De två typerna av Anu är lika i allt utom i
virvlarnas riktning och i kraften som
strömmar genom dem.
Den ena varianten är positiv, den andra negativ.
Genom den ena strömmar kraft från
den 4-dimensionella världen (som
vi kallar astralvärlden) in i den fysiska världen.
Genom den andra strömmar kraft från
den fysiska världen in i
astralvärlden.
Den ena är som en källa där vatten bubblar upp, den
andra som ett hål där
vatten försvinner.
Vi kallar den Anu där kraft kommer ut i den fysiska världen
för positiv; den
där kraften försvinner för negativ. Alla Anu man sett
är av det ena eller
andra av de här två slagen.
Bortsett från vad som tvingas på Anu utifrån, så
har den tre egna rörelser.
Den spinner kring sin egen axel som en snurra. Den beskriver en liten
cirkel
med sin axel, som om axeln på en roterande snurra rörde
sig i en liten
cirkel. Och den pulserar regelbundet, genom att dra ihop sig och expandera,
precis som ett hjärta som slår.
När en kraft inverkar på den, så dansar den upp och
ner och slungar sig vilt
från sida till sida. Men hela tiden består de tre fundamentala
rörelserna.
För att kunna göra tydliga observationer, så lade undersökarna
en speciell
form av viljekraft på objekten, som bromsade ner rörelserna
så mycket, att
de kunde studera detaljerna, men de utsatte inte objekten för
magnetiska
eller elektriska fält.
De såg att i positiva Anu flöt
strömmen medsols och i de negativa
motsols, men de gjorde inga undersökningar om naturen hos positiva
och
negativa Anu. De visste heller inget sätt att mäta storleken
på Anu.
Anu kan knappast kallas för ett "ting", fast den är det material
som alla
fysiska föremål är sammansatta av. Den formas av livskraftens
flöde och
försvinner då kraften drar sig tillbaka. För
teosoferna är livskraften känd
som Fohat, och alla krafter på det fysiska planet är differentieringar
av
den.
När Fohat "gräver hål i rymden",
uppträder Anu och fyller det påtagliga
tomrum som skapats. (Vad som menas med "gräver hål i rymden"
kommer vi till
längre fram).
Man kan säga att kraften "röjer själv ett utrymme åt
sig" genom att pressa
tillbaka den odifferentierade materian på planet. Den gör
åt sig själv en
virvlande mur av denna materia.
"Väggen" är den tillbakapressade "rymden", och väggen
hör till rymden, inte
till Anu. Men den uppträder som om den vore en del av Anu. Det
verkar vara
ett cirkulerande kraftflöde, som utgår från och återvänder
till Anu, som
pressar tillbaka den omgivande materian.
För att studera processen skapade undersökarna med viljekraft
ett tomt "hål
i rymden" och punkterade sedan hålets vägg. Genast strömmade
tre grövre
energivirvlar in och formade sitt spiralmönster, och direkt efter
dem kom
sju tunna energivirvlar.
Om kraften stoppas artificiellt för en enstaka Anu försvinner
den. Ingenting
finns kvar. Om Fohats flöde i universum stoppades upp bara
för ett
ögonblick, skulle den fysiska världen försvinna omedelbart.
Det är bara
fortvaron av detta flöde som vidmakthåller den fysiska basen
för universum.
I DN den 14 oktober i år fanns en artikel
om Higgs-partikeln, och ett stycke
in i texten skriver författaren så
här:
Bild 7
(En fråga jag ställde mig själv
när jag läste detta
var, om fotoner bara är ett annat namn på
teosofins Fohat. De verkar uppträda på
likartat
sätt.)
I de tre grövre spiralerna flyter strömmar av olika elektricitet.
De sju finare spiralerna i Anu vibrerar som
svar på etervågor av alla
slag. För ljud, för ljus, för värme, osv, och de
uppvisar de sju färgerna i
spektrum. De ger också ut de sju tonerna i den naturliga skalan,
och
reagerar på olika sätt för fysisk vibration. Varje
spiral besjälas eller
aktiveras av livskraften från ett av de sju planen, och för
närvarande är
fyra spiraler aktiva.
Anu är ofattbart vackra och brillianta kroppar som rör sig
oavbrutet -
blinkande, sjungande och pulserande. De växlande färger som
blixtrar ut från
Anu beror på spiralernas många aktiviteter. Ibland är
en spiral mer aktiv,
ibland en annan, och när aktiviteten växlar mellan spiralerna,
så ändras
färgerna.
Anu är en sol i miniatyr i sitt eget universum av otrolig litenhet.
Var och
en av de sju tunna slingorna står i kontakt med ett Planet-Logos,
och man
kan anta, att de tre grövre slingorna, som förmedlar elektricitet,
är
relaterade till Sol-Logos.
Bild 8
Låter man en elektrisk ström påverka
Anu, så
hindrar strömmen deras normala rörelser
och gör dem långsammare. Anu som
exponeras för ström ordnar sig i parallella
linjer, och de arrangerar sig
alltid själva efter strömmen.
I varje linje
går flödet in i fördjupningen hos Anu och ut i spetsen,
in i fördjupningen i nästa Anu, osv.
Vi har nu sett principen för hur grundämnena är uppbyggda,
och vi går nu
vidare och ser på hur Anu själv är uppbyggd.
1907 skrev
Leadbeater en redogörelse över förhållandet mellan
naturens olika
plan och strukturen hos Anu som han kallade
KOILON - RYMDENS ETER
Jag har här gjort en fri sammanställning av några avsnitt
i skriften.
Leadbeaters redogörelse finns i sin helhet i boken "Ockult Kemi".
Den vetenskapliga hypotesen på den tiden var, att all rymd är
fylld av en
substans man kallade eter. Den var tunnare än den tunnaste gas;
helt utan
friktion och viktlös. I den tänkte man sig att atomerna flöt
omkring så som
man ser dammkorn sväva i luften.
Leadbeater såg saken ur ett annat perspektiv och hävdade,
att den rymd som
inte var "occkuperad" av materia var fylld av en substans betydligt
tätare
än den solidaste, fysiska materia vi känner till. Han kallade
denna substans
för koilon.
Han skrev så här:
"Hur ingående vi än granskar koilon så verkar den homogen,
fast det inte är
troligt att den är det i verkligheten. Den är tätare
än någon substans vi
känner - oändligt mycket tätare. Den tillhör
en helt annan ordning och ett
annat slag av densitet. Kärnpunkten är, att det vi kallar
materia är inte
koilon utan frånvaron av koilon. För att förstå
de verkliga förhållandena
måste vi ändra på våra idéer om materia
och rymd - ändra dem nästan till
gränsen för den omkastade terminologin. Tomhet blir soliditet
och soliditet
blir tomhet".
För att förklara vad han menar går han in på hur
Anu är uppbyggd.
Bild 9
Anu består av 10 ringar eller trådar som ligger sida vid
sida men aldrig rör
vid varandra. Tar man loss en av ringarna, lindar upp den från
sin
egendomliga spiralform och lägger ut den på ett plant underlag,
så bildar
den en fulländad cirkel - en tätt tvinnad, ändlös
slinga. Slingan själv är
inte en enkel tråd utan en spiralfjäder, och genom faktisk
räkning fann
Leadbeater att den innehåller 1680 varv eller slingor. Han räknade
de 1680
varven i tråden hos Anu, inte bara en utan många gånger.
Allt som allt
kontrollerade han 135 olika prover, tagna från alla slag av substans,
och
kom varje gång till samma antal.
Han kallade var och en av de 1680 små slingorna i tråden
för en "spirill av
första ordningen", ("a"). Men var och en av dessa slingor eller
spiriller är
i sig själv en spiralfjäder gjord av finare slingor, och
dessa kallade han
"spiriller av andra ordningen" ("b"), och så vidare.
Han fann att varje "spirill av första ordningen", ("a"), är
sammansatt av
sju "spiriller av andra ordningen", ("b"). Varje "b" i sin tur sammansatt
av
sju "c", varje "c" av sju "d", osv, ner till spirillen av lägsta
ordningen
"som består av exakt sju bubblor".
Bild 10
I varje tråd hos Anu finns det sju omgångar av sådana
slingor eller
spiriller, var och en finare än den föregående slingan.
Fortsätter vi att undan för undan
vinda upp alla slingor, har vi till
slut en enda, enorm cirkel av de minsta tänkbara bubblor som ligger
som
pärlor på en osynlig tråd.
Dessa bubblor kan vi se som de fundamentala enheter, som alla atomer
på alla
plan vi kan nå, är sammansatta av. De verkar utgöra
basen för all materia vi
just nu vet något om. Exakt hur många bubblor som ingår
i en Anu är inte
helt säkert, men flera olika sätt att kalkylera tyder på
att siffran ligger
runt ofattbara 14 miljarder.
I de tre tjockare trådarna hos varje Anu finns en liten skillnad
jämfört med
de tunnare - när det gäller antalet bubblor. I 100 "spiriller
av lägsta
ordningen" borde det finnas exakt 700 bubblor (100 spiriller x 7 bubblor).
Så är det i de tunnare, färgade trådarna. Men
i de tre tjockare trådarna
finns det 704 bubblor i 100 spiriller.
En skillnad till finns.
Tittar man vinkelrätt mot tvärsnittet i en
fullt uppvindad och rakt utlagd tunn "tråd", som då bara
består av en lång
rad bubblor, ser man bara en enda bubbla. Alla bubblor ligger exakt
bakom
varandra. Men gör man samma sak med en av de tjockare trådarna,
ser man att
bubblorna är en aning förskjutna.
(Här skulle jag vilja skjuta in en egen spekulation: Skulle det
enligt någon
naturlag vara så, att avståndet mellan två bubblor
i en tråd alltid måste
vara lika långt, så måste bubblorna i en tjock tråd
bli förskjutna i sidled.
Annars skulle det inte rymmas 704 bubblor på samma sträcka
som 700. Och
detta i sin tur skulle förklara, varför de tre grövre
slingorna i Anu är
grövre än sina tunnare kamrater. De innehåller helt
enkelt fler bubblor.
G.S.)
.
Bild 11
Alla bubblor är lika. Sfäriska och mycket enkla i konstruktionen.
Fast de
är basen i materia, så är de själva inte materia.
De är inte kompakt massa
utan bubblor. De liknar inte bubblor som svävar i luften och består
av en
tunn vattenfilm, som skiljer luften på insidan från luften
på utsidan, så
att filmen har både en inre och en yttre yta. De kan snarare
jämföras med
bubblor som stiger i vatten, bubblor som man kan säga bara har
en yta -
vattenytan som hålls tillbaka av den inneslutna luften.
Precis som bubblor i vatten inte är vatten utan just den punkt
där vatten är
frånvarande, så är bubblorna i koilon inte den omgivande
koilon utan
frånvaron av denna koilon. Den enda punkt där koilon inte
är. De är så att
säga fläckar av ingenting i koilon.
Hur vi än anstränger vår föreställningsförmåga,
så kan vi bara se bubblorna
i koilon som ett absolut tomrum. Men vad är då deras verkliga
innehåll? Vad
är den enorma kraft som kan blåsa bubblor i ett material
av oändlig täthet?
Leadbeater ger svaret att det bara kan vara den kreativa kraften hos
Logos.
Dessa oändligt små bubblor är de "hål" som "Fohat
gräver i rymden" när Logos
vill att manifestation skall inledas.
Logos väljer ut området för sitt universum, tränger
grundligt in i det och
gör sig själv till ett med den delen av koilon. Han själv
fyller bubblorna
och vidmakthåller dem mot trycket från koilon, eftersom
han själv är i dem.
Dessa bubblor eller kraftenheter är de
stenar han använder för att
bygga sitt universum, och allt vi kallar materia, hur högt eller
lågt plan
det än är fråga om, är sammansatt av dessa.
Allt är inte bara besjälat av Logos. Också den synliga
manifestationen är
bokstavligen en del av Honom; är byggd av Hans substans. Därför
är all
materia gudomlig i sin innersta essens.
Bild 12
I teosofisk litteratur talas ibland om "de tre utflödena" från
Logos eller
de "tre livsvågorna". Under första livsvågen utvecklas
materien. Under andra
livsvågen utvecklas formerna. Under tredje livsvågen utvecklas
självmedvetandet.
Den utandning som skapar bubblorna är inte något av dessa
tre utflöden utan
en långvarig föregångare till dem. Bubblorna finns
färdiga att användas, när
den första livsvågen sänds ut. Vågen virvlar
in bubblorna i de olika
arrangemang som vi kan kalla atomer på de olika planen, och förenar
dem
sedan till de kemiska ämnenas molekyler.
Världarna eller planen byggs upp gradvis, men alltid från
detta material som
för oss verkar tomhet men ändå är gudomlig kraft.
I sin redogörelse 1907 skrev Leadbeater:
"Koilon, där alla dessa bubblor formas,
utgör sannolikt en del - och
kanske huvuddelen - av det som vetenskapen kallar den ljusalstrande
och
ljusspridande etern. Om den verkligen är bäraren av ljus-
och
värmevibrationer genom den interplanetära rymden är
än så länge inte
fastställt".
Han hänvisar också till en då nyutkommen skrift om
Eterns täthet, där
författaren, sir Oliver Lodge, säger:
"Den tätaste materia vi känner till
är trivial och spindlvävsliknande
jämförd med den omodifierade etern i samma utrymme."
I samma skrift gör Oliver Lodge en uppskattning av den inneboende
energin i
etern. Han säger:
"Den totala energimängden som en en-miljonerkilowatts
kraftstation
skulle producera under 30 miljoner års drift finns alltid, och
för
närvarande oåtkomlig, i varje kubikmillimeter av rymden."
Leadbeaters kommentar var, att Oliver Lodge i sin bedömning snarare
underskattat än överskattat energiinnehållet.
Om nu allt som sägs om koilon är riktigt, så kan man
fråga sig: Hur är det
möjligt, att vi kan vara så fullständigt omedvetna
om fakta. Hur kan vi
passera genom och röra oss i något så tätt och
solitt som denna koilon utan
att se eller känna den på något sätt?
Svaret är, säger Leadbeater, att medvetande bara kan känna
igen medvetande.
Eftersom vi själva är av Logos natur, kan vi bara uppfatta
de ting som också
är av Hans natur. Bubblorna är av Hans natur, och därför
kan vi, som också
är en del av Honom, se materia som är byggd av dem. För
oss representerar de
kroppar eller manifestationer av Honom.
Men koilon, som bubblorna rör sig i, är av en annan och än
så länge okänd
natur. Därför är den för oss icke-manifestation.
Därför kan vi inte uppfatta
den. Vi passerar genom den lika lätt och omedvetet som vinden
blåser genom
ett nätverk av järntrådar. Vi lever i den som mikrober
i en kropp.
Den värld som är uppbyggd av fragment av ingenting är
för oss den synliga
verkligheten. Precis som en gruva är en objektiv verklighet för
en
gruvarbetare, fast den bara består av tomma gallerier urholkade
i det solida
berget.
Vill vi ha en riktig syn på de realiteter som ligger bakom manifestationen
i
vårt universum, så måste vi kasta om den gängse
uppfattningen om vad
materia egentligen är. I stället för att tänka
på dess yttersta
sammansättning som solida korn som flyter i ett tomrum, måste
vi förstå att
det är det påtagliga tomrummet självt som är solitt
och att kornen i det
bara är bubblor.
Denna kunskap hjälper oss att förstå doktrinen om Maya,
obeständigheten och
overkligheten hos jordiska ting. Kanske kan den också hjälpa
oss att förstå
många påståenden i īDen Hemliga Läranī. Som
t. ex. detta att:
Bild 13
Bild 14
Eller
Avsnittet om koilon avslutar Leadbeater med tre frågor:
- "Vad är koilons faktiska natur?
- Vad är dess ursprung?
- Ändras den själv på något sätt av
den gudomliga andning som blåses in i
den?
Detta är frågor som vi inte har svar på ännu,
fast svaren kanske kan finnas
vid en intelligent studie av de stora skrifterna i världen."
Jag skulle vilja avsluta med en fråga:
"Om man nu anammar Leadbeaters och Besants beskrivning av vad materia
ytterst består av - är det då överhuvudtaget
möjligt att skilja mellan
själ, ande och materia? Är det kanske bara olika sidor av
samma sak?"