Det finns två huvudtankar om detta:
1) Att liv endast finns i den fysiska materien, att det uppkommer där och försvinner med materien.
2) Att liv (och medvetande) är något ursprungligt som finns oberoende av den fysiska materien, livet finns från början och skapar formen och uttrycker sig genom den. Det är när livet uttrycker sig genom formen som vi lägger märke till att livet finns. Men det finns hela tiden.

Den första synpunkten kommer från naturvetenskapen, som studerar enbart materien eller de yttringar av liv som finns där, och då har också följt med tanken att det är endast där livet finns, att det på något oklart sätt uppkommer där. Men materia och liv har så helt olika karaktär att det är svårt att få ihop den tankegången.

Den andra synpunkten finns i de flest österländska religioner och filosofier och också i den nutida teosofien. Det är en mer fruktbar tankegång, som stämmer mera med de iakttagelser vi kan göra i livet.

Låt oss som exempel se på en människans liv. Livet i det lilla barnet har begränsade uttrycksmöjligheter därför att dess kropp, formen, är förhållandevis outvecklad. Allteftersom barnet växer ökar dess fysiska uttrycksmöjligheter. Det är liksom ett inre tryck av liv i barnet som gör att det växer och lär sig saker och ting. När det lär sig gå och faller, försöker det omedelbart igen. Och så fortsätter det under hela barndomen om barnet är friskt. Formen utvecklas och ger förbättrade uttrycksmöjligheter.

Och den här processen gäller inte bara den fysiska kroppen , den gäller också medvetandet, förnimmandet av omgivningen. Genom att skapa struktur i medvetandet, så blir omgivningen lättare att uppfatta.

Det finns, bl.a. i teosofien, den tanken att liv och medvetande är av samma slag, en och samma kraft i tillvaron, men vi sätter olika namn på den när vi ser dess uttryck i fysisk biologisk materia, som vi då kallar levande, och när den uppträder i sådan osynlig form som våra tankar och känslor.

Det finns en bild av det här sättet att se på liv och medvetande i en av Platons dialoger. Där talar man om musiken och frågar sig om musiken upphör att existera när lyran går sönder. Det svar man kommer till är att musiken måste finnas där hela tiden, den kan återigen få ett uttryck som människan kan uppfatta när lyran är hel igen. Så kan vi se på människans liv och medvetande.

Och det stämmer bl.a. med följande iakttagelsr som vi alla kan göra. Människan kan lära sig att behärska sin kropp och bli mycket skicklig på olika idrottsliga prestationer, eller på utövandet av musik eller annan konstart, men småningom avtar med åldern den förmågan och hon kan inte längre prestera detsamma som förr. Men det är inte insikten och den inre förmågan som fattas, det är redskapet, den fysiska kroppen, som inte längre är tillräckligt flexibel.

Och detsamma kan vi se när det gäller förmågan att tänka, att förnimma nyanser i tillvaron, och kanske framförallt förmågan att ge nyanserade uttryck för det som man ser och förstår.

Detta är alltså en sak som har betydelse för vår syn på livets slut och därefter: det kan finnas insikter och upplevelser hos människan, men hon saknar instrument för att förmedla något av det.

Men låt oss gå ett par steg vidare.

Det finns olika skikt i vårt medvetande.

Med de skikt som vi vanligen lever i, finns möjligheten till att iaktta den fysiska omgivningen, att ge den en struktur och ge den en viss ordning, som tillfredsställer oss själva. I dessa skikt finns också ofta det tänkande och de känslor som hänger samman med våra personliga intressen. Där finns tankar om våra ägodelar, dem vi har, dem vi tycker att vi behöver, tankar på uppskattning från andra, tankar på vår säkerhet och trygghet m.m.

Så länge vi håller oss inom dessa skikt är vår utblick begränsad, vi ser inte andra personer som människor, vi ser dem mera som något som kan vara bra eller dåligt för våra egna intressen, vi drar en mer eller mindre snäv gräns kring oss själva och ser inte mycket utanför denna gräns.

Men samma medvetande har också andra skikt där vi kan tänka över tingen, reflektera, se sammanhang, uppfatta idéer, känna samhörighet med andra, hysa medkänsla, ha en bredare utblick över tillvaron som helhet.

När vi befinner oss i sådana medvetandesskikt når vi vidare ut i tillvaron, uppfattar andra människor och annat liv såsom något som har samma rätt till att vara sig självt som vi har. Vi ser tillvaron mera som en helhet, våra egna intressen faller i bakgrunden, medmänniskor och mänsklighet blir viktigare.

Människan har alltså inom sig möjligheten till att vidga sin livssyn, att få en djupare förståelse för hur livet fungerar, att vinna mer av livsvisdom. Och för de allra flesta människor kan man konstatera att så sker. Livets erfarenheter får henne att tänka över livet, att förstå mera av livets sammanhang, att börja möta andra människor med större förståelse, att börja ta ansvar för sin del av helheten.

Det är sådana iakttagelser som kan leda till tanken att det för varje människa finns en fortsättning på denna process att vinna mer förståelse, insikt och livsvisdom, och att denna fortsättning kan bestå i flera jordeliv. Det är ju en vanlig tanke i Österlandet och den är också vanlig i teosofien.

Nu är inte detta den enda möjligheten att ta till vara de vinningar i förståelse som människor vunnit. På sina håll, bl.a. i en del kinesisk filosofi, ser man det i stället ungefär så här. Den insikt som en människa under sitt liv har vunnit går tillbaka till helheten och berikar den. Det är ungefär så som en kultur utvecklas, generation efter generation bidrar med sina erfarenheter och förståelse.

Det finns olika omständigheter som talar för att reinkarnationen är ett faktum.

Ett övergripande scenario finns för alla dessa tankegångar. Det är att det finns en enda källa för allt i tillvaron, liv, medvetande, alla varelser, alla ting. Denna källa kan inte beskrivas, kan inte karakteriseras genom några egenskaper. Den innehåller allt i omanifesterad form, såsom potentiella möjligheter. Och dessa möjligheter förverkligas successivt under det att ett universum utvecklas.

För varje utvecklingssteg skapas nya former som tillåter att den enda källan via det universella medvetandet uttrycker mer av sina inneboende möjligheter. Enligt detta scenario har också den fysiska materien liv och medvetande, men uttrycksmöjligheterna är här så begränsade att vi kallar materien för död materia. Växterna har mer utvecklade former som medger att liv och medvetande kan ta sig något mer avancerade uttryck - en successiv utveckling av formen - ofta till stor skönhet. Inom djurvärlden är uttrycksmöjligheterna ytterligare större, djuret kan förflytta sig, röra sig över större eller mindre ytor och därigenom få mera omväxlande erfarenheter som stimulerar dess medvetande inom vissa gränser.

Människan är ur den här synpunkten den mest utvecklade varelse som vi känner: hon har en högre intelligens än djuren, vet att hon finns till, kan alltså säga "jag" om sig själv, och har i princip en fri vilja, även om hon på grund av många omständigheter inte kan utöva denna fria vilja helt.

Det innebär att det mänskliga stadiet i utvecklingen är ett nytt steg i det universella medvetandets utveckling, ett nytt steg i den enda källans förverkligande av sina inre möjligheter. Och ett steg mot att det universella medvetandet till slut genomtränger och förverkligas i hela skapelsen.

Det betyder inte att medvetandets utveckling slutar på det stadium där människan nu befinner sig på, allt tyder på att det finns en utveckling också bortom människans stadium.

Men ändå representerar människan ett viktigt stadium.

Mäster Eckhart uttryckte detta vid ett tillfälle så här: