Vårt tema under den här veckan är "Att våga". Temat bjöd mig våldsamt motstånd — jag gjorde flera försök att närma mig ämnet, men måste kasta mina försök, en efter en i den virtuella papperskorgen Det verkade som att det här att våga var svårt för mig! Till slut tog jag till den välbeprövade öppningsstrategin att gå till etymologiska ordboken och slå upp ordet våga.

Alltså! "våga från lågtyskans ’wågen’, sätta på spel! (egentligen ’lägga på vågen’)" (Elias Wessén Våra ord deras uttal och ursprung).

Vad är det som sätts på spel, när vi skall våga, vad är det som läggs på vågen?

Det är vår trygghet, vår säkerhet, i vissa fall vår existens som sätts på spel..

Det är rädslan. Det är alla de olika formerna av både små och stora rädslor, ända till den existentiella fruktan för vårt liv, fruktan för att berövas livet, fruktan för döden, som läggs på vågen. Så för att tala om "att våga" måste jag börja med att tala om motsatsen till "att våga", tala om rädslan.

Livet är ett farligt företag för alla levande varelser — så och för människor.

Det finns en grundrädsla, en självbevarelsedrift, som är gemensam för människor och djur och jag tror att även växter delar med oss den grundrädslan, som har att göra med instinkten att skydda den fysiska existensen.

Men i tillvarons väsen finns modet och viljan till liv som inte låter sig hejdas av rädslan.

Livet i den lilla maskrosen, i sprickan i vägens asfalt, tränger sig fram och, om den inte blir nedtrampad, uttrycker livet sig självt i den, i enlighet med maskrosens arketyp och det uttrycket är fullkomligt just där.

Livet i maskrosens släkting i den feta åkermyllan, en bit från vägen, uttrycker sig självt enligt samma arketyp, men nu i en mycket större, mera prunkande form — och det uttrycket av livet är fullkomligt just på den platsen.

Klängrosens blommor i vår trädgård sprider sin doft till glädje för alla som går förbi,

Och kåltrasten som sjunger så hänförande vackert i sommarkvällen har utvecklats enligt sin natur och är nu, liksom rosen, en fulländad form av liv.

Blommor och fåglar, växter och djur behöver inte våga själv, det är livet i dem som vågar och enligt sin natur, trots alla hinder, skapar fullkomlighet överallt.

Men människan har fått förmågan att tänka och att minnas och människan är rädd!

Att våga betyder då att övervinna rädslan, eller helst bli fri från den. Inte låta rädslan bestämma ens liv och handlingar.

När jag började skriva den här versionen av mitt föredrag, läste jag i boken "Att vara fri av Krishnamurti" vad han säger om rädslan. Jag skall citera en del avsnitt i den boken från ett kapitel som heter Fruktan för något och fruktan i sig och från ett kapitel som heter Våld.

Krishnamurti menar att fysisk fruktan är en reaktion som vi ärvt från djuren, han kallar den för animalisk fruktan. Vad han framförallt vill tala om är psykologisk fruktan," ty när vi förstår den djuprotade psykologiska rädslan, kommer vi att kunna möta även den animaliska."

Så för att våga möta vår rädsla bör vi förstå den, bekanta oss med den, ta den till oss, se den ,kanske t.o.m. älska den, i varje fall bör vi förlåta den! Krishnamurti. säger i ett annat sammanhang att endast det som vi älskar. kan vi förstå helt.

"Är ni rädda" frågade ett finskt befäl sina soldater inför en uppgift, som innebar att de skulle osedda ta sig genom fiendens front och återvända med informationer och eventuella fångar. "Är ni rädda" frågade han och männen svarade: "Ja, det är vi". Det är rätt:" sade befälet, "ingen vettig människa kan låta bli att vara rädd inför en sådan här uppgift. Men i och med att ni har sett er rädsla, kan ni behärska den och rikta era krafter på uppgiften." ( Fritt berättad från minnet efter en intervju i TV av en finsk officer som har skrivit en bok om sina minnen från Finska kriget. Boken har blivit en film som heter "Fram om främsta linjen.")

Den rädslan som soldaterna kände var vad Krishnamurti kallar fysisk eller animalisk fruktan. En impuls att fly faran som hotade soldaternas liv, en fara som de inte hade makt att undvika. Situationen tvingade dem att se och behärska rädslan med viljans kraft, för att kunna vara totalt närvarande och handla rationellt i situationer som de skulle möta och om vilka de inte viste annat än att de var livsfarliga. De var tvingades av omständigheterna, att våga.

Denna impuls att skydda vårt liv har vi, som jag sade förut, gemensam med allt som lever. När livet är under omedelbart hot mobiliseras krafterna för antingen flykt eller kamp. Först med tanken om faran inträder rädslan och den kan behärskas med viljan.

Den djuprotade psykologiska rädslan, som Krishnamurti talar om, och som vi bör lära oss att förstå, är både individuell och kollektiv.

De flesta av oss, för att inte säga alla, är rädda för någonting. I själva verket har vi otaliga rädslor, både medvetna och omedvetna.

Om vi inte vore rädda för någonting, så behövde vi inte heller att våga. Jag antar att vi skulle leva harmoniskt och handla naturligt, efter omständigheterna .Vi skulle bedöma situationer och händelser i livet rationellt, utan att rädslan påverkade vårt omdöme. Vi skulle förstås fly ett hot mot vårt liv eller .vår säkerhet, hellre än att stanna och slåss. och vi skulle se klart vad som var möjligt och vad som var bäst.

Krishnamurti går så långt att han säger: "Om du lever i frid har du inga problem. Du blir kanske satt i fängelse, emedan du vägrar att gå i armén, eller skjuten därför att du vägrar att slåss — men det är inte något problem; du blir skjuten. Det är utomordentligt viktigt att förstå detta,"

Det här citatet är från kapitel "Våld" i samma bok. Jag har aldrig kunnat helt hålla med Krishnamurti om detta. Jag känner att han ser saken för snävt, endast från den enskilda individens synpunkt. Det finns rädslor som är värre än den, att bli skjuten, att bli berövad det egna livet. (Kändisar, som lever under hotet, att deras barn skall kidnappas och skadas, känner säkert en ännu större fasa än om deras eget liv var hotat.) Det här har vi andledning att samtala om liksom det att enligt Patanjali "viljan att leva" är en av de stora orsakerna för våra problem.

Jag förstår viljan till liv så, att det är livet självt som har viljan till fysiskt uttryck genom oss och genom allt levande. Det är därför som alla levande varelser har självbevarelsedriften. Tor jag!

Jag har kallat mitt föredrag för "Att leva är att våga

Av vad jag har sagt här inledningsvis framgår att vi behöver lära känna våra rädslor för att kunna leva och verka trots dessa. Som vi är nu, behöver vi ha strategier för att våga, för att inte bedra oss med bortförklaringar, bli paralyserade, göra någonting huvudlöst eller så att säga gå på "fiendens" sida. Någonting som är mycket vanligt.

En ung kille tvingar sig att dyka från högsta trampolinen trots att han är rädd eftersom han har aldrig dykt från så högt, men han är ännu mera rädd för att kamraterna skall anse honom feg. Inför hotet att bli förlöjligad dyker han, trots rädslan, och kanske gör ett magplask och tappar andan för ett ögonblick. Men han har vågat.

De finns somliga som kastar sig nerför ett stup med fallskärm (i Norge eller på andra ställen), eller som hoppar från en bro fastspända i ett rep, går på en lina som är fästad mellan två skyskrapor på var sin sida av gatan eller klättrar uppför fasader som är hundratals meter höga. De kan känna en våldsam ilning av rädsla innan de börjar men utmanar ändå faran.

Dessa personer och andra, som frivilligt eller av inre tvång, utsätter sig för fara, tycks ha en vilja, för att våga göra någonting som utmanar rädslan. En del av dem förbereder sig noga, skaffar sig kunskaper och skrider till verket. När de lyckas känner de en våldsamt förhöjt livskänsla och glädje. De vill fortsätta utmana svårigheter och göra ännu svårare bravader på grund av minnet av den förhöjda livskänslan och glädjen över att ha överträffat sig själva, dvs övervunnit rädslan, och naturligtvis ibland, vunnit i tävling med andra.

Det finns i dag, många sporter och verksamheter som fordrar en total koncentration och en stor skicklighet och oräddhet. När dessa personer berättar om sina erfarenheter så är det den förhöjda livskänslan, som de poängterar särskilt.

Strategin, som dessa personer använder är träning och kunskap, som får dem att lita på sin förmåga att övervinna sin rädsla och. svårigheterna De får ett stark självförtroende och en förhöjt livskänsla.

Något liknande gäller också t.ex. musiker,. De behöver träna för att behärska instrumentet, vare sig det är den egna kroppen eller ett annat instrument, och de behöver öva tekniken och koncentrationen för att kunna ge uttryck åt sin inre känsla i musiken.

De kan känna en fullkomlig skräck inför ett framträdande framför en publik men när de väl har gjort det, så är känslan av lycka och liv överväldigande, berättar många av dem.

Men Krishnamurti säger: . "Även om vi bestiger det högsta berg, eller skapar oss alla tänkbara gudar, kommer vi dock alltid att vandra i mörker, till dess vi är fria från fruktan."

Och vidare:

"rädsla är ett fruktansvärt ont som förvrider, förfuskar och förslösar våra livsdagar"

Och han frågar. "Är du medveten om orsaken till din egen fruktan —att förlora ditt arbete, att inte ha tillräckligt med mat eller pengar, eller vad dina grannar eller allmänheten skall tänka om dig, eller att inte ha framgång, att förlora din ställning i samhället, att bli ringaktad eller göras till åtlöje, - fruktan för smärta och sjukdom,( ..)fruktan att förlora din hustru eller dina barn, för att leva i en värld som är döden lik, för den absoluta tristessen, för att inte leva upp till den bild andra gjort sig av dig(…)alla dessa och otaliga andra ting fruktar vi — är du medveten om dina egna särskilda farhågor" Han definierar rädslan

:"Om jag trycks bort från allt jag känner till och tror på, vill jag vara säker på vilka förhållanden jag sedan råkar in i. Hjärncellerna har skapat ett mönster och de vägrar att skapa ett nytt mönster som kanske är oviss. Steget från säkerhet till osäkerhet är vad jag kallar fruktan."

Förutom alla våra små och stora privata rädslor finns i dag djupa kollektiva rädslor, som inte låter sig lätt. behärskas av några strategier. Varken av framgång i fysiska eller mentala bragder. En del rädslor gäller etiska och moraliska ställningstaganden. T.ex.. att inte våga ingripa när man ser någon bli orättvist behandlad. Att bortse från det enorma lidandet i världen.

Många av de här rädslorna är i stor utsträckning fösta i bakgrunden, i psyket, men de påverkar likväl, på ett negativt sätt, vår livskänsla och vår enskilda och kollektiva vilja och förmåga att handla rationellt, efter situationens krav Att handla rationellt i verklig betydelse innebär alltid, enligt min mening, att hänsyn har tagits till etiska och moraliska aspekter. Vi vet alla, att i dag är det oftast de ekonomiska aspekterna som beaktas före allting annat.

Åter Krishnamurti :"En av de främsta orsakerna till fruktan är att vi inte vill se oss sådana vi är. Utom själva fruktan måste vi alltså penetrera det system av undanflykter vi byggt upp för att bli kvitt fruktan".

Detta att inte våga visa sig som man är, att göras till åtlöje, att inte anses ha korrekta åsikter, att skilja sig från mängden, är en stor skräck för många av oss, inte bara för små pojkar som måste tvinga sig till farliga och destruktiva saker för att bli godkända i gänget och av sig själva.

.Människor i dag här i Sverige är rädda för att ekonomin kommer att bli sämre, så att vi måste ändra våra levnadsvanor, rädda att få dålig pension, att barnen skall få det svårt i framtiden, att inte bli omhändertagna när vi blir sjuka och gamla. Vi är rädda för miljöförstöring, som förstör livsbetingelser, både här hemma och ute i världen, rädda för den grova brottsligheten, för krig och terrorism, och vi känner obehag inför den skrämmande fientligheten ute i världen mellan olika fundamentalistiska religiösa riktningar som fördömer och hotar allt, som inte stämmer med deras syn på sanning och rättvisa.

Det hittills sagda och alla citat av Krishnamurti är ett försök att förstå vad det är som gör oss. rädda. Vad hindrar oss från att våga? Han säger ju också att "ett sinne som lever helt och hållet i nuet är utan fruktan". Även i Patanjalis yoga övningar ingår som en viktig del, att leva i nuet. Och Jesus sade också ."Bär inte sorg om morgondagen."

Kan vi människor leva som blommor och fåglar— leva i nuet, uttrycka livet så fulländat som det är möjligt i just den jordmånen som vi är "planterade i", i den situationen som är för handen, göra vårt bästa med de olika gåvor som livet har gett var och en av oss och bidra generöst, efter förmåga, till det gemensamma bästa?

Jag tror, utan att ha några bevis för det, att sådana verksamheter som enskilda människor ägna sig åt som fordrar att de vågar, kan utveckla hos dem förmågor som övar sinnet att vara närvarande i den pågående stunden och därmed inte vara lika rädda som vi som alltid tänker på vad som kan hända i morgon eller senare.

T. ex. ger många farliga och svåra sporter övning för sinnet i att vara totalt närvarande i nuet. Samma gäller också utövande konstnärer som ger hela sin själ i sin konst. Riktigt stora konstnärer är dessutom ofta mycket visa och generösa människor.

Förra året hade vi i Orfeus-gruppen i Stockholm en studiebok som heter The Power of Now (Lev livet fullt ut på svenska.) Hela boken handlar om vikten av att leva i nuet.

Författare som heter Eckhard Tolle säger också, liksom Krishnamurti, att lösningen på våra problem finns i att vara totalt närvarande i den stunden som finns just nu, att se utan att tanken blandar sig i seendet.

Han säger i kapitel Den esoteriska innebörden i att vänta"

Eckhard Tolle säger om rädslan i kapitel Rädslans ursprung: "Den psykologiska rädslan är skild från varje konkret och sann omedelbar fara. Den kommer i många former: oro, bekymmer, ängslan, nervositet, spänning, fruktan, skräck, osv. Detta slags psykologisk rädsla är alltid om någonting son kan hända, inte någonting som händer just nu. Du är här och nu, medan ditt sinne är i framtiden. Detta skapar en blotta för oro. Och om du är identifierad med ditt sinne och har mist beröringen med närvarons kraft och enkelhet, blir denna oro din ständiga kompanjon. Du kan alltid orka med den närvarande stunden, men du kan inte klara av någonting som är bara en projektion av ditt sinne — du kan inte klara av framtiden."

Det här låter inte helt klokt i våra öron — om det är någonting vi försöker desperat klara av så är det framtiden. Redan tonåringar måste börja välja pensionsfonder, bebisar anmäls till dagis senast vid födseln och att glömma betala till begravningskassan, är nästan brott mot de efterlevande. (Men en närmare eftertanke säger oss att det finns kanske skillnad i att ordna för sin framtid och att vara rädd för den.)

Frågan är framförallt hur vi kan handskas med den närvarande stunden, som innefattar

så mycket. Det är ju inte bara det som finns i vår omedelbara närhet som vi har måste ta ställning till. Vi läser, ser och hör så mycket av allting som sker utanför vår närmaste krets, långt borta i andra länder, men som vi likväl har relation till och skyldigheter mot. Hur kan vi se klart vad som fordras av oss, vad som är rätt. Hur skall vi våga handla när livet väntar det av oss. Hur skall vi våga avstå från handling när det inte är vår uppgift att ingripa?

Krishnamurti talar om konvenansens fälla. (respetabilitetens fälla) De som i likhet med mig, är inte lärda, känner en (berättigad) respekt för kunskaper. Vi vågar inte att riktigt tro på möjligheten att veta själv. Vi blir lätt ängsligt konventionella. Allmänna åsikten är svåra att gå emot, i synnerhet i livsåskådnings frågor. (Bättre att tänka tyst för att inte blandas med all humbug som finns på mänga håll i så kallade andliga rörelser, inte bara i Knutby!)

Och vad menar Krishnamurti när han säger att vi kommer alltid vandra i mörker även om vi bestiger det högsta berg och skapa oss alla tänkbara gudar så länge som vi inte förstår fruktans natur? Är vi dömda att vandra i mörker?

Han säger också "När du inser att du är en del av fruktan och inte avskild från den — att du är fruktan — kan du inte göra någonting åt den. Då upphör fruktan helt och hållet."

Alla andliga lärare har alla tider talat om samma sak De talar om frihet fån jagets herravälde. De är identifikationen med kroppen och jaget som är den stora illusionen.

Eckhard Tolle kallar det "identifiering med egomedvetandet". Han säger: ……..

"Världen, såsom den ter sig för oss nu ..är i stor utsträckning en spegling av egomedvetandet. Eftersom rädsla är konsekvens av egots villfarelser är det en värld som domineras av rädsla….Vi är inte åtskilda från vår värld, vilket betyder att när majoriteten av mänskligheten bli fri från egots villfarelser kommer denna inre förändring att påverka hela skapelsen. Ni kommer bokstavligen att bebo en ny värld….

Och han fortsätter med något mycket viktigt:

Det är således identifikationen med kroppen och med vår självbild, som är orsak till fruktan, som hindrar oss från att våga och att vara närvarande i här och nu. En bättre värld är en följd av friheten från "jaget".

Om veckan här nu vore slut och vi skulle ha införlivat Patanjalis visdomar så att vi skulle vara frimodiga och utan rädsla. Vad skulle vi våga då?

Skulle vi besluta oss att bestiga Himalajas högsta topp, eller ägna oss åt att hoppa fallskärm från ett stup i Norge, eller ägna oss åt någonting annat farligt? (Eller hålla ett föredrag som jag har gjort här, trots att jag hade inte mycket eget att säga?)

Allt vad vi behöver veta, har redan sagts av många visa andliga lärare. Vi behöver bara läsa och ta till oss deras undervisning, meditera över och tillämpa den i det dagliga livet.

Men just det kan fordra mycket mod av oss. Jag känner, att mod är en egenskap av livet i oss, medan att våga är en egenskap i psyket. Det är därför som blommor och fåglar, växter och djur utrycker fullkomlighet överallt där de tränger sig fram och finns, medan vi människor måste öva vårt psyke att våga.

Men ibland tvingar livssituationen os att vara närvarande i nuet med hela vår uppmärksamhet och tar fram egenskapen mod, som hände för de finska soldaterna

Det finns och har funnits otaliga hjältar, som i svåra situationer har vågat sina liv, för att rädda andras liv. Nyligen läste jag i DN om ett ungt tysk par som tillhörde en motståndsgrupp mot nazismen under andra världsriket. Trots att flera av kamraterna blev fängslade och halshuggna, fortsatte paret ändå ,enda tills de också fängslades och mannen halshöggs, medan kvinnan blev dömt till fängelse.

Hon heter Marie-Luise Jahn och hon lever i dag i Sverige. Hon sade till intervjuaren: "Men länge var också jag feg och passiv. Jag anpassade mig och höll inne med vad jag egentligen tyckte. Det krävs mod och kraft att våga agera för det man tror på."

Vi alla behöver ha mod och kraft för att våga agera för det vi tror på- och visdom att rätt bedöma när och hur vi skall handla och när vi skall avstå från handling.