Kamaloka är en avgränsad del av astralplanet. Denna region motsvarar de olika helveten, skärseldar eller mellanstadier som alla stora religioner säger vara den tillfälliga uppehållplatsen för människan sedan hon lämnat kroppen och innan hon kommer till "himlen".

Kamaloka-tillståndet finns på alla underavdelningarna av astralplanet och omfattar därmed sju regioner. Dessa regioner skiljer sig från varandra genom materiens olika täthet.

Här finns lidanden som beror på orsaker som skapats i det senaste jordelivet. Men de är av övergående och renande art. För några eviga straff finns här ingen plats.

En människans moraliska och intellektuella natur ändras inte när hon dör. Den inre människan förblir sådan hon var under det fysiska livet. På astralplanet befrias hon inte från de passioner och begär som lett henne dit. De ligger kvar som en del av hennes karaktär, latenta i själen. Då hon föds till den fysiska världen nästa gång framträder de igen och bildar hennes begärnatur i den nya inkarnationen.

Vid döden drar sig eterkroppen tillbaka från den täta fysiska kroppen tillsammans med hela människan inklusive de finare kropparna.

Sinnesorganen finns där i den fysiska kroppen, oskadade och kroppsligen fullständiga, redo att verka som de alltid har varit, men "den inre härskaren", människan som såg, hörde, kände, luktade och smakade genom dessa sinnen, är på väg bort.

Det gångna livets panorama rullar upp sig för henne i dödstimman, fullständigt i de minsta detaljer.

Här finns alla händelserna i hennes liv, både små och stora. Den förhärskande tendensen i det hela träder fram tydligt och klart. Den ledande tanken i hennes liv träder mäktigt fram och präglar sig djupt in i själen.

Under ett kort ögonblick ser människan sig själv sådan hon är, förstår livets ändamål, vet att lagen är stark, rättvis och god, och så bryts det magnetiska bandet mellan den täta kroppen och eterkroppen.

Några timmar efter döden drar sig människan ur eterkroppen och lämnar den i sin tur som ett känslolöst lik.

Människan, redo att ingå i Kamaloka, undergår nu en omanordning av sin astralkropp.

Material från varje underavdelning av astralplanet ingår i astralkroppen. Under jordelivet är de olika slagen av astral materia blandade om varandra. Efter döden ordnar de sig i en serie koncentriska skal, alltefter sin respektive täthet. Det finaste skalet inåt, det grövsta utåt.

Astralkroppen blir på så sätt en grupp av sju på varandra lagda lager eller ett sjuskaligt hölje av astral materia. Människan kan sägas vara fängslad i dessa, för bara brytandet av skalen kan göra henne fri.

Detta omskapande skiljer de människor som vistas i en astral region från dem i en annan, men de som finns i samma region kan meddela sig med varandra.

Tätheten av "kamaloka-människans" yttre skal avgör vilken region hon är begränsad till. Hon hålls kvar i varje underavdelning av Kamaloka till dess att skalet av materia som hör till denna avdelning är tillräckligt upplöst för att tillåta henne att flytta över till nästa avdelning.

Graden av livskraft hos det ena eller andra "skalet" beror på den grad av energi som under jordelivet har gjutits in i den materia som skalet består av. Om t.ex. de lägsta passionerna har övervägt, är den grövsta materien starkt vitaliserad, och dess mängd är då relativt stor. Ett kraftigt skal tar lång tid att lösa upp, och under tiden är människan fängslad inom detta.

I Kamaloka vaknar varje människa upp och blir medveten på den underavdelning som motsvarar det verksamhetssätt som hennes medvetande hade under jordelivet. Varje människa går bokstavligen till "sin egen boning".

En andligt utvecklad människa, som renat sin astralkropp så att den bara består av de finaste materieslagen, passerar omedelbart och utan uppehåll genom Kamaloka. Astralkroppen löses upp med stor hastighet, och hon själv går framåt tills den gräns är nådd, som hennes utvecklingsgrad bestämmer.

En människa som är uppfylld av alla de planer och intressen som sysselsatte henne i livet binds av dessa vid jorden. Hennes enda hopp om ro ligger i att beslutsamt vända sig bort från jorden och rikta sina tankar mot högre ting.

Men många är inte starka nog att göra detta. Alltför ofta söker sådana människor bistånd av känsliga personer, som de kan sätta sig i förbindelse med, och blandar sig på så sätt än en gång i jordiska förhållanden.

Vi ska nu se på de sju underavdelningarna i Kamaloka var för sig.

Den första eller lägsta avdelningen motsvarar det tillstånd som många skrifter kallar för "helveten" av olika slag. Atmosfären här är mörk, tung och dyster och verkar i hög grad nedtryckande. Människans närvaro här beror på att materia som hör till denna region finns i hennes begärkropp.

En människa som är uppfylld av onda begär visar dem här alla i sitt utseende. Eftersom den astrala materian omedelbart formar sig efter tankar, känslor och begär, så kan ingen förställa sig i astralvärlden och dölja onda tankar under en mask av dygd. Allt som en människa är, det synes hon också vara i yttre form. Av strålande skönhet om hennes själ är ädel, av frånstötande fulhet om hennes natur är ond.

"Befolkningen" i denna lägsta region består av mördare, rånare, de värsta brottslingar av alla slag. Människor som gjort sig skyldiga till de värsta förbrytelser eller till avsiktlig, ihållande grymhet. Här finns också alkoholister och människor försjunkna i alla slags laster.

Men vi har här inga straff som är godtyckligt pålagda utifrån. Bara det oundvikliga utarbetandet av orsaker som varje människa själv har skapat. Under det fysiska livet gav hon efter för de lägsta impulserna och förde i sin astralkropp in material som bara kunde svara på sådana impulser. Denna kropp, som hon själv byggt upp, blir själens fängelse, och den måste falla i ruiner innan själen kan bli fri.

Men lidandena är övergående och ger en välbehövlig läxa under själens liv. Genom den kraftiga återverkningen av de åsidosatta naturlagarna lär de sig att dessa lagar finns, och de lär sig vilka följderna blir när de bortser från dem i sitt liv och leverne.

Naturens läxor är hårda men på samma gång barmhärtiga, för de medför att själen utvecklas.

Den andra avdelningen i astralvärlden kan sägas vara den astrala motbilden till den fysiska världen. Alla tings och många människors astralkroppar är till största delen bildade av materia som hör till denna del av astralplanet.

Det stora flertalet människor stannar här en tid. Det är de personer vilkas intressen var koncentrerade på vardagslivets triviala småsaker. Det är också de som tillät sin lägre natur att behärska sig och som dog med fullt levande begär och längtade efter fysiska njutningar.

Medan de är i denna regionen, dras själarnas uppmärksamhet mycket lätt till jorden, även utan deras egen vilja. Denna otjänst görs dem ofta genom efterlämnade vänners våldsamma sorg och längtan efter den bortgångnes närvaro.

Den tredje och den fjärde regionen i Kamaloka skiljer sig bara lite från den andra. Man kan nästan beskriva dem som förfinade kopior av den. Här finns själar som kommit något längre i sin utveckling, och om de inte dras in i jordiska förhållanden med våld, går de vidare utan stort dröjsmål.

Ett stort antal bildade och tänkande människor, är medvetna i de här regionerna, och de kan förmås att kommunicera genom medier. Men deras meddelanden har inga särskilda egenskaper som gör dem mer värdefulla än liknande meddelanden från personer som ännu är i sin kropp. Andlig upplysning kommer inte från Kamaloka.

Den femte underavdelningen av Kamaloka har ett synnerligen klart och strålande utseende, och gör skäl för namnet astral, stjärnelik, som tilläggs planet i sin helhet. Här finns alla de materialistiska himlar, som spelar en så stor roll i världens religioner.

Den sjätte regionen i Kamaloka liknar den femte men är mycket mer förfinad. Den är till största delen bebodd av själar med lång utveckling bakom sig.

Deras omgivningar är bland de bästa som finns i Kamaloka. Människornas skapande tankar formar de lysande material som finns här till landskap av förtrollande skönhet.

Den sjunde och högsta avdelningen av Kamaloka befolkas nästan uteslutande av intelligenta och högt utvecklade kvinnor och män. De var antingen utpräglade teoretiska materialister här på jorden eller också är de så bundna vid det sätt som det lägre förståndet skaffade sig kunskap på under det fysiska livet, att de fortsätter söka kunskap på samma sätt här - fast med större förmåga.

Politiker, statsmän, vetenskapsmän vistas en tid i denna region. De lösgör sig långsamt från astralkroppen, ännu fasthållna vid det lägre livet genom sitt livliga intresse för de rörelser, i vilka de spelat en så stor roll.

För de allra flesta kommer ändå förr eller senare en tid, då astralkroppens bojor slutgiltigt skakas av. Själen försjunker i kortvarig omedvetenhet om sina omgivningar och vaknar upp i mentalvärlden. Hon väcks av en känsla av intensiv sällhet och lycka.

Människans begär kan ha varit låga och usla, hennes strävanden triviala och småaktiga. Men hon hade ändå glimtar av en högre natur, och dessa kommer nu till sin skördetid. Hur arma och hur få de än var, så måste människan få sin rätta lön. Och så går hon att inbärga denna himmelska skörd och njuta av dess frukt.