av Ianthe H. Hoskins
Denna artikel vänder sig till dem som tror att teosofin motarbetar kristendomen. Den vill visa att detta är felaktigt. Den vänder sig också till dem som inte längre kan omfatta sin barndoms kristendom men ändå inte vill tro att denna endast är grundad på fabler. Den vänder sig också till dem som har vänt alla religiösa trosformer ryggen och som kallar sig för agnostiker. Också medlemmar i det Teosofiska Samfundet, som försummat att studera den kristna religionen kan ha nytta av den.
Vad är teosofi? Så långt bort i tiden, som mänskliga vittnesbörd och traditioner kan föra oss, finner vi bevis för att det existerat en djup kunskap, som dock inte får förväxlar med primitiva religionsformer. Denna uråldriga visdom har under tidsåldar bevarats genom muntligt överförda berättelser, genom allegorier, religiösa symboler och ceremonier. Den uppträder överallt och besitter en förunderlig förmåga att leva vidare. Likt ett musikaliskt tema i en symfoni tränger den in i mänsklighetens alla religioner. Den är helt enkelt universell. Namnet teosofi är en grekisk översättning av sanskrittermen Brahma-Vidya, som betyder gudomlig visdom, och ordet började användas under tredje århundradet av vår tideräkning.
Eftersom det mänskliga sinnet ännu är ofullständigt utvecklat och därför begränsat i sin uppfattningsförmåga, bör inte något uttalande i teosofi av vem det vara månde - betraktas som en bokstavlig eller slutgiltig sanning. Sanningen existerar evigt, men människan måste gradvis växa in i förståelsen av den. Icke desto mindre erbjuder visdomstraditionen eller teosofin den sökande tre stora principer, som sprider ljus över tillvarons mysterier. Dessa tre principer är kort och enkelt uttryckt följande:
1. Allt som finns till är en enhet. Allt liv är ETT LIV.
2. Detta universum och alla andra universa, i vilka utvecklingsstadier de än må befinna sig, antingen de är fysiska, eller icke fysiska, styrs av orubbliga lagar.
3. Varje individuell varelse är till sin innersta natur identisk med den Högsta Verkligheten.
För en teosof har de stora världsreligionerna till uppgift att steg för steg leda människorna fram till hela Sanningen, allteftersom de blir i stånd att bära den. Religionerna utgör en hjälp och ledning för mänskligheten under dess långa uppväxttid. Eftersom den organiserade religionen har legat i händerna på ofullkomliga människor har det helt naturligt smugit sig fel. Sanningen har förvanskats, makten har missbrukats, och detta har i mångas ögon misskrediterat själva ordet religion. Samtidigt har i den organiserade religionens hägn fostrats människor, som blivit helgon och siare i sitt sökande efter det Gudomliga. Den organiserade religionen har också stimulerat till skapande konst, filantropi och forskning.
Varje religion växer fram i en viss kultur och har därför sin egen uttrycksform. För att förstå den verkliga meningen är det därför många gånger nödvändigt att se bakom orden. Ibland betyder detta att den allvarligt sökande måste överge sin trygga barnatro. Hela den oro som följer härmed är det pris man måste betala för att bli vuxen. Det mörka tvivlet försvinner när man inser att Sanningen själv är oförstörbar, om än tron förändras.
Om vi studerar kristendomen i teosofins ljus, finner vi i texterna en djupare mening än den som vanligen förkunnas. De tidiga kyrkofäderna och de stora kristna mystikerns har också vittnat härom. Denna djupare mening kan i korthet formuleras på följande sätt:
1. Gud är ett namn på den enda Verkligheten, vårt väsens grundval, källan till och den innersta naturen i allt som existerar. Ingenting finns utom Gud.
2. Kristus, Ordet eller uppenbarelsen av Gud i världen, är "det sanna ljuset, som upplyser varje människa" (Joh. 1:9). (I svensk bibelöversättning står: "…som lyser över alla människor", i engelsk enligt ovan.)
"Det finns intet utom Kristus i någon av oss", så tolkar Monsignore Knox aposteln Paulus ord i Kolosserbrevet 3:11, där det står: "Kristus är allt och i alla." Därför är slutmålet för alla människor att uppnå det tillstånd, då den gudomliga Anden, det innersta Självet, kan manifestera sig i en tillräckligt utvecklad mänsklig personlighet. I Kolosserbrevet 1:26 och 27 står det: "Detta är den hemlighet som tidsåldrar och släkten igenom varit fördold - Kristus i eder, vår härlighets hopp".
3. Evangeliernas berättelser om Jesu liv är inte något unikt. Liknande berättelser om frälsargestalter finns inom andra religioner och mysterietraditioner. De utgör allegorier eller symboliska framställningar av människans pilgrimsfärd, under vilken hon utvecklar sina latenta gudomliga krafter.
4. En kristen är en människa som dagligen och stundligen söker omforma det personliga livet eller den "lägre naturen", som hon använder, efter mönstret hos den Kristusnatur, som hon bär inom sig, ja är. Detta tema behandlas i Paulus brev till romarna i kap.5 - 8.
5. Människan vinner odödlighet då hon upptäcker den odödliga Gudomen inom sig, så att hon kan säga: "Jag och Fadern äro ett". I denna erfarenhet, som vunnits till priset av den personliga naturens underkastelse under Kristusnaturen, ligger seger över döden, frälsning.
Den kristna teosofen eller den teosofiskt kristna människan störs ej av forskningens eller arkeologins upptäckter. Som sökare, som lärjunge, ignorerar hon dem inte, men hennes tro är inte beroende av dem. Utan att lämna den kristna kyrkan är hon på väg tillsammans med fromma hinduer, parser, judar och muslimer m.fl. att upptäcka Det Gudomliga. För henne som för alla sanna teosofer finns det ingen religion högre än Sanningen.
Informationsblad (övers. från engelska)
Teosofiska Samfundet Adyar,
Karlaplan 5 B, 114 60 Stockholm
tel. 08-661 68 83
Jan. 1999