Underlag till ett teosofiskt uppslagverk som planeras
utges i Australien.
av Curt Berg
Teosofiska Samfundet i Skandinavien startade 1889 i Sverige. Den kände författaren Viktor Rydberg, som fått kännedom om Helena Petrovna Blavatskyís verk Den Hemliga Läran inbjöd året före ett antal intresserade personer till sitt hem i Djursholm, bland dem två damer som besökt Blavatsky i London.
Syftet var att introducera den teosofiska världsbilden. En avdelning bildades den 10 februari 1889 ansluten till den brittiska sektionen. Med. dr Gustaf Zander blev dess första ordförande. Styrelsen bestod i övrigt av baron Victor Pfeiff, vice ordförande, dr. A.F. Åkerberg, sekreterare, fru Amelie Cederschiöld, korresponderande sekreterare och fil. kand. Emil Zander, kassör.
De första åren var verksamheten koncenterad till Stockholm med föredrag för allmänheten, interna gruppmöten, diskussioner och svar på kritik från pressen och enskilda personer. Därjämte utgavs böcker och mindre skrifter på svenska, bl.a. HPB´s "Nyckeln till teosofin" och "Tystnadens röst". "Den hemliga läran" erbjöds på avbetalning i häften som utkom undan för undan. Av andra författare utgavs Mabel Collins "Ljus på vägen", och Annie Besants "Människans sju principer". Ett lånebibliotek med ungefär 500 titlar iordningställdes för allmänheten. 1891 utkom första numret av "Teosofisk Tidskrift", som alltsedan dess har utgivits, ibland med andra namn och i samarbete med andra skandinaviska länder och sedan 1987 med namnet "Tidlös Visdom".
1891 besöktes Stockholm av det internationella samfundets ledare överste Henry S. Olcott som höll flera offentliga föredrag och även blev inbjuden till audience av kung Oscar II. Annie Besant kom på besök 1894 och höll flera föredrag. Även hon mottogs av konungen i audience.
Under åren fram till 1895 hade tolv lokala grupper bildats i olika delar av landet. Antalet medlemmar detta år var 353, varav en tredjedel kvinnor, vilket var ovanligt för den tiden. Dessutom tillkom ett 90-tal medlemmar från Danmark, Norge och Finland.
Den 7 juli 1895 konstituerades den svenska sektionen direkt under huvudkvarteret i Adyar, med dr. Gustaf Zander som generalsekreterare. Den kallades Skandinaviska sektionen av Teosofiska Samfundet därför - som ovan nämnts - den då även hade medlemmar från de andra skandinaviska länderna. Så småningom bildades oberoende sektioner i dessa länder och 1918 antogs namnet Teosofiska Samfundet i Sverige, svenska sektionen.
Den s.k. "Judge-krisen" 1895 ledde successivt till en klyvning av hela det internationella samfundet. Uppståndelsen medförde att många personer följande år lämnade sektionen. I slutändan stannade 321 medlemmar kvar med marinintendent A. Zettersten som generalsekreterare. "Judge-samfundet" kallade sig först "Svenska Teosofiska Samfundet", men omdöptes snart till "Universella Broderskapet och Teosofiska Samfundet". Trots splittringen behölls för en tid både möteslokaler och bibliotek för gemensamt bruk. Men de båda organisationerna gick från denna tid skilda vägar och olika traditioner kom att utvecklas.
En sak som har placerat Sverige på den teosofiska kartan kanske bör nämnas här. Katherine Tingley, som tog över ledarskapet för det samfund som bildats med William Q. Judge som ledare, upprättade 1907 ett "andra Point Loma" på Visingsö i Vättern. Tingley arrangerade där en omtalad fredskonferens 1913. Hon var även intresserad av att på Visingsö förverkliga ett teosofiskt bildningsprojekt byggt på centrala idéer i den teosofiska människosynen. Något som kallades "raja yoga"-pedagogiken sades öppna ett tredje öga, visdomens öga, för den som mediterade. Skolan kom dock ej till stånd på Visingsö, där Tingley avled 1929. Det "andra Point Loma" bestod till 1937.
Åter till historiken.
Efter det turbulenta året 1895 i den skandinaviska sektionen
ökade verksamheten stadigt under halvannat decennium. Många
loger bildades och antalet medlemmar ökade. G.R.S. Mead var gästtalare
vid den årliga sammankomsten 1897. Samfundets ledare överste
Olcott besökte återigen Sverige år 1900 och Annie Besant
återkom 1898, 1904 och 1907, den sista gången som samfundets
ledare.
I synnerhet genomförde Annie Besant långa föredragsturnéer
i olika delar av landet, vilket starkt bidrog till tillväxten. Även
svenska teosofiska föredragshållare besökte många
platser. Grevinnan Constance Wachtmeister, som var nära vän till
Helena Blavatsky och Annie Besant, gav samfundet starkt stöd under
det nya århundradets första decennium.
1912, året före det nya krisåret, var tjugosex loger aktiva och antalet medlemmar var 508 - logeanslutna och fristående sammanräknat. Vid denna tid skedde åtskilliga angrepp på teosofi i Sverige, och teosofer svarade på dessa. En av de mest aktiva försvararna var chefsingenjör Arvid Knös, som hastigt kom att bli generalsekreterare i januari 1913. Denna förändring i ledarskapet berodde på att hans företrädare överste Gustaf Kinell några dagar tidigare lämnade samfundet och tillsammans med en grupp likasinnade bildade den svenska avdelningen till Antroposofiska Sällskapet, som Rudolf Steiner bildat i Tyskland 1912. Ett hundratal teosofer följde Kinell till den nya organisationen. Och på Arvid Knös föll huvudansvaret att arrangera den europeiska kongress, som planerades äga rum i Stockholm detta år.
1913 års europeiska kongress i Stockholm rapporterades vara välorganiserad och framgångsrik. Huvudperson var Annie Besant och där deltog också en grupp ryska medlemmar, mest känd var HPBís släkting Anna Kamensky.
Inte långt efter denna kongress började det första världskriget. Det hade till en början en dämpande effekt på arbetet i sektionen. Men snart blomstrade aktiviteterna, mycket tack vare en grupp unga teosofer. Några av de mest aktiva i denna grupp var Gunnar Floman, Hugo Fahlcrantz, Sigfried Fjellander och Anna Pallin, som alla var goda talare. Denna grupp levde vissa perioder tillsammans i en s.k. "koloni". Gruppen arrangerade sommaraktiviteter och föredragsturer i landet. En av dem - advokaten Hugo Fahlcrantz - blev en mycket aktiv generalsekreterare 1923 -1928.
Under denna tid besöktes sektionen två gånger av dr G.S. Arundale och hans fru Rukmini Devi. Till det internationella 50-årsjubileet i Adyar 1925 reste arton medlemmar för att delta i festligheterna. År 1929 hade antalet medlemmar stigit till 763, och det fanns trettiotre loger på tjugonio platser. Det var det största medlemsantalet i svenska sektionens historia.
1929 var också det år då nästa kris inträffade. Förändringen kom i samband med en välkänd tilldragelse. Sommaren 1929 upplöste J. Krishnamurti orden "Stjärnan i Öster". Mer än hundra medlemmar lämnade sektionen eftersom de feltolkade hans uppmaning att befria sig från inre beroenden av yttre band.
Åren fram till andra världskrigets början var lugna. Utländska föredragshållare som kom på besök den tiden var bl.a. Edwin Boldt och Adelaide Gardner, båda från England. Den dåvarande internationelle ledaren-presidenten George Arundale kom på besök 1936 och C. Jinirajadasa, som efterträdde Arundale kom året före. Vid sektionens 50-årsjubiléum 1939 var Sidney Ransom från England hedergäst. Medlemsantalet vid denna tid var runt 400 och det fanns tjugofyra loger.
Under andra världskriget var så gott som alla kontakter med andra länder brutna, bland annat med Danmark och Norge som var occuperade av Hitlers Tyskland. Aktiviteterna i Sverige var emellertid jämförelsevis livliga, mycket tack vare Theo Lilliefelt från Estland som då var generalsekretere.
I kontrast till denna isoleringsperiod började ett mycket fruktbärande samarbete mellan de skandinaviska länderna omedelbart efter kriget. Primus motor var en dansk kvinna, Birgitte Valvanne, som tillsammans med en annan dansk, Jörgen Winde och några andra inbjöd alla skandinaviska teosofer till sommarsamling på en plats kallad Gammel Praestegaard i Danmark. Detta öppnade även för kontakter med andra delar av den teosofiska världen, först med England genom Josephine Ransom m.fl. Denna period på ungefär 15 år gav mycket inspiration till teosofisk aktivitet i de skandinaviska länderna.
N.Sri Ram tillträdde som internationell ledare 1953 efter Jinirajadasas bortgång. Under 50- och 60-talet fick svenska sektionen många kontakter med andra sektioner i Europa och i andra delar av världen. Bland andra kom från Indien N.Sri Ram (fem besök) och Radha Burnier. Från England kom Josephine och Sidney Ransom, Madeleine och Leslie Leslie-Smith, Phoebe och Laurence Bendit, John Coats, Geoffrey Farthing och Mary Elmore, från Nordirland kom Hugh Shearman.
Parallellt till detta, ofta varje år, deltog en eller flera svenska medlemmar i teosofiska sommarsamlingar i olika delar av Europa. Vidare stod sektionen värd för europeiska möten, som arrangerats av Europeiska Federationen under dess ordförande J. van Dissel - i Mariefred 1948 och i Uddevalla 1951. Under delar av 60- och 70-talen fanns en mycket aktiv grupp unga teosofer. Året 1970 var tolv loger i verksamhet, fyra av dem nya, medan åtta loger hade upplösts sedan 1950. Medlemsantalet var cirka 250.
Verksamhetens inriktning har successivt förnyats, bl.a. som följd av förändringar i tidsandan, som följd av de kriser som nämnts, och som följd av inspiration från engagerade medarbetare och framstående teosofer. Sedan början av 70-talet har teosofiskt arbete i sektionen påverkats mycket från det sätt N.Sri Ram presenterade teosofi, där en viktig aspekt är att se in i sig själv och koppla samman vad som ses med varje individs livsöde.
Under 80- och 90-talen har fem loger haft regelbunden aktivitet och sektionens medlemsantal i slutet av 1999 var omkring 175. Logerna utformar sina egna program på den ort där de verkar, medan sektionsstyrelsen anordnar sommarsamlingar med ett teosofiskt tema på olika platser i landet, och även i grannländerna, samt veckoslutsmöten med teosofisk inriktning, ett på våren och ett på hösten.
I Stockholm har ansvaret för programverksamheten fördelats så att sektionsstyrelsen står för anordnande av föredrag och logen är ansvarig för gruppstudier. De senaste decennierna har bl.a. studiegrupper arbetat med Den Hemliga Läran och N.Sri Ram´s skrifter. En annan grupp har ägnat sig åt "dialog". Dialogen syftar till att fördjupa förståelsen av livet genom att i gruppen verkligen lyssna på varandra och se vad som uppväcks i en själv och så långt som möjligt ge ett klart uttryck för det.
Sektionens sista större åtagande på 1900-talet var arrangeradet av den 9e Europeiska kongressen 1995 på Bosön, vid vilket tillfälle sektionen också firade sitt 100-årsjubileum. Samfundets president Radha Burnier var hedersgäst och 170 teosofer från Europas alla hörn och även från andra delar av världen bevistade kongressen. Värt att notera var deltagandet av en grupp från Ryssland och Ukraina, där teosofin återstartade 1990 efter ett långt uppehåll under sovjettiden.
Genom åren har det översatts och tryckts teosofiska böcker på svenska. Sektion, som har sitt högkvarter i Stockholm, har hållit ett lånebibliotek öppet för allmänheten. Sedan 1975 finns även en bokhandel direkt tillgänglig från gatan, vilket har visat sig ge god kontakt med allmänheten. De senaste åren har sektionen även arrangerat en hemsida och en e-postadress, som har visat sig ge ytterligare kontakter.