Jag är vägen sanningen och livet; möte med sanning och verklighet.

Vi har skapat, efter vår födelse, vår självbild och vår självkänsla i enlighet med våra sinnesintryck, vardagliga iakttagelser och erfarenheter. När vi utför fysiska aktiviteter och uppfyller våra fysiska behov är vi vår kropp. Kroppen, som är alltid med oss, är vår boning och vi är ett med den. Rörelseglädjen är en äkta erfarenhet av kroppens och sinnets enhet.
Jag kan verka ­ alltså finns jag till.

Vi känner också att vi är våra känslor, vår känslokropp, när känslolivet behärskar oss och vårt sinne. Då leds vårt handlande av känslor. Känslorna kan vara så starka att de leder våra beslut, våra problemlösningar och vår verksamhet.
Känslor av ilska och hat får oss att hysa agg, hämnas och skada föremålet för vårt hat utan att vi tänker på om vi orsakar skada även för andra och att vi själva mår dåligt och vidmakthåller hämnd istället för förlåtelse i vårt sinne. Förtjusning och kärlek får oss känna oss lyckliga så att vi gör vårt allt för föremålet för vår känsla.
Endast balanserat känsloliv skapar frid och objektlös kärlek som avspeglar sig i sinnets stillhet och skapar harmoni. Vänner och föremålen för vår kärlek skapar äkta känsla av glädje. Vi känner att vi hör ihop och erfar verklig social gemenskap. Jag har vänner, även vännen erfar att jag existerar ­ alltså finns jag till.

Sinnet, som innehåller förnuftet och intelligensen är också en del i vår självbild. Vi söker sådana som tänker på samma sätt som vi och är själsfränder med oss. Annorlunda idéer känns främmande och de av våra medmänniskor, som inte tänker som vi, färdas inte med oss. Vi godkänner dem inte. I våra tankar formar vi en självbild och identifierar oss med likasinnade.
Tolerans och medkänsla helar vår vision och först då kan vi godkänna skapelsens alla olika människor som våra bröder. Gemenskap med själsfränder och kamrater med samma idéer ger en känsla av trygghet och glädje.
Jag tillhör en grupp, jag är en tänkande individ ­ alltså finns jag till.

Vi utvecklar en värld av värden som styr våra känslor och behov, vår verksamhet och vårt tänkande. Dessa förstärker den materiella självbilden i den fysiska världen där våra mål är materiella. Vi söker trygghet, socialt godkännande och förverkligande av egna, privata, behov. Vi vill bevara, föreviga denna varelse, fastän vi vet, att tiden flyttar till historien och det världsliga försvinner från oss när vi skiljs från den för en ny dimension. Vi samlar skatter på jorden och ser inte det himmelska livets evighet som också vi tillhör.

Människan och hennes medvetande är varken god eller ond. Det finns bara okunnighet. I kristendomen används uttrycket îarvssyndî = grundfel. Arvssynd är inte en gärning utan ett tillstånd av icke-vetande, och därför kan vi inte handla rätt. Vi förstår inte livets djupaste och högsta dimensioner om vilka religionerna, de vise och teosofin berättar.
 

Enhetslängtan

Vi har inom oss en gudomlig gnista, monad, som förr eller senare leder oss till att söka sanningen. När längtan efter djupare och högre värden vaknar hos människan talar vi om sanningssökande. Det är ett vanligt uttryck.  Vi anar intuitivt att vi har högre kunskap som är evig, som har funnits före vår jordiska födelse och som förblir efter vår död ­ det egna jaget, självet.

De vise lär oss, känn dig själv. Självkännedom är början på visdom. Detta är förvirrande förr oss ,när vi känner till de egna fysiska behoven och tankarna. Är inte detta att känna sig själv? Det här självet och objektet för vår undersökning är ytligt, utanför vårt verkliga själv.
Våra fem sinnen varseblir dessa ting. Vi observerar den yttre världen och vår relation till den med alla våra sinnen. Vi måste börja upptäcktsresan inåt mot vårt innersta själv. I meditation, bön och ritualer stillar vi våra tankar och ser in i deras urkällor.
Övningar, undersökningar och processer är individuella, fastän de finns allmänna metoder som har visat sig vara bra och värt att följa.

I något livsskede leder verklig självkännedom till förening av subjekt och objekt. Alltet och individen förenas. Vi upplever enhetserfarenheterna som andliga processer, som man kan kalla stora eller små upplysningserfarenheter. Det är att födas på nytt i livet. Kristus har sagt: Den som inte föds på nytt genom mig i detta livet, ser inte himmelriket. Jaget i detta exempel är det sovande, verkliga självet ­ den eviga monaden eller själen, som vi känner vara det egna jaget som har föreningslänk till alltet.
Blavatsky sade att människan (sanningssökaren) måste bli vägen. îJag är det, det är jag,î finns i många skrifter, skrivna av dem som har erfarit enheten. îJag är vägenî är ett uttryck om enhet och vägens blivande till ett med självet.  Då känner vi vår egen dharma
Upplysning eller erfarenhet av pånyttfödelse möter oss oberoende om vi är svenskar eller finnländare. Jag är medvetande och ser tillvarons former och nivåer ­ jag är detta medvetande och enhet med naturen, skapelsen, skaparen och evigheten ­ jag är enhet. Tid och evighet är ett. Subjekt och objekt är ett.
 

Sanning

Sanningssökandet har att göra med människans okunnighet. Den sökande människan lever då i icke-vetandets dal, utan kunskap om sitt verkliga jag. Krisnamurti konstaterar att sökandet efter sanningen är fåfängt. Även logiskt tänkt kan vi inte söka efter det som redan finns överallt och kan då inte vara förlorat. Det är en fråga om subjekt och objekt, I den dualistiska världen finns gott och ont, rätt och fel, någonting är sant och någonting annat är lögn. I enheten finns sanning, Den som ser att grannen ljuger, ser verkligheten och det är att grannen ljuger och det är sant. Han/hon förstår att det som lögnaren säger är inte sant. Han/hon ser också sanningen. Sanningen är den att grannen ljuger. Logik och paradox ser ut att vara åtskilda men vårt högre jag ser både lögnen och sanningen. Därför vet vi ibland intuitivt den rätta bakgrunden till berättelser, trots att vår upplysning ännu är ofullständig.
 
 

Livet

Livet är både kronologiskt, det vill säga jordiskt, och evigt. När vi lever behärskade av jordiska jag-känslor  är döden livets slutpunkt. När vi îfinnerî det som inte är förlorat, utan färdas med oss, känner vi till vägen och sanningen. Vi känner till vår egen dharma och dess förhållande till syften som är större än det jordiska livet. Då är vi herrar över vårt eget liv. Vår vilja är ett med den högstes vilja. Herren ­ gudomligheten är med oss. Ske Din vilja så som i himlen så och på Jorden. îSinnet är dråparen av verkligheten, döda dråparenî sägs i Tystnadens röst. Uttrycket är något gammalmodigt och svårt att förstå, men avståendet av jaget (det personliga självet och själviskheten, som det skapar) är vägen till enheten och ett verkligt liv.
 

Möte med verkligheten

Att möta verkligheten är i allmänhet svårt för oss. Vi är fästade vid villfarelser (felaktiga uppfattningar om verkligheten och om det som är förgängligt), därför lever vi i okunnighet. Vi tror endast på det som vi uppfattar av den reella världen och sanningen som vi själva har byggt. Dessa är svåra att överge och de hindrar oss från îatt vakna uppî till en verklighet.
Vi har åtskilliga hinder att övervinna:
   vi flyr sanningen fastän vi säger att vi söker den
   vi kan inte överge värderingar som vi själv har skapat
   vi vill inte förändras eftersom det är svårt och innebär ansträngning
   världsliga och materiella saker behärskar och fjättrar oss
   vi saknar mod och skicklighet för att gå på den îrättaî vägen
Öfelaktig verklighetsuppfattning hindrar oss från att se den inre verkligheten som är osynlig.

Trots svårigheterna har vi stora möjligheter om vi har viljan. Många års, eller många livstids arbete leder slutligen till resultat. Någon gång möter vi vår egen väg, förstår livets mening, som inte finns bortom vår egen dharma.
Vi har fått Teosofiska Samfundet, som ger sitt inre budskap till behövande.
Teosofi är broderskap, gemenskap, enhet, omgivning, form och innehåll där vi tryggt kan möta vår inre sanning. Sedan har vi något att ge till våra medmänniskor som behöver vår hjälp. Det är en paradox att strävan mot högre verklighet är ett hinder, om vi förenar med den våra egna behov. Men strävan, utan begär efter framgång för egen del, övervinner alla hinder.
På den här vägen är vi ensamma med vårt eget själv och vårt högre Själv.
I teosofin finns kunskap och sådana saker som kan läras ut, samt visdom och sådana saker som kan endast läras av var och en själv. Läraren  kan undervisa om sanning och verklighet men kan inte möta och se dessa för elevens räkning.  Eleven måste möta verkligheten genom det egna jaget ­självet.

Sedan är han/hon, eleven, vägen, sanningen och livet och kan därefter undervisa och vägleda andra elever till att se sanningen och möta den högsta och djupaste verkligheten.