Devakan är en särskilt skyddad del av det mentala planet. Där bor mänskliga varelser som har kastat av den fysiska och den astrala kroppen. De går över dit då vistelsen i Kamaloka är slut.

Livet i Devakan består av två stadier.

Det första tillbringas i de fyra lägre avdelningarna. Där har Tänkaren fortfarande kvar sin tankekropp och tillgodogör sig det material hon samlat in under det senaste jordelivet.

Det andra stadiet tillbringar hon i den "formlösa" världen sedan hon blivit fri från tankekroppen.

Den skörd som skall tillgodogöras i Devakan består av allt som kan utarbetas till intellektuella och moraliska förmågor och därmed bidra till själens utveckling.

Alla tankar som hör till det personliga självet kommer till mognad i den lägre delen av Devakan. De tankar som hör till den högre själen, det abstrakta, opersonliga tänkandets region, utarbetas i den högre, "formlösa" delen.

Det mentala livet är intensivare och närmare verkligheten än sinnenas liv. Allt som våra sinnen registrerar här nere i det fysiska är två steg längre från verkligheten än det vi kommer i beröring med i Devakan.

Vår känsla av verklighet här nere är en fullkomlig illusion. Vi vet ingenting om saker eller personer sådana de verkligen är. Allt vi vet om dem är de intryck de gör på våra sinnen, och vårt förstånd drar ofta felaktiga slutsatser från dessa intryck.

I himlen får allt som människan tänker omedelbart sin form, för den världens fina och tunna materia är tankestoff, som tar form för varje tankeimpuls.

Varje människa bildar sig därför i full bemärkelse sin egen himmel, och skönheten av hennes omgivningar kan ökas oändligt, allt efter hennes tankars rikedom och kraft.

De mentala bilder som vi gör oss av våra vänner kommer att omge oss i Devakan. Kring varje själ samlas de hon älskade under livet.

Själens umgänge med andra själar är närmare, intimare och inehållsrikare än något som vi känner här nere. Men vi kan inte ha beröring med dem vi kände på jorden, om banden mellan dem och oss bara tillhörde den fysiska och astrala kroppen. Bara samklang i tankar och hjärtan kan här föra människor samman.

I Devakan blir allt av värde i Tänkarens mentala och moraliska erfarenheter från det nyss avslutade livet utarbetat och genomtänkt. Det omvandlas till mentala och moraliska egenskaper, förmågor som hon tar med sig till nästa återfödelse.

Erfarenheter i det förflutna omarbetas till själsgåvor. Om en människa djupt studerat ett ämne blir resultatet av detta att det utvecklas en särskild lätthet att tillägna sig och behärska detta ämne i en kommande inkarnation. Hon föds med särskild fallenhet för detta slag av studier.

Allt som tänktes på jorden används på detta sätt i Devakan. Varje strävan omsätts till förmåga, och alla strävanden, även om de strandat, blir till anlag.

När Tänkaren i tankekroppen tillgodogjort sig alla frukter av sitt jordeliv, som fanns i denna kropp, skakar hon av sig den.

Alla själsgåvor som verkar på de lägre planen dras in i orsakskroppen - jämte fröna till begärnaturen, som tidigare dragits in i tankekroppen.

Tankekroppen löses upp, och dess materia återgår till det mentala planets allmänna förråd. Bara orsakskroppen förblir den skattkammare, i viken allt som tillgodogjorts från det nu avslutade livet förvaras.

Under sina tidiga livsperioder sover Tänkaren bara i Devakan, insvept i omedvetenhet. Hennes liv pulserar sakta inom henne och tillgodogör sig varje litet resultat från den avslutade jordiska tillvaron som kan införlivas i hennes väsen.

Efterhand som hon utvecklas under sina inkarnationer blir denna period av hennes liv allt viktigare och upptar en allt större del av hennes tillvaro i Devakan. Hon blir självmedveten och därigenom medveten om sina omgivningar. Hennes minne upprullar sitt livspanorama för henne, ett panorama som sträcker sig bakåt, långt bort i svunna tider.

Hon ser de orsaker som föranledde de senaste av hennes livserfarenheter, och hon begrundar de orsaker hon frambragt i denna sin senaste inkarnation. Hon assimilerar och inarbetar i orsakskroppen allt det ädlaste och högsta i det nu avslutade kapitlet av sitt liv.

Varje efterföljande liv i Devakan är rikare och djupare, och efterhand som hennes förmåga att ta emot vidgas, flyter kunskap in i henne i allt högre vågor.

För varje tänkare, på vilken utvecklingsgrad hon än står, kommer ett ögonblick av klart seende, då stunden är inne att vända tillbaka till de lägre världarnas liv.

För ett ögonblick ser hon sitt förflutna och de orsaker som därifrån sträcker sina verkningar in i framtiden, och ett i stora drag hållet utkast över hennes nästa inkarnation rullas upp inför henne. Så sveps hon in i den lägre materiens moln, som fördunklar hennes syn. Det nya kapitlet av hennes livshistoria tar sin början.

- - - - -

Vi återvänder till Kamaloka, där vi lämnade själen sovande sedan hon kastat av de sista resterna av astralkroppen och var redo att övergå till Devakan.

Hon vaknar till en känsla av outsäglig glädje, av omätlig sällhet och frid. Luften tycks bestå av musik och färg, och hela varelsen genomströmmas av ljus och harmoni.

Precis som Kamaloka har Devakan sju underavdelningar, och hon vaknar upp på en av de fyra lägre avdelningarna.

Den första eller lägsta regionen är de minst utvecklade själarnas himmel. Himlen för de själar som hade en trång, men uppriktig och ibland osjälvisk kärlek till familj och vänner.

Det finns inte mycket material här att göra själsförmågor av, och deras liv innebär bara ett långsamt framåtskridande. Men de njuter av all den lycka de kan ta emot, och de får allt vad de kan fatta av himlen.

Nästa avdelning, den andra, omfattar män och kvinnor av alla religionsbekännelser, vilkas hjärtan under jordelivet varit vända med kärlek och hängivenhet till Gud, under vilket namn och under vilken form det vara månde.

Den föreställning om det gudomliga som deras själ bildade sig på jorden möter dem här. Den gudomlige begränsar sig för att passa för sin tillbedjares begränsade fattningsförmåga, och i den form tillbedjaren har älskat och dyrkat honom framträder han för henne.

Sådana själar växer till i renhet och hängivenhet i solskenet av denna förening, och återvänder till jorden med dessa egenskaper mycket förstärkta.

Går vi vidare till den tredje regionen kommer vi till de varelser, som på jorden var mänsklighetens tjänare och huvudsakligen visade sin kärlek till Gud genom arbete för sina medmänniskor.

De utvecklar här större krafter att vara till nytta och ökad visdom i deras användande. Dessa själar skall födas till jorden med inneboende krafter till osjälvisk kärlek och med förmåga att bringa sina idéer till utförande.

Den himmel som till sin karaktär är den mest mångskiftande är den fjärde. Här finner de mest framskridna själarna verksamhetsfältet för sina krafter.

Här finns kungarna i konstens och diktens rike, och de utövar alla sina krafter i form, i färg och i harmoni. Här bygger de upp än större andliga förmågor åt sig inför sitt nästa jordeliv.

Forskare i naturens riken finner vi här, och de lär sig naturens dolda hemligheter. De skall återvända till jorden som stora "upptäckare" med ofelbar intuition om naturens hemlighetsfulla vägar.

Under långa tidsperioder vistas människorna i dessa formens himlar, där allt gott som det sista personliga livet samlat kommer till full mognad i de minsta detaljer.

Sedan blir allt som har utarbetats till förmåga, allt som är av bestående värde indraget i orsakskroppen, och Tänkaren skakar av sig mentalkroppen.

Befriad från denna befinner hon sig nu i sin egen värld för att bearbeta sin skörd.

Ett stort antal själar berör den lägsta nivån av den formlösa världen, den femte himlen, liksom bara för ett ögonblick.

De försjunker i omedvetenhet när tankekroppen löses upp. Sedan väcks de för ett ögonblick till medvetande. En blixt av minne upplyser deras förgångna, och de ser dess orsaker. En blixt av framsynthet belyser deras framtid, och de ser de följder som skall utarbetas i det kommande livet.

Detta är allt som de flesta ännu erfar av den formlösa världen. För här liksom överallt beror skörden på sådden, och hur skall de som inte sått någonting för denna upphöjda värld vänta sig att få skörda något i den?

Men många själar har under sitt jordeliv sått mycket, vars skördande hör till denna devakanska region, den lägsta av den formlösa världens tre himlar. De inhämtar sanningen genom direkt seende, och ser de grundorsaker som ligger bakom alla konkreta föremål.

På så sätt får de en djup kunskap om lagens oföränderliga verksamhet, och bygger i orsakskroppen in fasta, orubbliga övertygelser som i jordelivet skall framträda som själens djupa intuitiva vissheter, över och bortom allt förståndsresonemang.

Här studerar också människan sitt eget förflutna, och utreder de orsaker hon satt i verksamhet.

I den sjätte himlen vistas mer framskridna själar, som under jordelivet bara känt föga intresse för de växlande yttre förhållandena, och som lagt ner alla sina krafter på högre intellektuella och moraliska intressen. För dem finns ingen slöja över det förgångna. Deras minne är fullkomligt och oavbrutet.

De fattar bestämda, kraftfulla beslut om handlingar som skall utföras och sådana som skall undvikas i nästa inkarnation. Härmed görs vissa onda handlingar omöjliga, såsom stridande mot ens djupaste natur. Härmed görs också vissa goda handlingar oundvikliga, såsom krävda med oemotståndlig makt av en inre röst.

Dessa själar föds till världen med höga och ädla egenskaper, som omöjliggör låga handlingar och präglar redan barnet som en av mänsklighetens föregångsmän.

I den sjunde himlen har mästare och invigda sin andliga tillvaro. Ingen själ kan vistas där innan den under sin jordevistelse gått igenom invigningens trånga port.

Denna värld är källan till de starkaste intellektuella och moraliska impulser som flyter ner över jorden. Där har världens intellektuella liv sin rot, och därifrån tar snillet emot sina renaste inspirationer.

Vi är nu så långt komna, att vi kan överblicka en fullständig period i själens oavbrutna liv.

Själen börjar en ny livsperiod genom att sända ut de krafter som verkar i det mentala planets fyra lägre underavdelningar. Dessa krafter samlar kring sig materia från de fyra avdelningarna, och på detta sätt bildas den nya tankekroppen.

De mentala energiernas vibrationer väcker också begärnaturens energier. Genom dem attraheras ur astralvärlden lämplig materia, och av den bildas den nya astralkroppen.

Tänkarens mentala och astrala klädnader ger ett noggrant uttryck åt de förmågor hon utvecklat under sina föregående livsperioder.

Hon dras till den familj som skall förse henne med en lämplig fysisk kropp, och via astralkroppen sätts hon i förbindelse med denna. Förbindelsen påbörjas under fosterlivet och fortsätter under de första levnadsåren så att den blir allt intimare fram till det sjunde året. Då står de lägre kropparna i så nära samband med Tänkaren, som det uppnådda utvecklingsstadiet tillåter.

Hon samlar erfarenheter genom dessa kroppar, och magasinerar dem i den kropp som hör till det plan från vilket erfarenheten har hämtats.

När jordelivet är slut, faller den fysiska kroppen ifrån och med den hennes förmåga att komma i kontakt med den fysiska världen. Hennes krafter är nu begränsade till de astrala och mentala planen.

Så småningom löses också astralkroppen upp, och hennes livsverksamhet är då inskränkt till det mentala planet. De astrala förmågorna läggs åt sidan inom henne som latenta krafter.

När tankekroppens assimilerande verksamhet är fullbordad, löses den också upp och dess energier blir latenta inom Tänkaren. Hon drar då samman sitt liv helt och hållet inom den formlösa devakanska världen, hennes eget fosterland.

Sedan alla erfarenheter från hennes livsperiod i de tre världarna har omvandlats till själsförmågor och krafter för framtida bruk, träder hon in i en ny livsperiod med ökad kunskap och ökad förmåga.

"Personligheten" består av de kroppar genom vilka Tänkaren fungerar i de fysiska, astrala och lägre mentala världarna, och av alla verksamheter som är förbundna med dem.

På de lägre utvecklingsstadierna är detta "jag" förlagt till de fysiska och astrala kropparna, eftersom den kraftigaste verksamheten försiggår i dessa. Senare är jaget förlagt till den mentala kroppen, som då tar överhanden.

Personligheten bildar ett skenbart oberoende väsen, fast den hämtar alla sina krafter från den Tänkare den omsluter.

De krav och intressen som hänför sig till de lägre världarna är ofta oförenliga med den verkliga människans evighetsintressen, och det uppstår strider som slutar med seger än för de tillfälliga njutningarna, än för den bestående vinningen.

Personlighetens liv börjar då Tänkaren bildar sin nya tankekropp, och varar till dess att denna tankekropp löses upp vid slutet av sitt liv i Devakan.

"Individualiteten" är Tänkaren själv, och bara Tänkaren lever för evigt.

Varje ny personlighet är en ny roll för den odödlige skådespelaren, och hon beträder livets skådebana om och om igen. Varje karaktär hon spelar i livet är ett barn av de föregående och förälder till de efterföljande.