Först vill jag framföra hälsningar från den engelska sektionen, som känner broderskap och gemenskap med den svenska.

Tystnadens Röst och Nyckeln till teosofi var de sista två verk som Blavatsky skrev innan hon dog och de gavs ut nästan samtidigt.

Ordet nyckel är ett centralt begrepp inom esoteriken för att öppna låset till detta speciella och dolda kunskapsområde. Men man kan slå upp boken Nyckeln till teosofi och läsa den från pärm till pärm och ändå inte upptäcka själva nyckeln, därför att nyckeln blir mer och mer mystisk. Det klargörs ytterligare i De sju portarna, som är tredje avdelningen i Tystnadens Röst, att var och en av portarna har en egen nyckel och hur viktiga dessa nycklar är.

I England brukar det finnas en huvudnyckel som går till alla lås i en byggnad. Kanske har ni funderat på vad som skulle kunna vara huvudnyckeln här?

När man beaktar frågan så känner man kanske att huvudnyckeln är just tystnad, att den tystnad och frid man uppnår under meditation öppnar dörren. Själv har jag kommit fram till att det finns en huvudnyckel och att det är den hermetiska nyckeln, den som tystnad är en del av, som meditation är en del av och som akademiska studier är en del av. Det väsentliga ligger i följande uttryck: "Så som ovan, så också nedan. Så som på utsidan, så också på insidan". Detta kan låta banalt och alltför enkelt. Men det finns ett innehåll i dessa uttryck, vilket är en kraftig nyckel för att låsa upp dörren till mysterierna. Och jag kommer att använda denna nyckel här.

Beträffande Tystnadens Röst så vill jag inleda med att berätta vad mina egna studier i den har gett mig. Det första gäller själva boken. Det sägs att den i sin nuvarande form publicerades av Barrister Sitkoff och han citerar där vad Blavatsky själv ska ha sagt om boken. Hon sade att den är en prosadikt, full av andlig inspiration och full av föda för hjärtat, att den stimulerar de högsta ideal och innehåller de ädlaste idéer. Den består av utdrag ur De gyllene föreskrifternas bok, från vilken också kommer sångerna i Dzyans bok, som utgör grunden för Den hemliga läran. Det står också att det stora mystiska verket Paramartha och De gyllene föreskrifternas bok åberopar samma upphov.

Ni förstår nog att De gyllene föreskrifternas bok var välkänd eftersom Blavatsky använde den så mycket som grund för sina skrifter, men den är ännu inte upptäckt. Kanske gick den förlorad när biblioteket i Alexandria förstördes, den kan ha funnits där. Det sägs att den boken var skriven på en gammal sydindisk dialekt som hette telugu och att Blavatsky också måste översätta delar av den från ett urgammalt senzar-språk som användes för esoteriska skrifter. Hon berättade att hon översatte valda stycken som passade in i hennes sammanställning av de speciella esoteriska teman, vilka hon ansåg skulle lämpa sig för våra andliga behov.

Som ni kanske vet består Tystnadens Röst av tre delar, nämligen Tystnadens röst, De två vägarna samt De sju portarna.

1. Den första delen innehåller begreppet om de tre salarna, där den första är okunnighetens sal. Blavatsky förklarar alla de olika sätt på vilka vi i denna första sal ska kunna upptäcka vår okunnighet, liksom de misstag vi gör i livet när det gäller att identifiera vilket stadium vi befinner oss på, alltså var vi är i förståelsen av verklig andlig utveckling. Till exempel säger hon i första delen: "Gör inte misstaget att förväxla lustans eld med solljuset". Detta är ett uttryck för, att vår upptagenhet av den fysiska världen helt kan blockera oss från att alls förstå den andliga sidan av livet.

2. Nästa sal kallas lärandets sal. Här finns ett speciellt exempel som tilltalade mig — "… livets blomster, men under varje blomma ringlar en orm". I religiösa och esoteriska texter kan ormen representera många olika saker, ibland visdom, ibland ondska. Här handlar det om en mörk, hotande kraft hos ormen. Det vore inte så förvånande om ormen ringlade under något som vi känner igen som ont, men här varnas vi för att ormen kan ligga under det som vi tycker är gott och vackert. Detta illustrerar det faktum att vägen är full av falska ledtrådar och felaktiga intryck, som kan leda oss in på stickspår och avvägar, där man kan falla och missa den rätta VÄGEN. Och ormen ligger ihoprullad och inväntar rätta tillfället till att utnyttja vår okunnighet och svaghet för att fresta och leda oss vilse.

I lärandets sal handlar det inte alls om den vanliga sortens undervisning utan om en sal av uppenbarelser. Vi får veta att vägen är farlig och full av utmaningar och äventyr. Jag är säker på att alla ni som på allvar försöker gå VÄGEN är beredda att hålla med om detta.

3. Skillnaden mellan intellektuell inlärning och visdom, det vill säga andlig förståelse, framhålls. Det finns nämligen en tredje sal som heter visdomens sal. Denna sal gör det möjligt för oss att få själslig kunskap, som är tydligt skild från vad vi i allmänhet menar med intellektuell kunskap. Det står att den kunskapen leder oss bortom vad vi kan uppnå och till Allvetandets källa. Det står att det oskapade vilar i denna sal och att vi måste avkläda oss illusionen. "Innan du sätter dina fötter på stegens övre spole, de mystiska ljudens stege, måste du kunna höra rösten i ditt inre." Här puffas vi till en förståelse av det naturliga tillståndet i oss — det oskapade. Att vi har en inre del, som aldrig blivit skapad utan alltid funnits där såsom en animation av Det Enda. Naturligtvis är det mystiska ljud, som det talas om här, ett ljud som vi bara kan höra i tystnad. En djup tystnad, som vi ska tala närmare om i nästa föredrag. Och denna inre röst, vad är det?

Ni minns kanske berättelsen om Elias och virvelvinden (stormen) och jordbävningen och att han inte fann gud i någon av dessa naturens mäktiga energier. Men slutligen hörde han ändå den lugna lilla rösten i tystnaden.

I ett försök att hjälpa oss förstå tystnaden så talas det om vad den inte är. Är den som näktergalens ljuva röst? Nej. Är den som klangen av dhyaniernas silvercymbal, väckande de tindrande stjärnorna? Nej. Är den som bruset av oceanen i ett snäckskal? Nej. Låter den som tonen från en vina (= indisk luta) eller som en bambuflöjt eller en trumpet eller som ett åskväder? Svaret är återigen nej. Hela tiden försöker man locka oss till att förstå tystnadens natur genom olika nekande exempel. Svaret är ständigt NEJ. Detta ökar frågans komplexitet, eftersom vi här förmås att tillägna oss uppfattningen att fysisk tystnad inte är svaret. (Jag återkommer till detta i morgondagens föredrag.)

När de sex medvetandeplanen, som bildar den lägre personligheten, är förstörda och den inre individualiteten har försvunnit och uppgått i den sjunde aspekten av vår natur, så finns där ytterligare ting som är första villkoret för att förstå tystnaden.

Tystnad är utan tvivel första villkoret, en port för att komma in i förståelsen av VÄGEN. Att finna denna port är på intet sätt enkelt. I sin bok Kristens Resa (The Pilgrim´s Progress) som är en andlig klassiker, försöker John Bunyan att i fysiska termer uttrycka den tystnad, som vi här talar om. Kristen, en man som precis som vi bor i en vanlig stad, har kommit till insikt om att han måste söka efter en djupare mening i livet. Och han söker, precis som många av oss har sökt, efter en väg att upptäcka sanningen. Han möter en annan man, som kallas Evangelist, och som säger:" Kan du se porten på andra sidan fältet?" och pekar tvärs över fältet. Kanske är det ett väldigt stort fält och en pytteliten port, ty vår pilgrim stirrar intensivt mot andra sidan och svarar: "Ja, jag tror det", på samma sätt som människor brukar göra i stället för att medge att de inte ser någonting!

Detta är således porten till vägens början och stackars Kristen måste först korsa fältet innan han ens är framme vid ingången till vägen och kan börja sin vandring. Hans släktingar och grannar kommer efter och säger att han är en dumbom som gett sig in på ett falskt sökande. Bara två av hans grannar förstår honom och beslutar sig för att följa med. De tre kommer till en myr, där de fastnar i förtvivlan, men lyckas kravla sig upp och gå tillbaka. Han vill dock fortsätta.

Det här förklarar det principiella faktum, att när man ska försöka nå porten, så drabbas man av tvivel och misströstan och tror att det är meningslöst. Att det bara är en berättelse som hittats på i det förgångna och som generationer av människor förmåtts att tro på.

Jag vill gärna tro att vi allesammans här har tagit oss över fältet och kommit fram till porten och igenom den. Men berättelsen hjälper oss att förstå hur svårt det är för människor utanför vårt tankeområde att komma in.

En av de saker som du måste göra för att komma igenom denna port är att förgöra din månkropp, astralkroppen. Många människor tror att psykism, det vill säga att kunna se bara en smula bortom det fysiska och in i det andliga området, är målet. Men det är bara en början på vägen.

En annan sak är att vi måste rena sinneskroppen (the mind). Individualiteten eller det reinkarnerade egot, alltså vårt medvetande på det fysiska planet, måste paralyseras. I nästa föredrag ska jag utveckla detta närmare, eftersom det är relevant för hur vi handskas med tystnaden.

Innan den mystiska kraften kan göra en "gud " av dig så måste du kunna slå ner månkroppen med viljan. Kom ihåg att detta bara är början på vägen! Ni har säkert alla hört den teosofiska tesen: "Sinnet är det verkligas dråpare". Och att dräpa sinnet, måndelen av oss, är endast början på vägen. Vi måste gå direkt på sinnet, förstöra det och även gå bortom det, för att frigöra oss från alla dess distraktioner. Och det är en lång och svår del. Det handlar hela tiden om inledande handlingar på vägen, att förstöra de olika funktionerna och formerna i våra uppfattningar och sinnesförmögenheter.

Ni har nog förstått att detta, att sitta i fysisk tystnad utan distraktioner, inte på något sätt är hela saken. Bunyan säger inte så i Kristens Resa, men när man går djupare in i berättelsen, så märker man att dessa inslag i Tystnadens Röst är relevanta. "Du kan inte färdas på vägen förrän du har blivit vägen själv". Ni minns nog Jesu ord: "Jag är vägen, sanningen och livet" som i stort sett är samma påstående. Allt leder oss till en förståelse av, att vi måste komma i samklang med en viss nivå av tystnad för att kunna uppnå den andliga insikt vi behöver.

Blavatsky säger att ordet altruism nästan är en synonym för teosofi. Att empati med den lidande mänskligheten är en del av den kvalitet, som en person behöver ha för att uppskatta den verkliga tystnaden.

Vi har många uppfordrande ord i Tystnadens Röst som överför detta från en teori till att få praktiska återverkningar. Till exempel: "Må din själ låna sitt öra till varje skrik av smärta, liksom lotusblomman blottar sitt hjärta för att dricka morgonsolens ljus" och "Låt inte den heta solen torka en enda tår av smärta innan du själv har torkat den ur den lidandes öga."

Vi har hört om karma och en annan besläktad kvalitet, kallad tanha, vilken innebär törst efter liv. Men i Tystnadens Röst står ordet tanha för törst efter evigt liv. Det var den motivationen, det inre tvånget, som drev Kristen över fältet för att komma igenom porten och kunna beträda den andliga vägen.

Sedan får vi ett löfte — ett av de underbara i Tystnadens Röst:

"Naturen skall öppna portarna för dig till sina hemliga rum och visa dig sina skatter, men endast för andens öga, för vilket i alla hennes kungadömen ingenting är beslöjat." Det är dit som tystnaden vi söker, ytterst ska föra oss. Och det är bara vid vägens slut som tystnadens röst kan höras.

Colin Price är gen.sekr. i Teosofiska Samfundet i England. Han är också medlem i styrelsen för den Europeiska Teosofiska Skolan. Han är en omtyckt och mycket kunnig föredragshållare.