Anden är den drivande, uppåtlyftande kraft, som gör utvecklingen på en gång möjlig och oundviklig. Denna kraft kallas monaden. Den är Logos' utandade liv, som bär alla de gudomliga krafterna och egenskaperna inom sig i latent tillstånd.

Denna gudomliga Ande uppvisar Logos' trefaldiga natur: Tillvaro, sällhet och förnuft.

Dessa tre gudomliga väsenssidor finns också latenta hos den mänskliga monaden, och de manifesteras gradvis — den ena efter den andra — under utvecklingens gång, fast i omvänd ordning. Först förnuft sedan sällhet och sist tillvaro.

En efter en övergår livets energier från möjlighet till verklighet genom de impulser som uppkommer vid beröring med föremålen i världsalltet.

Manas, Tänkaren, den mänskliga själen, är avbilden av världsförnuftet, och hela dess långa pilgrimsfärd på de tre lägre planen ägnas åt utvecklingen av den intellektuella sidan av människans gudomliga natur.

Medan detta pågår, överskyggar de andra gudomliga energierna människan men utvecklar inte aktivt sina krafter inom henne.

Men genom förnuftets stadigt ökande energivibrationer väcks de långsamt upp, och sällhetsaspekten börjar sända ut sina första vibrationer. Denna aspekt kallar vi för "Buddhi".

Den buddhiska tillvaron är ett tillstånd, i vilket var och en är sig själv med en klarhet och intensitet som det inte finns någon likhet till på lägre plan. Ändå känner sig var och en omfatta alla andra och vara ett med dem.

Vad man närmast kan jämföra med här på jorden är det förhållande som råder mellan två personer som förenas genom en ren, stark kärlek. En kärlek som kommer dem att känna sig som ett väsen. Som får dem att tänka, känna, handla och leva såsom ett, omedvetna om någon skiljemur, någon olikhet, något mitt och ditt.

Fullkomlig avsöndring är fullkomlig olycka. Motsatsen till detta är förening, och fullkomlig förening är sällhet.

När självets sällhetsaspekt börjar sända ut sina vibrationer, bildas så småningom den buddhiska kroppen av materia från det buddhiska planet. Den kallas också för sällhetskroppen.

Det enda sätt på vilket människan kan bidra till att bygga upp denna fina form är att odla en ren, osjälvisk och allomfattande kärlek.

Det spontana utflödet av kärlek är den mest utmärkande av de gudomliga egenskaperna. Den kärlek som ger allt och ingenting begär. Ren kärlek skapade världsalltet, ren kärlek uppehåller det, ren kärlek drar det uppåt mot fullkomlighet.

Överallt där människan flödar ut kärlek över alla som behöver den, utan att göra någon åtskillnad och utan att söka något i gengäld, bara av ren, omedelbar glädje i givandet, där utvecklar denna människa sällhetssidan inom sig.

Det femte planet, det nirvanska, är den värld som motsvarar den högsta mänskliga väsenssidan av guden inom oss. Det är den rena tillvarons plan.

Vad som ligger ovanför, på det sjätte och sjunde planet, vet vi inget om. Det är dolt för oss.

Då den mänskliga monaden springer fram ur Logos, är det som om från Atmas lysande hav en fin ljustråd avskildes från det övriga genom en slöja av buddhisk materia, och som om därifrån hängde en gnista, som blir innesluten i ett äggliknande hölje av materia från de formlösa avdelningarna av mentalplanet.

I takt med att utvecklingen fortgår, blir detta lysande ägg allt större och mer opalskimrande, och den fina tråden blir en allt vidare kanal genom vilken allt mer av det atmiska livet nedgjuter sig.

Utvecklingen på det fjärde och femte planet hör till en kommande tidsperiod för vårt släkte, men de som väljer en snabbare och svårare väg kan vandra den redan nu.

På denna väg utvecklas sällhetskroppen hastigt. Medvetandet känner den sällhet som kommer från visdomen som flödar in när avskildhet saknas och förståndets gränser överskrids. Då löses själen från det hjul hon är bunden vid i de lägre världarna och hon har en försmak av den frihet som blir fullkomlig på det nirvanska planet.

Många tror att inträdet i Nirvana betyder en total förintelse av människan, men det nirvanska medvetandet är motsatsen till förintelse. Det är tillvaro upphöjd till en intensitet och en livaktighet som är ofattbar för den som bara känner sinnenas och förståndets liv.

I Nirvana uppehåller sig de mäktiga väsen som slutade sin egen mänskliga utveckling under forna världsallt. De är Logos' ombud vid styrandet av världen och de fullkomliga verkställarna av Logos’ vilja.

Nirvana är världens hjärta, och därifrån utgår alla livsströmmar. Därifrån utgår den stora utandningen, alltets liv, och dit dras den tillbaka då världens timma slagit.

Mänsklighetens broderskap har sin fasta grundval på de atmiska och buddhiska planen, för bara där finns enhet och fullkomlig sympati.

Förståndet är den avsöndrande principen i människan. Det är den stridslystna, kämpande och självhärskande principen. Från och med förståndets plan och nedåt är världen skådeplats för strid.

Begärnaturen är bara tillfälligt stridslysten, då den eggas av begäret. Men den blir mer och mer aggressiv i den mån förståndet leder dess verksamhet, för då söker den dra försorg om att tillfredsställa kommande behov; söker tillägna sig allt mer av naturens förråd för egen räkning

Men förståndet är i sig självt stridslystet därför att dess natur just är att framhäva sig själv såsom skilt från andra. Och detta är den ständigt flödande källan till motsättningar människor emellan.

Men enhet upplevs omedelbart när det buddhiska planet nås. Det är då som om vi från en enskild stråle, skild från alla andra strålar, klev in i solen själv, från vilken alla strålar utgår.

Den människa som en gång medvetet uppnått det buddhiska planet känner det broderskap som andra talar om som ett ideal. Hon förnimmer alla varelser som vore de ett med henne själv.

Hon känner att allt det hon har är deras lika mycket som hennes. Ja, i många fall mer än hennes, för deras behov är större, då deras styrka är mindre.

Så bär de äldre medlemmarna i en familj familjens bördor och skyddar de små från lidande och försakelse. För broderskapets anda är svaghet ett anspråk på hjälp och kärleksfullt skydd, inte ett lämpligt tillfälle till förtryck.

Det utvecklingsstadium som olika varelser har uppnått beror till största delen på vad vi skulle kunna kalla deras ålder. En del påbörjade sin resa i tiden mycket senare än andra, och fast krafterna inom dem är desamma, har vissa utvecklat mycket mer av dessa krafter än andra, helt enkelt därför att de haft längre tid till det än sina yngre bröder.

Man kan lika gärna lasta och förakta fröet för att det ännu inte är blomman, knoppen för att den inte är frukten, spädbarnet för att det inte är den fullvuxna människan, som att klandra och förakta de outvecklade själarna för att de inte nått ett högre stadium än det de intar just nu.

Vi klandrar inte oss själva för att vi ännu inte är som gudar. Varför skulle vi då klandra de ännu yngre själar som ännu inte är som vi?

Själva ordet broderskap innebär likhet i blod och olikhet i utveckling. Likhet i livets väsen, och olikhet i de stadier som uppnåtts i att uppenbara detta liv. Vi är alla lika till ursprung, till utvecklingssätt och har samma mål.

Att intellektuellt förstå broderskapet och försöka tillämpa det i praktiska livet inverkar väckande på vår högre natur.

Detta broderskap finns, även om människor är okunniga om det och förnekar det.

Naturens lagar krossar allt som inte är i harmoni med dem. Därför kan inget folk bestå som kränker broderskapet och ingen civilisation upprätthållas som är byggd på dess motsats.

Vår värld är ett uttryck för andliga krafter, och dessa är de styrande, formande energier som genomtränger alla ting. Broderskap är en andlig enhet och därför ett långt verkligare ting än varje yttre organisation. Det är liv och inte form. Det kan anta olika former, lämpliga för de närvarande tiderna, men dess liv är ett.

Var och en av människans olika kroppar är fullständig i sig själv och genomtränger dem som är grövre än den själv. De finare kropparna är större eller mindre, allt efter deras utveckling, och hela den del av dem, som sträcker sig utanför den täta kroppen, utgör en del av auran.

Auran består alltså av de yttre delarna av eterkroppen, begärkroppen, tankekroppen, orsakskroppen och i sällsynta fall den buddhiska kroppen.

Auran ser ut som ett äggformat, lysande moln, där den täta fysiska kroppen finns i mitten. Den kan ibland vara dunkel, grov och smutsfärgad, ibland rikt strålande i glans och färg och av stort omfång.

Hur auran ser ut beror helt och hållet på det utvecklingstadium människan har nått. På hur utvecklade hennes olika kroppar är och på den moraliska och intellektuella karaktär hon har bildat sig.

Alla hennes olika passioner, begär och tankar finns skrivna i auran; i form, i färg och i ljus.

Aurans tillväxt i storlek och skönhet är tecknet på människans framåtskridande. Den berättar om Tänkarens och hennes kroppars tillväxt och rening.